Helgfrågan Sommar v. 27 2024

Mia har bestämt sig för en Helgfråga Sommar där vi tipsar varandra om utflyktsmål, bra TV - serier, läsning, musik, mm.

Jag kan genast tipsa om en bok som jag har bingelyssnat på i nästan två dagar. Andnöd (länkat till Bokus) av Amy McCulloch. Jag läste nyligen om den på ett par bloggar och blev omedelbart intresserad och laddade ner den som e-ljudbok. Trots att jag inte var riktigt förtjust i uppläsaren har jag lyssnat varje vaken minut känns det som. Cecily Wong, journalist på fallrepet, ska bestiga världens åttonde högsta berg, Manaslu, 8 163 m ö h, för att få göra en intervju med en världsberömd bergsbestigare, Charles McVeigh, som klättrar utan rep och syrgas. Mycket står på spel för Cesily. Hon skriver för tidskriften Vildmarksäventyr och hennes chef gör ingen hemlighet av att hon egentligen inte tror att Cecily är rätt person för uppdraget. Cecily får inget betalt förrän hon presenterat sin artikel. Jo, resan, kanske. Cecily är orädd och egentligen ganska dumdristig ibland, men som regel tar hon sig ur de prekära situationen hon ställer till för sig själv. Amy McCulloch blev själv yngsta kanadensiska kvinna att ha bestigit Mansalu i Himalaya. Hon är en van klättrare och kan branschen vilket ju också framgår av berättelsen. Det blir mycken syrgas, kyla, storm, laviner is och snö och som om inte det vore nog rör sig en mördare i gruppen av mer eller mindre proffsiga bergsbestigare. Cecily hör tunga steg utanför sitt tält i natten och en speciell visslad melodi. Det är ohyggligt spännande. Jag uppskattar nog klättringen och alla fakta omkring den allra mest. Jag misstänker nästan alla männen i gruppen i tur och ordning för att vara mördaren och kanske tycker jag att det blev det några fnurror på tråden för mycket alldeles på slutet. Men det är petitesser och ska inte hindra någon från att läsa boken.

Titel: Andnöd

Författare: Amy McCulloch

Översättare: Gabriel Setterborg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2024

Antal sidor: 389

Tabita

Danska IbenMondrup bodde femton år under sin uppväxt i Grönland. Hennes roman, Tabita, tilldrar sig i byn Upernvik  i Grönland och Humlebæk i Danmark. Eva och Berthel är välbeställda danska handelsmän i byn. De har ett hembiträde som heter Abelone. Hon är 25 år och har redan tre barn som ingen riktigt vet vem som är far till. Barnen i Grönland i mitten på 60 - talet är ofta lortiga och fulla med löss, tycker fru Eva, men de går ju att tvätta av. Abelones barn har ingen vidare framtid för sig. Fru Eva trivs inte med sin tillvaro. Både hon och herr Berthel vill ha barn men det blir inga. Så småningom växer tanken fram. De vill adoptera två av Abelones barn, Tabita och lille Vitus, och ta med dem när de återvänder till Danmark. Berthel talar med Abelone som ger sin tillåtelse. Det är inte ovanligt att en ger bort barn som gåvor i Grönland, men då brukar det vara till en släkting. Herr Berthel är snäll och allmänt välvillig och mån om att hustrun ska vara nöjd. Fru Eva är mera hjärtlöst egoistisk. Hon ser inga problem med att plantera om de små barnen i dansk miljö och tvinga dem att glömma sitt ursprung. Att skilja barnen från deras mor är traumatiskt nog, men det blir etter värre senare. Tabita har alltid varit lillmamma åt Vitus och de är helt oskiljaktiga. Evas och Berthels äktenskap är i gungning. Stackars Tabita försöker göra uppror med de få vapen hon har, och här borde orosanmälningarna duggat tätt. Iben Mondrup skildrar tillvaron i Upernvik och i Humlebæk med stor kännedom om båda miljöerna. Och hon riktar allas blickar mot det förfärliga adoptionsförfarande som tydligen inte alls var ovanligt. Hembiträdet Abelone älskade sina barn och de henne. Hennes möjligheter att ge dem den uppväxt och de möjligheter de hade rätt till var obefintliga. Särskilt som hon säkert skulle bli mor fler gånger. Naturligtvis hade fru Eva och herr Berthel andra möjligheter att ge barnen det de behövde rent materiellt. Tabita gör ett starkt intryck på läsaren. Barnen är helt utlämnade åt vuxna som behandlar dem som brickor i ett spel. Det är dock tveksamt om Abelone ens förstått att barnen skulle flytta till Danmark. Och fru Eva hade inte en aning om vad det ville säga att ta hand om två barn från en helt annorlunda kultur varav det ena var en viljestark femåring vid namn Tabita. Tabita rekommenderas varmt. Den är mycket tankeväckande och har en del att säga om adoptioner i allmänhet. Det skulle inte vara fel med en uppföljning till den här romanen, tror jag. Iben Mondrup har skrivit flera romaner men detta är den första som översatts till svenska.

Titel: Tabita

Författare: Iben Mondrup

Översättare: Helena Hansson & Djordje Zarkovic

Förlag: Modernista

Tryckår: 2023

Antal sidor: 362

En smakebit på søndag v. 2 2024

 "Rosines hänser är flottiga av talg, men fingrarna är starka, greppet om de små dunen säkra när hon plockar. Hennes brorson kom förbi med fåglarna. Det är hon tacksam för. Lika tacksam som hon är mot alla som tittar in och ger dem kött och nickar frågande mot sjuklingen. De hälsar på i huset uppe på berget för att få veta. Rosine har inget svar att ge dem, inte än. Men hon känner på sig att det blir snart. Det är oro inombords, de där små blixtarna i hennes armar som gör dem rastlösa och får fingrarna att gripa tag i till och med de minsta dunen och torka av dem i kanten på hinken som står mellan  hennes ben. Vid hennes fötter ligger en färdigplockad fågel, skär och trind. Hon sitter på stolen i det skumma ljuset från fönstret, för därifrån har hon uppsikt över Vitus på britsen. Då och då hejdar hon sig och lyssnar efter pauserna i hans andning. Hon vet vartåt det barkar för hennes man. Han kommer att dö." 

Från Tabita av Iben Mondrup. Fler smakebitar HÄR.

astridterese på den norska bokbloggen betraktninger håller i söndagarnas smakebitar. En väljer ett stycke av den bok en just läser och erbjuder andra bokbloggare att läsa. Utan spoilers, förstås. Sedan kommenterar en på astridtereses blogg så att andra bokbloggare hittar.

Skred

 

Sara Strömbergs andra kriminalroman med antihjälten och journalisten Vera Bergström på Jämtlandsposten som protagonist har fått titeln Skred. Jonte Andersson, en ung fårbonde försvinner under mystiska omständigheter på samma gång som det går ett jordskred i trakten av Åre. Sara Strömberg har till vissa delar skapat en egen värld. Men många orter, gator, byggnader och stora delar av infrastrukturen finns i verkligheten. Jonte Andersson har även försökt kombinera fårbonderiet med en musikkarriär som DJ i Åres nöjescentrum och som musiker. Sommaren har varit regnig och det grävs i berget för byggnation av flotta fritidshus. Vera avskyr alla hus där det bara lyser några veckor om året. Vera talar med Jontes syster och hennes man och farbror Henning som bor hos dem tidvis. I familjen anar en vissa motsättningar och kanske också en arvstvist. Under Veras utfrågningar i trakten får en ta del av de släkthistorier som oundvikligen cirkulerar. På det viset fär läsaren lära känna både trakten och dess befolkning. Vera är inte blind för den storslagna naturen omkring sig. Ungkarlskvinnan Vera är sig väldigt lik sedan debutboken Sly, som för övrigt fick pris som bästa svenska deckare 2021. Det vill säga ensam och kärlekstörstande. Men klimakterieproblemen tycks vara bättre. Hon inser att hon inte kan vara den allra lättaste att dela livet med. Vera Bergström är väldigt mänsklig och sympatisk och jag läser gärna flera böcker om henne.

Titel: Skred

Författare: Sara Strömberg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2022

Antal sidor: 

Konkubinen

Elechi Amadi (1934 -2016) är en nigeriansk författare som är mest känd för en historisk trilogi om livet i en nigeriansk by under tiden innan man hade så mycken kontakt med väst.Den första delen har titeln Konkubinen (1966); De stora dammarna är del två. Del tre, The Slave ser inte ut att ha blivit översatt till svenska. Amadi gifte sig med en barnmorska och tillsammans fick de sju döttrar och en son. Han deltog också i Biafrakriget. Konkubinen handlar om den vackra dygdiga änkan Ihuoma och den ödesdigra inverkan hon har på de män hon äktar. Unge Ekwueme är mycket intagen av henne, men han måste följa den överenskommelse som som hans föräldrar gjort med ett annat föräldrapar redan vid deras dotters födelse. En får följa alla turerna kring det arrangerade bröllopet och hur respektive föräldrapar handskas med de unga tus alla bråk. Ekwueme har egentligen bara funnit två kvinnor som han tyckt vara värda att tala med, nämligen sin mor och Ihuoma. Kvinnor anses fungera som barn. Det går inte riktigt att rätta sig efter dem. Deras män har all rätt att tillrättavisa dem och kanske också slå dem om det är nödvändigt. Å andra sidan diskuterar de ofta vänligt med sina hustrur vad det gäller förhållanden i hushåll och familj. Intressant är också människors inställning till gudar och medicinmän. Sammanhållningen mellan familjerna i byarna är stark och man hjälps ofta åt. Det är ett vänligt samhälle. Men mot avoga gudar hjälper inga mänskliga påfund. Man gillar musik och sång. Varje händelse av någon sorts betydelse blir föremål för en sång som beledsagas av trummor. De älskvärda människorna skildras med respekt och empati och med ganska mycken dialog. Jag har god lust att fortsätta med del två, De stora dammarna.

Titel: Konkubinen   (The Concubine)

Författare: Elechi Amedi

Översättare: Jan Ristarp

Förlag: Modernista

Tryckår: 2016

Antal sidor: 263

Veckans mening v. 6 2022

 MIN 

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning  som han kallar Min mening. Vi delar med oss av en mening vi av den ena eller andra anledningen stannat upp inför i vår läsning. 

Min mening v. 6 kommer ifrån s. 181 i Sly av Sara Strömberg.  "Att stå nedanför okända huskroppar och främmande människors lägenhetsfönster, kanske för att man behövde fundera eller för att man väntade på någon, gjorde man bara i storstäderna, inte i Ånn."                             

Den första frosten

Allis Lövhed är utbildad bilmekaniker och arbetar som sådan på en bilverkstad. Hennes manliga kolleger är inte elaka men de är plumpa och kommer ideligen med sexistiska skämt och ber henne koka kaffe. Allis biter ihop och vänder vreden inåt. Malin kommer med nybakade bullar och Allis undrar om inte hon känner sig störd av de råa skämten. Det gör inte Malin. Det är ju sådana de är, karlarna. Efter en otäck arbetsplatsolycka bestämmer sig Allis. Hon måste komma ifrån ett tag. Hon har hittat en enslig stuga i skogen utan el och vatten men med bastu och utedass. Den hyr hon obesedd för några månader. Lars heter han som hyr ut. Han är strax över femtio, snäll och vänlig, men han kan inte låta bli att försöka erbjuda Alllis lite extratjänster. Det går inte att köra bil ända fram till den lilla röda stugan med vita knutar som ser ut precis som Allis önskat sig. Närmsta grannen heter Jonas. Han äger sin gård men har ännu inte kommit dit. Men när han kommer är han trevlig även om han omedelbart blir lite väl intresserad av Allis. Och de har gemensam vårdnad om katten Musse har Musse bestämt. Raumo kommer från Helsingfors. Han är trött på sitt arbete och beslutar sig för fotvandring i norra Norrlands fjälltrakter. Han vill gärna se fjällräv. När Raumo kommer in i berättelsen infinner sig en obestämd olustkänsla. Ganska snart går det upp för en att Raumos kvinnosyn är mycket skev. Hans självbelåtenhet  är helt orealistisk. Visserligen har han tränat sig till en tvättbräda och antagligen ser han ganska bra ut. Allis, Jonas och Raumo kommer inom kort att befinna sig i varandras närhet. Torrt och lite knapphändigt får debutanten Anna Kuru spänningen att stiga medan hon varvar de tre huvudpersonernas berättelser i den psykologiska spänningsromanen Den första frosten.  Det är del ett i Kiruna - trilogin. Del två, Norrskensnatten, finns redan och del tre, Gryningsjakten kommer i oktober. Hoppas att hon håller vad hon lovat i sin första roman.

