En bok om spöken. En kärleksmemoar

"Tänk om jag inte hade träffat dig", sa Paul Auster ständigt till sin blonda hustru Siri Hustvedt. Och tänk, om Siri Hustvedt inte hade skrivit de där tre breven till Paul Auster när han gått tillbaka till sin hustru, författaren Lydia Davis, och sonen Daniel. Siri var emellertid helt övertygad om att hon mött mannen i sitt liv så med jämna mellanrum skrev hon brev till honom. Och han kom. Detta, bland mycket annat, skildrar hon i sin senaste bok En bok om spöken. En kärleksmemoar. Paul Auster dog 30 april 2024 hemma i sitt soliga bibliotek omgiven av hustrun, dottern Sophie, den avhållne svärsonen Spencer och det bara några månader gamla barnbarnet Miles. Han hade spridd lungcancer och de visste att hans tid var utmätt, men han hann slutföra sin sista roman, Baumgartner. Siri Hustvedt skildrar saknaden så att en känner den inpå bara skinnet. Vardagen försvinner. Hon gör saker som i trance, glömmer ta in posten, kryper i badkaret med sockorna på och börjar tala med sig själv. "Sorg är inte konstant. Jag kan hålla stånd mot stormen i flera dagar och sedan plötsligt slås omkull av en kastvind." Hon minns deras 43 år tillsammans. Deras förhållande kännetecknas av ett ständigt pågående samtal och en aldrig avtagande fysisk attraktion. De diskuterade allt men framför allt litteratur; egen och andras. De läste varandras manuskript och gav återkoppling. "Vi ses i de gröna fåtöljerna klockan fyra!" kunde de ropa till varandra mellan de tre våningarna i huset i Brooklyn när något skulle diskuteras. Det tog Siri Hustvedt fem år att misslyckas med romanen Vad jag älskade. Men när hon skrivit om romanen en fjärde gång var Paul Auster nöjd. Han hade rätt, säger SH. Det är Siri som är den intellektuella i familjen, förklarade Paul Auster ständigt för journalisterna. Båda retade sig på att Siri alltid gjordes till makens lärjunge. SH berättar om makens dramatiska bakgrund, sådan han skildrar den i Att uppfinna ensamheten som han höll på att skriva när de träffades. Hon berättar om sonen Daniels olyckliga levnad och sondottern Rubys alltför tidiga död, något som annars förtigs i alla sammanhang. Siri Hustvedt är mycket vetenskapligt intresserad. Hon läser om allt som oroar henne; neurologi, parapsykologi, hjärnan och medvetandet. Hon är också den som kan litterära teoretiker; en kunskap hon förmedlat till PA.  Paul, var är du? Ibland känner hon starkt av hans närvaro. Några dagar innan han dog förklarade han att han tänkte komma tillbaka som spöke och se till henne. Båda avskydde nr 43 och kunde inte fatta att han även blev nr 45. Trumps namn användes aldrig i hemmet. The Paul Auster Research Library finns i Köpenhamn. SH planerar att skicka ytterligare ca 300 titlar dit. I sin recension av Rapport från insidan kallar Sebastian Johans Paul Auster "postmodernismens kedjerökande fjäderviktare" vilket fick mig att fnissa lite. Förmodligen var det de eviga cigarillerna som förorsakade lungcancern. Och enligt SH var det sorgen över sonen och sondottern som utlöste den. En bok om spöken bygger på dagböcker, brev och anteckningar. Den ger en både saklig och känslosam bild av ett sorgearbete. Siri Hustvedt håller om makens ansikte under hans absolut sista minuter och känner hur han blir kallare och kallare. "Gud, vad roligt vi haft", säger hon, "visst har vi haft rolig"? Underbara slutord för deras 43 år tillsammans under vilka de blivit alltmer lika varandra. Jag har lite svårt att skiljas från En bok om spöken, märker jag. Men det finns titlar av både Siri och Paul Auster som jag ännu inte läst. 

Titel: En bok om spöken. En kärleksmemoar

Författare: Siri Hustvedt

Översättare: Anna-Stina Johnson

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2026

Antal sidor: 358 s.

En smakebit på søndag v. 14 2026

"Kommersiell framgång var inte nödvändigtvis en hedersbetygelse. I en tid präglad av influencers och klick är denna tanke inte längre relevant. Jag går och väntar på en ny romantisk rörelse, en stark motkraft till det digitala tyranniet och dess dolda algoritmer. Jag ser tecken på det här och var, men ungdomarna verkar inte direkt ha någon brådska att göra om den värld som numera mäts i följare."

Ur En bok om spöken. En kärleksmemoar. Av Siri Hustvedt. Övers.: Anna - Stina Johnson.

 Mias bokhörna

Den lysande världen

Ljusgestalten i fjärran är ingen mindre än Siri Hustvedt. Jag tyckte att jag infann mig i väldigt god tid strax före klockan sex på Malmö stadsbibliotek i Ljusets kalender. Samtalet mellan Siri Hustvedt och Johanna Koljonen skulle börja klockan 19. Men icke! Där satt publik som kommit redan klockan 16. Alltså fick jag hålla tillgodo med att kika mellan huvuden som flyttade sig hela tiden och vaja fram och tillbaka som en kobra för att fånga lite glimtar. Men det var ett intressant program värt olägligheterna. Den lysande världen heter Hustvedts senaste bok. Och det är en uppgörelse med konstetablissemanget ur ett feministiskt perspektiv. Harriet Burden heter huvudpersonen. Hon är bara för mycket på alla sätt. Inte minst tar hon stor fysisk plats, men det är något hon inte ber om ursäkt för. Harriet Burden är dessutom 62 år. Hon är konstnär men får inte den uppmärksamhet som borde tillkomma henne. Harriet Burden är egentligen en Bellow- eller Roth- hjältinna. Hon belyses från olika håll och läsaren får försöka välja perspektiv. Siri Hustvedt berättar om hur det var att ikläda sig alla romanens olika personligheter. Egentligen var det en multiple disorder - book, säger hon, men den var rolig att skriva. Harriet Burden är inte "socially elegant". Hon får utbrott av ilska "a higly focused fury", säger Hustvedt. Harriet vill väldigt mycket; hon är passionerad och hon har bråttom. Harriet Burden har satt arbetet före kärleken. Hennes man är död. Han dog med ansiktet i en marmeladsmörgås vid frukostbordet. Nu håller hon sig med en älskare, men han är "not a part of her ambitions." Harriet är en glad icke uppoffrande mamma och det ingår med all säkerhet i hennes planer för framtiden att fortsätta med det. I senaste numret av Vi läser - den med Bruno K Öijer på utsidan - finns en väldigt bra artikel om Siri Hustvedt där den lysande världen kallas "intellektuell deckare om New Yorks konstvärld".