tisdag 31 juli 2018

Eileen

Ottessa Moshfegh har skrivit den uppmärksammade debutroman, Eileen. Innan dess skrev hon noveller som publicerades i flera stora dagstidningar i USA. Eileen växer upp i ett dysfunktionellt hem. Mamma och pappa dricker, barnen får ingen matsäck till skolan, julen firas knappt eller inte alls. Eileen har inga vänner. Hon anser själv att hon är både ful och otrevlig. Ingen gör något för att ta henne ur den villfarelsen. Tvärtom. Fadern är avdankad polis. Efter moderns död får han dricka ensam. Eileens syster Joanie flyr hemmet så fort hon kan och hör sällan av sig. Eileen arbetar på en fångvårdsanstalten Moorehead för unga pojkar som begått grova brott. Hon kör en gammal livsfarlig Dodge som nästan kostar henne livet. Eileen längtar bort, men hennes hatkärlek till fadern gör att hon känner ett visst ansvar. Till anstalten kommer så en ny kurator, Rebecca. Hon är vacker, frigjord och helt suverän. Eileen tappar koncepterna totalt. Och Rebecca tyr sig till Eileen, som inte vet till sig av lycka. I ett nafs försvinner hennes ensidiga förälskelse i fångvaktaren Randy. Många gånger har jag lust att stryka under bistert formulerade livserfarenheter i romanen. En kan bli orolig för Eileen. Hon är ensam både hemma och i arbetet och lever farligt. Hon betraktar de intagna och lär sig en del om manligt beteende. Inget görs för deras rehabilitering. Det är straff som gäller. Den nya kuratorn tror mer på vedergällning... Hela romanen tar en brutal vändning. Som läsare blir en totalt överrumplad. I likhet med Eileen för övrigt. Eileen är en kärvt och kärnfullt berättad historia som också innehåller humor. Eileen är i sjuttioårsåldern när hon erinrar sig sina upplevelser under sextiotalet. Frågan är vad som gör människor till det de är. Eileen är en överlevare, men hur många är det. Jag skulle velat veta mera om Rebecca. Och hur gick det för Leonard Polk, den unge fången, vars föräldrar borde suttit inom lås och bom? Modernista 2018. Övers.: Alva Dahl

1 kommentar: