Visar inlägg med etikett Sardinien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sardinien. Visa alla inlägg

fredag 22 juni 2018

Den försvunne fåraherden

Den försvunne fåraherden av Marcello Fois tilldrar sig på Sardinien. Undertitel: Ett fall för advokat Bustianu. På knappa 150 sidor lär en känna staden Nuoro (författarens födelsestad) med dess invånare, prästerskapet, de rika, de fattiga, familjehemligheter, traditioner och först och sist landskapet. Advokat Bustianu är brottsmålsadvokat och beskrivs som en storväxt man med pondus som har för vana att efter lunch ta sig en promenad upp på en hög kulle där han sitter och tänker och betraktar omgivningen. Han åtnjuter ett högt anseende och det med rätta.
Kaosutmaningen nr 28
Det lär finnas en verklig förebild till Bustianu. När nu den förtvivlade tzia Rosina sitter framför Bustianu och ber för sin vackre son Zenobi som gått under jorden för att han anklagas för att ha stulit lamm från sin arbetsgivare, som till råga på allt är far till Sisinnia som Zenobi är kär i. Och hon i honom. Alla är övertygade om Zenobis skuld. Skvallret och ryktena går och till slut har han blivit en legend. Två mord gör inte Zenobis sits bättre. Bustianu är inte en man som måste ha rätt, men när han tror att något är sant kämpar han för det.  Och nu råkar det vara så att han tror, att Zenobi är oskyldig. Den försvunne fåraherden är förste delen i en serie kriminalromaner av Marcello Fois. Jag tyckte väldigt mycket om den här annorlunda, poetiska berättelsen. Bustianu är mycket sympatisk. Han har lärt sig mycket av sin mor som han också är mycket lik. Det finns en del starka kvinnor i romanen. De fattiga är alltid i underläge. Människorna skildras roat och med milt överseende. Bilden av kyrkan är inte så vacker. Språket är sparsmakat och aningen torrt (positivt). Marcello Fois´ stillsamma humor är också ett plus liksom referenserna till den romantiske författaren Giacomo Leopardi. Boken är översatt av Monica Monti och utgiven på Norstedts förlag 2001. 
Månadens språk: Italienska

måndag 17 juli 2017

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.
Kvinnliga nobelpristagare

tisdag 9 februari 2016

Accabadora = Själamakerskan

Efter att ha läst en understreckare i SvD om förbisedda italienska kvinnliga författare lånade jag hem Själamakerskan av Michela Murgia. Den kom på svenska 2012 i översättning av Barbro Andersson på Brombergs förlag. Vet inte riktigt hur denna utmärkta roman totalt har undgått mig? Bokens tillägnan: "Till min mor. Båda två." Det kommer mig att undra om författaren själv varit ett själabarn, dvs. ett barn som lämnats bort på grund av fattigdom till någon som av ett eller annat skäl inte har något barn. Som det var för Maria i romanen. Hennes mor bytte bort henne mot flera potatisar i soppan - modern hade ju bevars tre döttrar till. Bonaria Urrai är sömmerska, men är född rik. Hon gör Maria till sitt själabarn och alla är nöjda med arrangemanget. Tzia Bonaria är en mycket speciell kvinna; klok och erfaren och hon förstår sig bra på lilla sexåriga Maria. Det finns inte direkt några tidsmarkörer, men jag tror att romanen tar sin början strax efter första världskriget. Platsen är ett litet samhälle på Sardinien. Alla känner alla på gott och ont. Barnen i skolan tycker att det är onödigt att lära sig italienska. De använder ju i alla fall bara sardiska. När Maria blir lite äldre märker hon att tzia Bonaria försvinner ut om nätterna ibland. Maria frågar varför men får inget svar.
När hon uppdagar de rätta förhållandena packar hon sin väska och ger sig av till fastlandet. Romanen ställer frågor om liv och död. Vem har rätt att bestämma?
På Sardinien var dödshjälp tillåtet fram till 1960. Jag tyckte mycket om den här kärva romanen. Den omfattar 180 sidor och är skriven på ett klart och kärnfullt språk som väl stämmer överens med innehållet. Synd att det inte finns fler romaner översatta av Michaela Murgia.
Pappas vingar av Milena Angus tilldrar sig också på Sardinien liksom 
Onda stenar av samma författare.  Nobelpristagaren Gracia Deledda är ännu en författare ifrån Sardinien. Hennes mest kända bok är Elias Portolu.


söndag 7 februari 2016

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten anordnar varje söndag en läsutmaning, En smakebit på søndag. En behöver bara rätta sig efter en enda regel: No spoilers! Idag vikarierar astridterese
 " Fillus de anima. Själabarn. Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listeru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ. - Om Bonaria Urrai inte blivit född rik  skulle hon nog gått samma öde till mötes som alla kvinnor som blivit utan man, och hade inte kunnat skaffa sig en själadotter. Som änka efter en man som aldrig gift sig med henne, skulle hon under andra förhållanden kanske ha blivit prostituerad eller möjligen hemvårdarinna eller klosternunna bakom evigt stängda fönsterluckor och svartklädd intill döddagar. Det som berövat henne brudklänning var kriget, även om en och annan i byn hävdade att det inte var sant att Raffaele Zineu hade stupat vid floden Piave: troligare var att han, slug som han var, hade hittat en kvinna där borta och besparat sig resan hem för att förklara. Kanske var det därför som Bonaria Urrai var gammal redan när hon var ung, och ingen natt föreföll Maria så svart som hennes kjol. Men änkor efter levande äkta män var byn full av, det visste kvinnorna som skvallrade och även Bonari Urrai visste det." Från sidorna 7 och 10 i Själamakerskan av sardiska författaren Michela Murgia. Fler smakebitar HÄR

måndag 8 september 2014

Morfar och Madame på Sardinien

En fjortonårig sardisk flicka berättar i en jag - och dagboksberättelse om familjens och de närmaste grannarnas liv på Sardinien. Pappas vingar (Grate) av Milena Agus har det självupplevdas övertygande ton.  Sardinien är författarens hemmaplan. Beskrivning av det sardiska landskapet, havet, det kallt blå månskenet, växterna och örterna får läsaren att resa i fåtöljen. Flickan har en far som ruinerat familjen genom sitt spelande och sedan flytt fältet.  Hon känner hans beskyddande närvaro i form av ett par stora vingar. Morfar, som är en viktig person i romanen, älskar sitt liv som det blev sedan han blev fattig. Nu inser han vad som verkligen är viktigt i livet och uppskattar att han bor på en vacker plats, har familj och grannar, mat för dagen, grönsaker och örter. Madame är en annan viktig person, en främmande fågel, god vän med morfar, men inget älskarinnematerial, säger han. Annars är hon frikostig med sin kropp och låter sig exploateras på ett sätt som hon aldrig skulle drömma om när det gäller sin attraktiva, strandnära tomt. Exploatörerna är påträngande, men hon fintar bort dem. Madame är ensamstående och har en rad manliga bekanta som utnyttjar henne utan att ge så mycket tillbaka. En har den stora fräckheten att bo i två månader på hennes lilla pensionat och sedan ge sig iväg utan att betala notan. Visserligen har han blivit hennes älskare, men i alla fall.
Pappas vingar är en annorlunda roman. Den blandar humor och tragik med en platsens poesi. Skärmytslingarna med den fundamentalistiskt katolska grannfamiljen är mycket roliga samtidigt som man förfäras över den yngste sonens icke tillgodosedda behov. Ingen hör eller ser honom. Barnen behandlas kollektivt. Ingen får någon "särbehandling".  
Jag känner mig alltid lockad av Grate förlags utgivning.