Titel: Den första frosten

Författare: Anna Kuru

Förlag: Modernista

Tryckår: 2020

Antal sidor: 244

Den magiska leksaksbutiken

Äntligen har jag läst en modern klassiker som jag gått och tittat på alltsedan den först kom ut på svenska 1982. Nu har den kommit ut i ny upplaga på Modernista 2020 med samme översättare Magnus K:son Lindberg. Jonas Thentes förord är däremot nytt. Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter har det talats alldeles för lite om. Konstigt. Särskilt med tanke på att författarinnan själv var ganska eccentrisk. Hon föddes 1940 i  Bristol och dog alldeles för tidigt i lungcanceer 1992. Men då hade hon hunnit skriva flera romaner och gjort klart att hon verkligen inte i något avseende gick med strömmen. Inte i livet och inte i litteraturen. Identiteten är något en ikläder sig. Kön och genus är sociala konstruktioner. Jaget befinner sig i ständig förändring. Som en teater. Så tycker Angela Carter. För att komma ifrån sin mamma gifte hon sig redan som 20 - åring med Paul Carter om var musiker. Hon studerar litteraturvetenskap och specialiserar sig på medeltida litteratur och har ett stort intresse för folksagor. Sedan åker Angela Carter  till Japan och arbetar som journalist och levde ihop med en sex år yngre man vid namn Sozo Araki och fann att äktenskapet var slut när hon kom hem. Det var verkligen inget hon sörjde. Den magiska leksaksbutiken handlar om tre barn, vars föräldrar omkommer och de fördrivs ur sin barndoms borgerliga Eden för att hamna i en helt annan miljö hos sin demoniske morbror Philip Flower i en skräpig del av södra London. Morbror Philip har lånat vissa drag av maken Paul. Han driver en leksaksaffär som familjen får sköta medan han bygger sina marionetter i mänsklig storlek i källaren. Hustrun tant Margaret är rödhårig,mager och stum. Hennes båda bröder, lika rödhåriga de, Francie och Finn, finns också i huset. Finn är ständigt upprorisk och utsätts lika ständigt för misshandel av Philip. Bröderna är lindrigt rena och Finn med atlantögonen för tankarna till Heathcliff i Svindlande höjder. Stämningen i huset är lika dov och olycksbådande. Alla lyssnar efter morbror Philip.  Melanie är 15 år och hon är på gränsen att bli vuxen kvinna. Hon känner en dragning blandad med motvilja till Finn. Hennes yngre bor Jonathon har som enda intresse att bygga fartygsmodeller. Lilla Victoria är inte mycket mer än baby och blir en stor lycka för den barnlösa tant Margaret. De litterära- musikaliska- och konstreferenserna är många både uttalade och andra i Den magiska leksaksbutiken. Här blandas verkligen högt och lågt. Francie spelar fiol, Finn målar och tant Margaret spelar flöjt. Angela Carter tycker att de bästa kvinnliga författarna är Dostojevskij, Melville och D. H. Lawrence. Lawrence´s största tragedi var att han trodde att han var en man! Säger Angela Carter. Ett viktigt tema i boken är Melanies vuxenblivande; hennes utveckling till kvinna. Alltifrån den trasiga bröllopsklänningen till morbror Philips dramatiska dockteaterföreställning där den väldiga svanen förgriper sig på Leda. Den magiska leksaksbutiken är omtumlande läsning. Jag tycker inte riktigt att jag läst något liknande. Här finns så mycken symbolik; tankarna går till gotisk roman, viktoriansk roman, Bibeln, Lewis Carroll. Bildspråket är originellt och Carter kan verkligen konsten att hålla både sina karaktärer och läsare på sträckbänken.

Titel: Den magiska leksakbutiken

Författare: Angela Carter

Översättare: Magnus K:son Lindberg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2020

Antal sidor: 221 sidor

Rebecca

Daphne du Maurier, 1907 - 1989, skrev den gotiska romanen Rebecca 1938. Den gjorde succé och redan 1940 filmades den av Alfred Hitchcock. Laurence Olivier spelade den manliga huvudrollen Maxim de Winter. Joan Fountain spelar det namnlösa berättarjaget, den andra mrs de Winter. Lily James och Armand Hammer spelar motsvarande roller i årets filmatisering. Handlingen tilldrar sig i huvudsak på godset Manderley någonstans i Cornwall. Alldeles i närheten ligger ett gåtfullt lite kusligt hus där Rebecca, den första mrs de Winter, höll till med sitt entourage. Den nya mrs de Winter är ung, blyg och lite oansenlig. Hon har inte mycket att sätta emot husets skrämmande hushållerska mrs Danvers som hade älskat Rebecca och som fortsatte att vårda hennes minne. Mrs Danvers ser inte alls ut som den frodiga kvinnan på bokomslaget. Hon är lång, mager och har ett dödskalleliknande ansikte. Det finns en sympatisk förvaltare och Ben, en utvecklingsstörd och livrädd gammal man. En undrar lite över Daphne du Mauriers inställning till människosläktet. De flesta karaktärerna är ganska osympatiske. Frank Crawley, förvaltaren, är den enda oegennyttiga personen i hela romanen. Den andra mrs de Winter kämpar en ojämn kamp med den vackra, döda Rebecca. En tvivlar på Maxim de Winters känslor för sin unga hustru, men han behöver henne för att glömma det förflutna. När en båt går på grund i havet utanför Manderley upphittas en båt som sänkts med ett kvinnolik i. Mystiken tätnar. Det gick riktigt bra att läsa om Rebecca. Många detaljer hade jag glömt men inte den dystra stämningen i romanen; glädjelösheten, misstänksamheten, föraktfullheten och svekfullheten människor emellan; ståndshögfärd och klasskillnader. Författaren gisslar den klass hon själv tillhör. Daphne du Maurier hade varit sin fars älsklingsdotter, men han beklagade att hon inte fötts som pojke. Själv lämnade hon två döttrar hos en barnsköterska och åkte ut i världen för att syssla med sitt. Naturen i sydvästra England är kärleksfullt och omsorgsfullt beskriven. Det finns åtskilliga starka kvinnor i romanen som har upprepningen som uttryck för stark känsla och/eller förvirring. Slutet av berättelsen - eller snarare hur gick det sen? - kommer redan i kapitel två. Men det har en ju glömt när en kommer till bokens sista sida och önskar sig en fortsättning.

Titel: Rebecca

Författare: Daphne du Maurier

Översättare: Dagny Henschen & Helga Holmberg

Förlag: Modernista

Tryckår: 2017

Antal sidor: 479

En fördämning mot Stilla Havet

En fördämning mot Stilla Havet av Marguerite Duras är en av mina absoluta favoritromaner. Den bygger på författarens egen uppväxt tillsammans med mor och bror vid kanten av Stilla Havet eller Stora Oceanen. Modern förde år efter år en kamp mot världens största ocean som envisades med att svämma över hennes risodlingar. Hon är ensamförsörjare till barnen Suzanne och Joseph. Romanen, som kom ut 1950,  utspelar sig i Franska Indokina (numera Vietnam) under 30 - och 40 - talen. Så småningom dyker den rike kinesen herr Jo upp. Han förälskar sig i Suzanne och det gör livet lättare för hela familjen, som utnyttjar honom efter bästa förmåga. I en fördämning mot Stilla Havet  tog författaren vissa hänsyn till sin mor men det är borta när hon sedan skriver Älskaren 1984. Den fick hon Goncourt - priset för. En fördämning mot Stilla Havet är grundpelaren i Duras´författarskap. Det är en känslomässigt mycket stark roman som sätter djupa spår. Ett fantastiskt modersporträtt, en passionshistoria och en kolonialhistoria. Hon nominerade för den till Goncourt - priset för den, men troligen låg hennes kommunistiska sympatier i vägen.
Liv och verk hänger intimt samman när det gäller Marguerite Duras författarskap. För henne var litteraturen allra viktigast, även om det var på bekostnad av sanningen och livet. Det har sagts att hon använde sina romaner, skådespel och filmer för att ur olika speglar studera sig själv och att hon kom att identifiera sig starkt med sitt arbete att hon inte längre visste skillnaden mellan biografiska fakta och fiktion. 

Månadens språk är vietnamesiska 

En smakebit på søndag

" Deras mor lagade en kopp te i köket och deras far, kyrkoherde i St Simon - St Judes församling, cyklade genom de regniga gatorna i Dynmouth på en 1937 års Rudge som en församlingsmedlem hade testamenterat till honom. Hans långa och gängliga gestalt gjorde ett imponerande intryck. Håretvar grånat i förtid och ansiktet verkade asketiskt tills det lystes upp av ett leende mot dem han mötte och hälsade på. Medan han pliktskyldigast gjorde sina sedvanliga onsdagsbesök  hos församlingens sjuka hoppades han att Lavinia inte hade det alltför besvärligt med tvillingarna, instängd som hon var den här regniga . Han tänkte på sin hustru när han pratade med den gamla sinnesförvirrade miss Trimm som var förkyld och med lilla Sharon  Lines som stod på dialysbehandling. Innan tvillingarna föddes hade de väntat i nästan nio år på att få barn - de hade mycket att vara tacksamma för men det var svårt att trösta en kvinna som hade förlorat ett barn och aldrig mer fick bli gravid. Lavinia intalade sig att det inte fanns någon grund för den förtvivlan hon ibland kände, men ändå kunde hon inte göra sig fri från den. Hon var inte längre den hon hade varit."

Från sidan 23 i Färdvägar som ingår i Irländska tragedier av William Trevor.

Läsutmaningen En smakebit på søndag innebär att vi delar med oss av det vi just läser. Utan spoilers förstås. Astridterese på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR.

Mörkret

I Ragnar Jónassons debut och första kriminalroman om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir, Mörkret, möter vi henne strax innan hon ska gå i pension och avsluta sitt yrkesliv.  Det är inget hon ser fram emot och framför allt inte att det sker på ett sådant skamligt sätt.  Något får hon skylla sig själv för att hon handlat helt emot alla regler och följt sitt hjärta och bejakat sin mänsklighet. Motvilligt måste en ge hennes chef lite rätt när han inte kan blunda för hennes felbedömning. I alla fall får hon ett gammalt olöst fall med en försvunnen invandrarkvinna som troligen var prostituerad att arbeta med under sina sista fjorton dagar. Ganska snart inser hon att fallet skötts otroligt klantigt och nonchalant och till slut avskrivits som självmord. När Hulda börjar dra i trådarna får hon mothugg ifrån alla håll och kanter. Många vill inte att någon ska röra mer i det här fallet. Under tiden avslöjas Huldas egen förhistoria allt ifrån  barndomen till äktenskapet med Jón och lyckan över dras dotter Dimma. Hulda framstår som huvudpersonen i ett antikt ödesdrama där de lynniga gudarna behandlar människorna som lekbollar. Huldas öde rör och berör och avslutningen på Mörkret känns som ett slutgiltigt slag i solar plexus. En kan tycka att Hulda Hermannsdóttir hade varit värd ett bättre öde. Romanen är välskriven och en fäster sig vid både Hulda och Island. Hulda H hade säkert sina sidor, men hon behandlades inte rättvist i den manligt dominerade arbetsmiljön.
Övriga titlar i serien tilldrar sig tidsmässigt före Mörkret.

