Visar inlägg med etikett Nobelpriset i litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nobelpriset i litteratur. Visa alla inlägg

måndag 12 april 2021

Bönder. I. Hösten

 1924 gick Nobelpriset i litteratur till den polske romanförfattaren Wladyslaw Reymont (1867 - 1925) för romansviten Bönderna 1- 4. Han hade medtävlare som Thomas Mann, G. B. Shaw och min favoritförfattare Thomas Hardy, som jag tycker han har en del gemensamt med. Båda intresserar sig för landsbygden med dess seder och bruk, naturen och musik. Thomas Hardy (1840 - 1928) intresserade sig för kvinnornas ställning i samhället och det gör ju Reymont också fastän på ett helt annat sätt. I Reymonts roman Bönderna I. Hösten  är antisemitismen påfallande. Det har jag inte stött på hos Hardy. I den lilla byn Lipce där Bönderna utspelas finns det en jude som är affärsman, men de övriga befinner sig längre ner på samhällsstegen. Samhället är ganska uppdelat. Kyrkan och prästen betyder mycket liksom godsherren. Storbonden Boryna är 58 år och har nyligen förlorat sin andra hustru. Barnen vill helst sätta honom på undantag och få ägorna uppdelade. Men fadern har redan skickat bönemän med brännvin åt sin tilltänkta, Jagna. Bönemännen och Jagnas mor är de som gör upp hela affären. Jagna själv lyder mor. Medan bröllopet genomförs med pompa och ståt, mycken mat, dryck och dans ligger en gammal trotjänare ute i stallet hos hästarna och dör. Kvinnorna värderas i allmänhet inte högt. Hushållet, barnen och skvallersystrarna är hennes värld. Ett kvinnfolk anses inte heller kunna vara utan prygel. Reymont jämförs med författare som Balzac, Dickens och Tolstoj. Vilhelm Moberg beundrade honom mycket och inspirerades att skriva Raskens och Utvandrarserien. Bönderna I är välskriven, lätt att ta till sig och lånar fräschör av de detaljrika naturskildringarna. Det är en realistisk berättelse som skildras med ett poetiskt språk. Stämningen är ljusare än i Thomas Hardys romaner

Titel. Bönderna I. Hösten

Författare: Wladyslaw Reymont

Översättare: E. Weer  (Ellen Wester)

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1924

Antal sidor: 303 

lördag 22 februari 2020

Styr din plog över de dödas ben

Två gånger har jag lyssnat på spridda delar av Radioföljetongen när romanen i fråga varit Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk. Men nu har jag läst boken och verkligen upplevt den. En mycket annorlunda roman som av somliga betraktas som en thriller. Men det tyckte inte vi fyra som diskuterade boken igår. Den har helt klart sina spänningsmoment, men det räcker inte. Huvudperson är den något udda Janina Duszejko, som  bor i utkanten av en liten polsk by. Hon är inte mycket för socialt umgänge, men hon är ändå en person att räkna med i samhället. Janina Duszejko är en mångfacetterad kvinna som en ibland inte tycker riktigt om. Hon arbetar som lärare med okonventionella pedagogiska metoder, hon översätter William Blake och hon ägnar sig mycket åt astrologi. Just astrologin blir lite påfrestande för läsaren som kanske inte är så insatt i himlakroppar, hus och efemerider. Janina Duszejko föredrar djurens sällskap framför människors. Några jägare i byn ådrar sig hennes vrede och hon misstänker också att någon av dem skjutit henne Flickor, det vill säga hennes hundar. Vi diskuterade varför Olga Tokarczuk skriver vissa substantiv med stora bokstäver. I en engelsk utgåva som vi hade tillgång till fanns ingen motsvarighet. Romanen säger mycket om Polen och är klart samhällskritisk. Bortom gränsen till Tjeckien blir allt ljusare och mycket bättre anses det. Miljöskildringen är väldigt fin och rimmar väl med Janina Duszejkos intresse för djur och natur. Vi blev alla mycket intresserade av den senapssoppa hon tillredde åt några vänner. Den bestod av en vanlig bechamelsås som smaksattes med tre sorters senap. Vännerna måste erkänna att soppan var bra mycket godare än vad ingredienserna gav vid handen.  
Filmatiseringen heter Villebråd. 
Styr din plog över de dödas ben passar in på Litteraturpristolvan: Nobelpriset i litteratur

