Mestra

 

Thessaliens kung, Erysichthon,  lät hugga ner en helig ek i en skog som var tillägnad guden Demeter. Han skulle nämligen bygga en festsal. Det är början på Madeline Millers kortroman Mestra. När Erysichthon högg ner trädet dödade han samtidigt den nymf (dryad) som bodde i det. Som straff dömer Demeter honom till evig hunger; en hunger som är fullständigt förödande. Han äter upp allt han äger och har. Till slut har han bara kvar sin stackars femtonåriga dotter, Mestra, som passar upp honom och försöker hitta mat åt honom. Men det räcker inte. Han beslutar sig för att sälja henne. För tio grillade kycklingar blir hon en handelsmans egendom. (Det vill säga handelsmannen lurar kungen så det blir bara sju.) Och det är bara en början. Fadern säljer Mestra gång på gång. I sin förtvivlan åkallar Mestra Poseidon som hörsammar hennes bön. Hon får förmågan att förvandla sig till olika djur eller varelser vilket gör att hon kan undkomma alla sina köpare/angripare. Erysichthon får till slut sitt förfärliga straff.

Vad lär vi oss av detta? Jo, en ska inte rubba balansen i naturen. En ska inte förarga gudarna eller förhäva sig. Det straffar sig.

Titel: Mestra

Författare: Madeline Miller

Översättare: Marianne Tufvesson

Förlag: Wahlström & Widstrand

Tryckår: 2026

Antal sidor: 49

En smakebit på søndag 4. 44 2026

Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 44

"De anlände i konvoj, först Hishams svarta Mercedes med MNA - plåtar - ledamot av nationalförsamlingen - och därefter två andra fordon, Nisa och hennes far i en liten sportbil och så en stror jeep med Hishams personal: en livvakt, hans betjänt och ett par förmän från hans fabrik. Hisham hade tagit med sig sin vän Shehryar Salauddin, också kallad Bumby, en smärt välvårdad affärsman från Karachi i blå kritstrecksrandig skjorta och ljusa byxor, en medlem av den absoluta gräddan. Han öppnade en tändare i guld och drog ett halsbloss på sin cigarett medan han  overksamt såg sig omkring, som om han väntade på att föreställningen skulle börja."

Ur Det är här ormen lever av Daniyal Mueenuddin 

Veckans mening v. 44 2026

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Häng på! Och glöm inte att skriva i Roberts kommentarsfält. Min Veckans mening v. 44:

"Alla trodde att indierna bara skulle vara i Lahore några dagar, äta lunch vid våra bord och utnyttja oss som fotpallar."

Ur Det är här ormen lever av Daniyal Mueenuddin

Fem en fredag v. 44 2026: Omväxling

elisamatilda: Fem en fredag v. 44: Omväxling

1. 
   Vad är det bästa med att komma bort hemifrån? Att komma hem igen
2. Vad är roligast att upptäcka av en slump? Någon gammal bekant sedan förr
3. Vad saknar du först när du är hemifrån? Min egen röra
4. Vad blir roligare när man gör det någon annanstans? Handlingen
5. Var spenderar du mest tid efter hemmet? Tillsammans med mitt kultursällskap (fem kvinnor i sina bästa år) som planerar och genomför  arrangemang med olika gäster. Allra senast hade vi Gunnar Wetterberg som föreläsare.

Otillgänglighetens ö

Otillgänglighetens ö av Malin Haavind handlar om den olycksaliga Andréexpeditionen 1897.  Men inte om de tre namnkunniga männen, Salomon August André, Knut Frænkel och Nils Strindberg utan de två kvinnorna som lämnades att vänta, längta och sörja under 33 års tid innan  vätgasballongen Örnen återfanns på Vitön och kvarlevorna av männen fördes hem till Sverige 1930. Nils Strindberg var nyförlovad med Anna Charlier, född i Gråmanstorp i Skåne, och Gurli Linder, som visserligen var gift med Nils Linder, men  älskade Salomon August André. Anna kunde sörja öppet, men det kunde inte Gurli Linder. Hon skildes från sin man och miste följaktligen vårdnaden om sina tre döttrar. När han dog ett år senare fick hon döttrarna tillbaka, men skadan var redan skedd. Anna, som utbildat sig till pianist, fick skakningar i sina händer. Hennes engelske man kände till hennes stora kärlek men var storsint och stödjande in i det sista. Om männen frös ihjäl på Vitön frös båda kvinnornas liv till is på hemmaplan. Malin Haavind är väl påläst och låter kvinnorna omväxlande föra ordet. De båda kvinnorna känner till varandra och en kan tycka att de kunde söka tröst hos varandra, men det gjorde de inte. De hälsade inte ens när de skymtade varandra på Norra kyrkogården. Gurli Linder var en aktiv kvinnosakskvinna som bl. a. deltog i reformdräktsrörelsen. Hon var god vän med Ellen Key, vilket kraftigt ogillades av hennes man.  De tre männens tragedi är ju välkänd och mycket omskriven. De båda kvinnornas försiggår i det tysta. Malin Haavinds språk är återhållsamt vilket får det tragiska innehållet i romanen att framstå desto klarare. Stor kärlek, djup sorg och ett oändligt vemod präglar Otillgänglighetens ö. Jag tyckte mycket om den och får lust att läsa om Bea Uusmas båda fina böcker Expeditionen: min kärlekshistoria och Vitön.

Titel: Otillgänglighetens ö

Författare: Malin Haavind

Förlag: Piratförlaget

Tryckår: 2026

Antal sidor: 252

ABC+ bokstaven Y

I Klimakteriehäxans trevlighetsalfabet har vi nu kommit fram till bokstaven Y

Yrkeslivserfarenhet är något väldigt fint som inte alltid uppskattas efter förtjänst eller tas till vara.

Ymnighetshorn - symbol för rikedom och överflöd; ålderdomligt och poetiskt, tycker jag. Undrar om inte Karlfeldt möjligen använt det någon gång någonstans.

Ytbärgare beundrar jag. Tänk, att låta sig firas ner från helikopter för att rädda nödställda på sjön.

Bonus: Ytterhogdal. Ett ortnamn jag har i bakhuvudet av okänd anledning. Har aldrig varit där. Borde försöka ta mig dit. Har i varje fall varit på Flatruet i Härjedalen.

Tisdagstrion v.44 2026: Adel

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Tisdagstrion v. 44: Adel

Heinrich von Kleist den tyske diktare som skrev Michael Kolhaas var en myckt olycklig människa som aldrig riktigt fann sin plats i tillvaron. Som den unge adelsman han var borde han ha haft en officerskarriär som i en liten ask. Men det var inget han var intresserad av. I stället vinglade han omkring i tillvaron och hade en plågsam känsla av att inte existera eftersom han tyckte att ingen lade märke till honom.

Märta Helena Reenstierna, Årstafruns dagbok. MHR är känd för att ha skrivit dagbok varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Märta Helena var en adelsdam som bodde på Årsta gård, strax söder om Stockholms innerstad. I dagböckerna skriver hon om sitt händelserika liv, med alltifrån glada fester till djupaste sorg.

I Barnbruden av Anna Laestadius Larsson vimlar det av adelsmän, som alla följer kungen nycker och infall. Det festas, spelas teater, leks, intrigeras och pengarna rullar. Ingen gör något vettigt eller har några ambitioner att göra det heller. De får sina håruppsättningar pudrade så det ryker om det; stryker blypasta över ansikte, hals och bröst och röd cinnober på läppar och kinder.