Titel: Mörkret
Författare: Ragnar Jónasson
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Modernista
Tryckår: 2015

Ett år av vila och avkoppling

Ottessa Moshfeghs senaste roman Ett år av vila och avkoppling skildrar en namnlös kvinna som bestämmer sig för att under ett år hoppa av ekorrhjulets krav på prestationer och göra absolut ingenting. Hon önskar sig "ett varande bortom hyperproduktiviteten." Men det sker med hjälp av droger så det är inte vilken sömn som helst. Chemical hibernation kallas det. Kvinnan måste dock släpa sig till närmaste närköp för två muggar kaffe med sex sockerbitar i varje; hon måste ta taxi till sin psykiater dr Tuttle, som har minst lika många minnesluckor som sin patient och som - enligt min mening - snarast borde skiljas från sitt ämbete. Dessutom är ju besök på apoteket en nödvändighet. Men däremellan kan kvinnan sova i tre dygn med hjälp av läkemedlet infermiterol. Sopnedkastet och den trogna väninnan Reva, som har tuggummi och träning som terapi, är hennes enda kontakt med yttervärlden. Hon ser Reva som "ett parfymerat töcken i fåtöljen."Kvinnan är ung, lång, slank, blond och vacker trots att hon missköter sig så katastrofalt. Den bristande kontakten med modern - the mother wound - går vidare i generationer och ger upphov till tomhet och sorg i livet. Kvinnans egen mor krossade valium och stoppade i nappflaskan. Familjen har mist sin betydelse och vi har också mist kontakten med den största modersarketypen, det vill säga  moder jord. Då och då knäpper kvinnan upp en spjäla i persiennen för att se hur vädret är. Ibland ser hon moln "som drev omkring i höjden som skrynkliga lakan; ibland ibland är luften arg och våt. Ottessa Moshfegh själv trivs inte om hon inte arbetar.  Hon är uppvuxen i Boston, har en kroatisk mor och en judisk far. Båda föddes i Iran och båda är klassiskt skolade musiker. OM arbetar nu med en ny roman och filmmanus. Ett år av vila och avkoppling är en intressant roman som kritiserar företeelser i tiden. Den är välskriven och roande om än bitvis ganska förfärlig. Bildspråket uppskattar jag mycket. Att en arbetsmyra som författaren själv har kommit på att skriva en roman om en absolut improduktiv kvinna är lita anmärkningsvärt i sig. Jag var också mycket förtjust i den unga, utsatta kvinnan Eileen i Moshfeghs debutroman med samma namn. Hoppas att Moshfeghs nya roman snart är klar.

Titel: Ett år av vila och avkoppling
Författare: Ottessa Moshfegh
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Modernista
Tryckår: 2019
Antal sidor: 221
Omslag: Porträtt av en ung kvinna i vitt av Jacques - Louis David ca 1798

Ett år av vila och avkoppling passar in på nr 30 i Mias Kaosutmaning Läs en bok någon rekommenderat till dig

En smakebit på søndag

Modernista

"Jag önskar att jag kunde berätta allt om fabriken. Det kan jag inte längre. Snart minns jag inte mina dagar och nätter, eller varför jag föddes. Allt jag kan säga är att jag var där i olika långa perioder mellan 2013 och 2017 och att de utsatte min hjärna för så mycket ström att de var säkra på att jag inte skulle kunna skriva det här. Först intensivt i en serie med tolv behandlingar. Det var det ord de använde. Ett ord som neutraliserade deras verksamhet och som skulle minska rädslan för ingreppet. De sa att behandlingen var skonsam och att man kunde likna den vid att starta om en dator. De använde sig verkligen av sådana usla bilder. Det var ett språk skapat av de som tror att en människas lidande kan lindras på detta sätt och de var så vana vid det att ett ingrepp förvandlades till någonting  man glömde lika lätt som sin senaste lögn."

Från sidan 5 i Linda Boström Knausgårds Oktoberbarn. 

En smakebit på søndag är en läsutmaning där vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers. Den här veckan är det Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger som håller i trådarna. 
Fler smakebitar HÄR

Eileen

Ottessa Moshfegh har skrivit den uppmärksammade debutroman, Eileen. Innan dess skrev hon noveller som publicerades i flera stora dagstidningar i USA. Eileen växer upp i ett dysfunktionellt hem. Mamma och pappa dricker, barnen får ingen matsäck till skolan, julen firas knappt eller inte alls. Eileen har inga vänner. Hon anser själv att hon är både ful och otrevlig. Ingen gör något för att ta henne ur den villfarelsen. Tvärtom. Fadern är avdankad polis. Efter moderns död får han dricka ensam. Eileens syster Joanie flyr hemmet så fort hon kan och hör sällan av sig. Eileen arbetar på en fångvårdsanstalten Moorehead för unga pojkar som begått grova brott. Hon kör en gammal livsfarlig Dodge som nästan kostar henne livet. Eileen längtar bort, men hennes hatkärlek till fadern gör att hon känner ett visst ansvar. Till anstalten kommer så en ny kurator, Rebecca. Hon är vacker, frigjord och helt suverän. Eileen tappar koncepterna totalt. Och Rebecca tyr sig till Eileen, som inte vet till sig av lycka. I ett nafs försvinner hennes ensidiga förälskelse i fångvaktaren Randy. Många gånger har jag lust att stryka under bistert formulerade livserfarenheter i romanen. En kan bli orolig för Eileen. Hon är ensam både hemma och i arbetet och lever farligt. Hon betraktar de intagna och lär sig en del om manligt beteende. Inget görs för deras rehabilitering. Det är straff som gäller. Den nya kuratorn tror mer på vedergällning... Hela romanen tar en brutal vändning. Som läsare blir en totalt överrumplad. I likhet med Eileen för övrigt. Eileen är en kärvt och kärnfullt berättad historia som också innehåller humor. Eileen är i sjuttioårsåldern när hon erinrar sig sina upplevelser under sextiotalet. Frågan är vad som gör människor till det de är. Eileen är en överlevare, men hur många är det. Jag skulle velat veta mera om Rebecca. Och hur gick det för Leonard Polk, den unge fången, vars föräldrar borde suttit inom lås och bom? Modernista 2018. Övers.: Alva Dahl

En smakebit på søndag

"Det var tidigt på morgonen och fortfarande mörkt. Inspektör Anna Fekete vaknade med ett ryck, hon hade drömt något otäckt som hon inte längre kom ihåg. Klibbig svett hade blött ner lakanen. Anna tog en varm dusch, kokade sedan för omväxlings skull te, på jobbet fick man i sig alldeles tillräckligt med kaffe. Hon läste morgontidningen medan hon klunkade i sig teet, lyssnade på flervåningshuset som vaknade upp. Grannen duschade också. Det brusade i vattenledningarna i köksväggen. Någonstans hördes en smäll. Anna tänkte att hon inte kände någon av sina grannar. I trappan hälsade man sakligt och reserverat på varandra när man möttes, men vilka de var, vad de jobbade med, deras drömmar, ögonblick av lycka och sorger, det visste Anna inget om. Hon kunde inte ens koppla ihop namnen på brevinkasten med rätt ansikten. Det passade henne. Hon var inte i behov av något kollektivt boende, ville inte delta i gemensamma städdagar eller de förortsmöten som arrangerades i medborgarhuset . Hon ansåg att gemenskap var en överskattad myt."
Från sidan 16 i De försvarslösa av Kati Hiekkapelto, Modernista 2018. Övers: Marjut Hökfelt.

Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas av Agnes Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. En enda regel finns: No spoilers! Fler smakebitar HÄR

En debutants dagbok

Modernista

En debutants dagbok handlar mycket om skrivande och att bli refuserad. Wera von Essen får sin roman tillbaka från alla möjliga förlag med eller utan beklaganden och goda råd. Under tiden skriver hon dagbok om sitt liv, sina relationer, sina religiösa intressen, sina författarvänner, sina resor, översättningarna av Clarice Lispector och mycket annat. Inledningsvis tänker jag att det här blir besvärligt, jag får ta det i portioner. Texten känns trevande och typisk dagbok . Men efter cirka femtio sidor lossnar det för författaren och därmed också för läsaren. Jag läser oavbrutet. Wera von Essen  är avväpnande och omedelbar och det känns som om hon satt bredvid en och berättade. Språket flyter lätt och alldeles naturligt. Hon nämner sina vänner och bekanta vi deras rätta namn. Vänskapen med Stig Larsson håller hon högt och kontaktnätet i övrigt är det inget fel på. Hon saknar ofta pengar och när hon får några (arv, lån) så är de snabbt förbrukade. Lägenheten  på Östermalm hyr hon ut när hon reser till Berlin eller Portugal eller Brasilien. Wera von Essen har också en andlig sida som hon utforskar genom blandreligionen Santo Daime och genom att ta den utrensande, renande drogen rapé. Kulturjournalisten Erik Schüldt beundrar hon gränslöst och nämner särskilt hans långa intervjuer med olika kulturpersonligheter. Det såriga förhållandet till modern, Ma, bekymrar henne. Modern finns ju i livet och är sjuklig. Jag blev väldigt förtjust i den här debutboken som är både roande och lättläst och full av litterära referenser.
Porträttet av Wera på omslaget är gjort av Anja Särman.