Titel: Styr din plog över de dödas ben
Författare: Olga Tokarczuk
Översättare: Jan Henrik Swahn
Förlag: Bonnier Pocket
Tryckår: 2020
Antal sidor: 262

onsdag 4 december 2019

Berättelse om ett liv

Berättelse om ett liv handlar om Peter Handkes mor, Maria Handke. Hon är bara 51 år när hon tar sitt liv med hjälp av en massa tabletter. Hon har då skickat ett brev till sonen där hon förklarat att det är omöjligt att leva längre. Som ung hade hon alla förutsättningar att bli något. Hon tog sig hemifrån och skaffade en viss utbildning och lärde sig röra sig ute i världen. Hon var glad och social. Men så blir hon kär i fel man. Han är gift och har barn och i efterhand skrattar Maria åt att hon kunde bli kär i en liten tunnhårig man som var kortare än hon. Han var banktjänsteman i det civila men lite förmer som regementskrigskassör under kriget. En tysk underofficer har emellertid fattat tycke för Maria och hon har inte mycket annat att göra än att tacka ja till hans frieri. Hon avskyr honom och räknar strängt taget med att han ska stupa i kriget. Det gör han inte. Sonen minns gräl och slag. Modern grånar, framkallar en rad aborter, vandrar mellan olika arbeten för att slippa höra att "det är i alla fall jag som drar pengar till huset". Maria blir ingen särskild och livet tycks henne allt meningslösare vilket slutligen leder fram till ett mycket välplanerat självmord 1971. Peter Handke befinner sig då utomlands för studier, men redan efter ett par månader börjar han skriva en bok om sin mor. Den är på en gång märkligt distanserad och ganska närgången. Familjen är fattig och lider av ren känslomässig misär. Mig förefaller det som om Handke respekterar och beundrar sin mor. Och att han vet att om han inte sätter igång att skriva om henne med en gång så blir det aldrig gjort. "Begravningsritualen avindividualiserade henne slutgiltigt och gjorde det lättare för alla," skriver han. Moderns döda kropp har tyckts honom så fruktansvärt övergiven och i behov av kärlek. I Berättelse om ett liv återger Peter Handke sin mor en identitet - svalt men med kärlek. Den här boken är mindre abstrakt än till exempel Långsam hemkomst som jag inte kom någonvart med. I Berättelse om ett liv finns något personligt både i förhållande till modern och till skrivandet. Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019.

torsdag 9 oktober 2014

Äntligen!

Nobelpriset i litteratur 2014 till Patrick Modiano! 
Motivering: ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Ännu en läsarvänlig nobelpristagare.
Grattis Grate förlag!
Så här tyckte jag om Lilla smycket som kom ut 2013.

Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en  jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne. Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne.  Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon".  Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator  tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som  varit och det som är  i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig tillbaka. Det är vackert och vemodigt.

torsdag 7 november 2013

Albert Camus 100 år idag.


Albert Camus, fransk filosof och författare, skulle ha fyllt 100 år idag. Han föddes i Algeriet under fattiga förhållanden. Han växte upp med sin döva och illitterata mor som han älskade över allt annat. Fadern dog i slaget vid Marne när AC var knappa året. I den autofiktiva romanen skildras hans mor och uppväxten. Camus utvecklade en filosofi som gick ut på att människan lever under absurda förhållanden utan mening. Människans villkor är orättfärdiga. Men man måste se livet som det är och likt Sisyfos rulla sin sten hela livet. Det är vår sten och vårt liv. Han gestaltar denna filosofi i skönlitterär form i Främlingen. SÅ HÄR skrev jag om den 2010 och SÅ HÄR  när vi läst den i läsecirkeln 2011

I Myten om Sisyfos förklarar Camus att man måste stå ut; att man inte får döda sig själv. I Människans revolt involverar han de andra. Jag + revolt = vi. Rebellen handlar egoistiskt medan den som revolterar omfattar även andra.
Jag revolterar, alltså finns vi till. Camus föraktar politik. Han var en kort tid medlem i kommunistiska partiet, men han lämnade det 1937. Han blev också osams med Sartre som inte låtsades om de brott som begåtts av kommunister.
Camus var starkt emot våldsmetoder och verkade för demokrati och samförstånd. Naturligtvis var han djupt engagerad i den algeriska frågan
1957 fick Albert Camus Nobelpriset i litteratur som den yngste någonsin näst Rudyard Kipling som var ett år yngre; det vill säga endast 43.
Claude Simon, som föddes samma år som Albert Camus och som också hade en far som dödades i första världskriget, fick Nobelpriset 1985.
Han kallade Camus en filosof för gymnasister. Men det är Albert Camus som fortfarande läses - inte minst av ungdomar. Och det kommer fortfarande ut litteratur om främlingen från Algeriet.

lördag 11 maj 2013

Det visa regnträdet


1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .  
 

