Visar inlägg med etikett Wilkie Collins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wilkie Collins. Visa alla inlägg

måndag 4 november 2013

Wilkie Collins, forts.

Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana  mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista

torsdag 31 oktober 2013

Reslektyr

När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av  spänningsromanen 
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.