Kåda

Modernista

Flickan Liv är navet i spänningsromanen Kåda av danska författaren Ane Riel. Hon bor tillsammans med mor och far på en ö uppe på en höjd kallad Hovedet. Fadern, den en gång så vackre unge mannen Jens Haarder, har dragit sig undan samhället mer och mer efter faderns död och broderns flykt från ön och familjen som kväver honom. Jens hustru Maria har tappat kontrollen över sin kropp efter sina graviditeter. Ingen håller efter varken hus eller gård. Det samlas oändliga mängder av saker både ute och inne. Jens tar med sin unga dotter på stöldräder om nätterna. Hon är tyst och snabb och skjuter pilbåge som Robin Hood. Liv älskar att vara med sin far. Han lär henne så mycket. Och han samlar kåda. Han visar Liv hur han lagt in en fluga i kåda. Liv älskar också att läsa högt för sin mor, som får allt svårare att lämna sitt sovrum. När det blir tal om att Liv ska börja skolan meddelar Jens Haarder  myndigheterna att flickan är försvunnen. Liv göms i en cistern. Allt blir mer och mer absurt. En riktigt känner hur huset gror igen. Och ute på gården skulle en inte våga ta ett steg för alla fällor och gropar som Jens Haarder gillrat och grävt. Hans galenskap växer. Ingen får ta något ifrån hans rike. Ingen ska lämna det. Han vet precis hur han ska förhindra det. Ane Riel fick Guldnyckeln för Kåda. Det är en mycket speciell spänningsroman med ett kongenialt omslag. Dessutom är den mycket välskriven. Rekommenderas!

Ekorren. Novellsudoku 2017

Modernista

Vi befinner oss på en ö någonstans en grå novemberdag där hav och himmel flyter samman till ett ingenting. Det blåser hela tiden och sjöfåglarna guppar på vågorna. En äldre stadigt byggd kvinna stiger upp i gryningen, klär sig varmt och tänder eld i sin spis. Sedan sitter hon framför spisen och värmer sig och tänker. Därefter beslutar hon sig för att ta sin morgonmedicin. Madeiran förvaras i kylskåpet. Hon tycker bäst om madeiran kall. När hon ser ut genom fönstret ner mot stranden ser hon en liten figur som hon så småningom identifierar som en ekorre. De brukar komma från fastlandet på brädor o. dyl. Men kvinnan har längtat efter ett levande väsen på ön så hon ger sig ut och strör brödsmulor överallt för att ekorren ska stanna. Radion har tystnat i brist på batterier så hon har faktiskt ärende in till fastlandet. Båtmotorn står lutad mot väggen. Den måste hon ha för det är för långt att ro. Det förefaller som om kvinnan är ensam i världen; definitivt på ön, men också utan anhöriga för övrigt. Ekorren blir en stor sak för kvinnan. Hon vill ha lite distans till den och det antar hon passar ekorren också. Kvinnan är stark och van att klara sig själv. Hon släpar omkring på brädor och stockar i den kuperade terrängen och när hon blir trött bäddar hon ner sig i en klippskreva och sover en stund. Ekorren är både vän och fiende på en gång och det pågår någon sorts dragkamp mellan kvinnan och djuret. Det förefaller mig som om kvinnan förlorar mer och mer kontakt med verkligheten i samma mån som ekorren tar över. Till slut har ekorren tagit sig in i stugan.  Och har sönder madeiraflaskan. Tove Janssons novell Ekorren är fint skriven av en som kan naturen, havet och vindarna. Kvinnans ensamhet och sinnesstämningar skildras inkännande. Det saknas inte heller humoristiska inslag. Ekorren ingår i samlingen Noveller och passar in i Novellsudokut på nr 4:  Endast ett ord i titeln i avdelningen europeiska författare. Det vackra omslaget är ett Självporträtt gjort av Tove Jansson 1932

En smakbit på söndag

"Min gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålderdomliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn. Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte. Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönstren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna. Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna."
Från sidan 5 i Villette av Charlotte Brontë. Modernista förlag. Översättning: Anna - Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.