Tågdrömmar

 

Tågdrömmar av Denis Johnson kom ut redan 2002  men finns först nu 2026 i svensk översättning av Enrique de Grigorio. Robert Grainier vet inte vilka hans biologiska föräldrar är eller vad som hänt dem eller var han kom ifrån. Egendomligt nog frågar han inte sin faster, som han växer upp hos, eller sina kusiner om sin bakgrund. Men han har räknat ut att han föddes någon gång under 1886. Han dör 1968 vid 82 års ålder efter ett hårt liv som skogshuggare och rallare. Han är en ensam människa utan framträdande intressen eller speciella vänner. Robert Granieri har gott rykte som arbetskraft. Han dricker inte och bråkar inte. Någon framåtanda har han inte. De män han möter på sina olika arbeten är mestadels hemlösa ungkarlar. Några kommer att betyda mer för Robert än

andra.

Gladys träffar han under ett kyrkbesök. Det är hon som tar kontakt. Snart är de oskiljaktiga. De bygger sig ett hus i skogen vid en liten sjö. Och sedan kommer lilla Kate. Roberts lycka är fullkomlig och han vill egentligen inte gå till sina skogsarbeten och vara borta från dem i veckor. En dag när han kommer hem har deras hus brunnit ner i en stor skogsbrand. Gladys och Katie är försvunna. Roberts värld imploderar. Han sover på bara marken på deras tomt och väntar på att mor och dotter ska komma tillbaka. Han sörjer omåttligt. Sorgen äter upp honom levande. Till slut bygger  han sig ett nytt hus. En röd hund anmäler sig som sällskap tillsammans med sina valpar som ser ut att har vargblod i ådrorna. En följer Robert Granieris liv i det lilla och USA:förändring i det stora. Innan RG dör 1968 har han hunnit åka flygplan och se TV. Eftersom han är ganska utsliten redan i 40 - årsåldern har han tur som av en händelse får möjlighet att köpa två hästar och en vagn. Han blir speditör och kan så småningom dra sig tillbaka i sin ensliga stuga och tillbringa sina sista år i lugn och ro och fundera över vad ett människoliv är och vad det är värt. På Netflix kan en se filmen och lyssna till Nick Caves låt Train Dreams. För en enda gångs skull tyckte jag nästan bättre om filmen . Men utan bok ingen film. Tågdrömmar är en pärla.

Titel: Tågdrömmar

Författare: Denis Johnson

Översättare: Enrique de Grigorio

Förlag: Faethon (i serien Omega, som samlar texter från alla tider vars kännetecken är att de når bortom tiden.)

Tryckår: 2026

Antal sidor: 95

De vackra dagarna i Aranjuez

Filmen De vackra dagarna i Aranjuez är ett samarbete mellan vännerna Peter Handke och Wim Wenders. En man och en kvinna (kvinnan spelad av Handkes hustru Sophie Semin) sitter i en vacker trädgård en solig dag mitt i sommaren. De för ett obegripligt samtal som då och då kan innehålla en fin formulering men i övrigt är det riktigt tråkigt. Filmen bygger på en pjäs av Peter Handke. Mannen och kvinnan talar franska och först tänker jag att det är en typisk fransk intellektuell film men det är det ju alls inte. Mannen i det närmaste förhör kvinnan om hennes upplevelser med och av män. Ibland skymtar Peter Handke själv i form av en trädgårdsmästare. Och vem sitter inte och spelar piano och sjunger om inte Nick Cave? David Bowie sjunger A perfeckt day alldeles i början av filmen. Paret i trädgården iakttas av en författare som våndas över sin skrivmaskin och fantiserar om vad mannen och kvinnan talar om. I bakgrunder ser en silhuetten av Paris och på en väg i närheten passerar en gulklädd tävlingscyklist. Kvinnan växlar emellan en röd och en blå skjortblusklänning medan en gul, bred sjal, som känns helt omotiverad i sommarv ärmen, hänger med hela tiden. Vad Aranjuez har med saken att göra framgår inte. Nej, jag förstod lika lite som när jag häromdagen försökte ge mig på Långsam hemkomst av Peter Handke. Den ska få en chans till i alla fall.