lördag 10 november 2012

Det röda fältet

Det röda fältet grep tag i mig på ett helt annat sätt än Vitlöksballaderna.
Här visar Mo Yan verkligen framfötterna. Nobelpriset kommer i en helt annan dager. Och jag kan tänka mig att filmen är fantastisk. Tyvärr verkar den svåråtkomlig. Både som köp och lån.
Det röda fältet tilldrar sig under de oroliga 1920- och 1930 - talen - med bland annat japansk invasion - i Gaomi nordöstra socken " den vackraste och fulaste, ovanligaste och vanligaste, heligaste och mest depraverade, hjältemodigaste och uslaste, mest stordrickande och hetast älskande platsen i hela världen". Mo Yan bör veta. Han är född här.
Det röda fältet innehåller många slag. Det finns en romantisk kärlekshistoria mellan Farmor och Farfar (man får försöka bortse från Andra och Tredje farmor...), här finns grymma stridsscener, tapperhet, feghet, vajande sorghumfält, jord som formligen dränkts i blod, massgravar, hundflockar som är farliga för både levande och döda, kuslig kyla människor emellan, fantastiskt poetiska naturskildringar och kvinnohistoria.
" Att farmor skulle gifta sig in i familjen Shan var Himlens vilja. En dag lekte farmor vid sidan av gungställningen tillsammans med några andra unga flickor med bundna fötter och långa flätor. Det var Qingming, den högtid då man städar de anhörigas gravar - persikoträden blommade, pilträden grönskade och ett fint regn föll. Flickornas ansikten var rosa som persikoblommor; det var en dag av frihet för dem. Farmor var en och sextio lång det året och vägde sextio kilo. Hon var klädd i en blommig bomullsjacka och gröna satinbyxor och hade mörkröda sidenband knutna om vristerna. Eftersom det regnade lite hade hon på sig ett par broderade skor som doppats ett dussin gånger i tongolja och som klafsade lätt för varje steg hon tog. En lång, glänsande fläta hängde ner på hennes rygg och om halsen bar hon ett silverhalsband - min farmorsfar var silversmed. Min farmorsmor var dotter till en godsägare som hamnat på obestånd; hon visste hur viktigt det var för en kvinna att ha små fötter och innan min farmor ens hunnit fylla sex började man binda hennes fötter med lindor som drogs åt allt hårdare för varje dag. Lindorna var drygt tre och en halv meter långa och med hjälp av dessa bröt farmorsmor av benen i farmors fötter och band in åtta av tårna - alla utom stortårna - under fotsulorna medan farmor led fruktansvärda plågor. Min egen mor hade också bundna fötter och varje gång jag såg på dem gjorde det så ont i mig att jag knappt kunde låta bli att skrika: "Ner med feodalismen! Länge leve de fria fötterna".
En man går förbi gungorna och fattar tycke för farmor. Farmors föräldrar säljer henne till en spetälsk man för en stor svart mula!
Jag har några ynka sidor kvar i Det röda fältet. Det blir svårt att hitta nästa bok.

torsdag 11 oktober 2012

Grattis Tranan!

Kinesen Mo Yan fick årets Nobelpris i litteratur.. Enligt Göran Malmqvist är han en vidunderlig berättare med humor och empati. Han är djärv och går till rätta med makthavarna. Mo Yan kommer nu att bli attackerad på nätet, tror Göran Malmqvist
Mo Yan var på landet och passade sitt barnbarn när Göran Malmqvist ringde. Han blev både överlycklig och skrämd över priset.
Den genomskinliga moroten är en kortare berättelse som översatts av Göran Malmqvist och kommer nu på Tranans Bokförlag.
Bokförlaget Tranan får också välförtjänt uppmärksamhet.
Det är ett beundransvärt litet bokförlag.
Tre titlar finns på svenska i översättning av Anna Gustafsson - Chen Det röda fältet, Vitlöksballaderna och
Ximen Nao och hans sju liv

Under strecket
om Mo Yan


söndag 2 oktober 2011

Nobelpriset i litteratur 1938

Pearl Sydenstricker Buck (1892 - 1973) föddes i West Virginia, men kom att bo i Kina under sen stor del av livet.
1938 fick hon Nobelpriset i litteratur för sin bok
Den goda jorden.

Den kom ut 1931 och översattes av Sven Rosén och kom på svenska redan 1932.
Priset var kontroversiellt men den då ständige
Per Hallström tyckte om hennes sätt att berätta om kvinnornas situation i Kina.

I sitt nobeltal berättade Pearl Buck om kinesisk litteratur.
Hon ville över huvud tagen öka kunskaperna om Kina.
Den goda jorden användes i amerikanska skolor och den har också filmatiserats.
Pear S. Buck menade att en författare inte får fastna i manér så att man genast känner igen henne.
Själv vill hon vara sagoberättaren i tältet. Och det är hon ju. Sagorna blandades med mycket kunskapsstoff.
Den goda jorden fortsättes av Sönerna och Wang Lungs barnbarn.
The Good Earth (bilden) köpte jag i Peking för några år sedan.
Redan som mycket ung läste jag Pearl S. Buck med stort intresse.
Och det var helt klart kvinnornas omöjliga situation som fascinerade. Alla dessa olyckliga kvinnor som hoppade i karpdammarna och svalde sina jadesmycken. Männen och sönerna hade all makt. Svärmödrarna gick inte av för hackor heller.
Och jag minns att jag tyckte väldigt mycket om att läsa om seder och bruk och trosföreställningar.
Det var Elin Claeson i Kulturradion Klassikern i P1 som blåste liv i minnena.
Och nu fick jag lust att läsa om.