Spridda över jordklotet

Yoko Tawada, född 1960, är en japansk författare som numera bor i Berlin och skriver både på japanska och tyska. Hon har fått många litterära priser och det förefaller vara välförtjänt. Spridda över jordklotet kom ut på svenska 2023 i översättning av Vibeke Emond. Den är ett verkligt läsäventyr och tilldrar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Tekniken har utvecklats så att till exempel snöskottning blivit överflödig. Den sköts underjordiskt. Dammsugarna tar själva hand om avfallet. Yoko Tawada tar upp frågor om språk och identitet. Hon låter människor från länder som inte längre finns komma till tals. Japan, sushilandet, är ett land som sjunkit i havet på grund av klimatförändringar. Hiruko, som varit utomlands för studier, hittar ingen som hon kan tala japanska med och uppfinner därför ett språk hon kallar panska, en blandning av svenska, danska och norska. Romanen rör sig en del i de skandinaviska länderna och i det gamla romerska Trier i norra Tyskland. I Trier ska det hållas en umami - festival som förväntas locka mycket folk. Dit ska mästerkocken Tenzo/Nanoo komma. Hiruko beslutar att ge sig dit för att få tala sitt modersmål med honom. Knud, som studerar lingvistik reser med. Spridda över jordklotet kunde varit en dystopi om den inte berättats så muntert och vänligt. Som det nu är blir det ren science fiction. Yoko Tawada har utlovat två delar till.

Titel: Spridda över jordklotet

Författare: Yoko Tawada

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2023

Antal sidor: 354

Fahrenheit 451

Ray Bradburys dystopiska SF - roman 451 kom ut redan 1953 men känns fortfarande aktuell på de flesta områden. En riktig klassiker är det. Och så roligt att läsa om den i läsecirkeln. Alla hade läst den tidigare. Jag vet att inte var så begeistrad när jag läste den för mycket länge sedan. Men nu blev jag drabbad av brandmannen Guy Montag och hans transformation från destruktivt redskap åt chefen kapten Beattie och hans dödsbringande mekaniska hundar till guerillabok bland andra i ett vandringsbibliotek utan böcker. Enligt Beattie skulle böcker brännas till aska och därefter skulle askan brännas. Faran med läsande och tänkande människor var han klar över. Böcker visar porerna i livets ansikte. En bok är som en laddad bössa. Bränn den! Pornografi och skämttidningar är tillåtna. Det fanns brandmän som hört talas om att man förr i tiden släckte bränder. Nu anlägger man dem. Farfar minns att det fanns en tid när barn inte dödade varandra. Guy Montag blir en jagad man, angiven av bland andra hustru Mildred som hittar hans gömda böcker. Hon lever i en pillervärld och umgås med tre väggar i huset som är som TV - skärmar. Nu vill hon att det ska bli en fjärde också. Titeln syftar på den temperatur som papper självantänds vid: 451 grader Fahrenheit, vilket motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Boken filmatiserades år 1966 med François Truffaut som regissör. Fahrenheit 451 är en mästerligt skriven roman som bär sina 70 år med den äran.

Titel: Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury

Översättare: Siv Nordin

Förlag: Modernista

Tryckår: 2018

Antal sidor: 157

Avatar

Äntligen har även jag sett Avatar. Det var verkligen att lämna min bekvämlighetszon, men det gick väldigt bra. Science fiction är ju inte min starkaste gren men jag brukar göra försök med jämna mellanrum. Jag blev förvånad över att den kom ut så tidigt som 2009. Regissör och producent var James Cameron; hans första stora film efter Titanic från 1997. Det var också den första filmen där Cameron använde datoranimation för att skapa en helt ny värld. Planeten Pandora är som en färgstark undervattensvärld med fantastiska djur och jättelika helveckade orange trattkantareller och långa smidiga människoliknande varelser med stora ögon och öron som alfer. Nu har jordens människor funnit att de behöver mera utrymme och kastar ögon på Pandora. Där finns också värdefulla tillgångar som vissa smarta människor tycker sig behöva. Om någon har något en vill ha gör en sig till fiende med denne någon och kan gå till angrepp. Tekniken är ju högaktuell. Med hjälp av fantastisk teknik förvandlar sig vetenskapsmän till avatarer som liknar människorna på Pandora och kan utföra vetenskaplig forskning för framtida behov. Sigourney Weaver spelar en dedikerad forskare som far till Pandora tillsammans med den rullstolsburne marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) vars tvillingbror Tommy tidigare deltagit i pandoraprojektet men omkommit. Jake får i uppdrag att göra sig till god vän med folket på den främmande planeten. Det lyckas över förväntan, men de är mycket på sin vakt.  Slutstriden i Avatar var alltför utdragen för min smak, men för övrigt såg jag filmen med stort nöje och funderade mycket på hur man kunnat spela in alla fantastiska scener. Filmen är den fjärde dyraste filmen som gjorts. Fram till 2022 också den mest sedda. Fortsättningen heter Avatar: The Way of Water (2022) och den vill jag naturligtvis också se.    

En smakebit på søndag v. 4 2022

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"När jag gjorde mig i ordning för att gå till sängs i går kväll drog jag hårnålarna ur håret, eller det som återstår av håret. I en av mina predikningar till våra Tanter för några år sedan varnade jag för fåfängan, som trots alla varningar letar sig in i oss. "Livet handlar inte om hår", sa jag den gången, halvt på skämt. Och det var sant, men det är också sant att hår handlar om livet. Det är lågan på det ljus som kroppen är, och när den falnar skrumpnar kroppen och tynar bort. En gång hade jag hår nog till en knut, på den tiden då det var knut man skulle ha; till en chinjong, på den tiden då det var chinjong man skulle ha. Nu är mitt hår som måltiderna här i Arduahallen: glest och kort. Min livslåga tynar, långsammare än vad somliga häromkring skulle vilja, men hastigare än vad de kanske anar. Jag såg mig i spegeln. Den som uppfann spegeln gjorde inte många av oss någon tjänst , vi måste ha varit lyckligare innan vi visste hur vi såg ut"

Från sidan 39 i Gilead av Margaret Atwood. Fler smakebitar HÄR 

Bokens dag 2018. Andra halvlek

Efter pausen, där alla bjöds på kaffe och en rent fördärvlig mängd kakor och dessutom hann handla böcker och få signerat, vidtog andra halvlek av Bokens dag. Maja Lundgren presenterade sin nya bok Den skenande planeten. Det är några år sedan sedan hon kom ut med någon roman. Men alla minns väl den skandalomsusade Myggor och tigrar där Maja Lundgren går hårt åt kultureliten. Hon vill inte kalla den en föregångare till Me Too - rörelsen, men en kan inte undgå tänka i de banorna. Ki kommer ifrån den idylliska planeten Zarmina för att hålla ett fredstal på jorden som skakats av ett fjärde världskrig. Anders Roslund arbetade i många år på SvT innan han gick över till att skriva kriminalromaner. Först tillsammans med Börge Hellström, som avled 2017, och nu på egen hand. Tre timmar heter den nya romanen. Anders Roslund berättar att det går att kombinera underhållning med ett budskap. Han och Börge Hellström behandlade både gatubarn och trafficking innan någon trodde att sådant förekom i Sverige. En TV - rapport är som att skriva i sand medan en roman stannar länge med läsaren. Samhällskritiken har Lundgren och Roslund gemensamt. Men de har olika sätt att närma sig problemen. Där Lundgren är fantasifull är Roslund realist. Hon förlägger handlingen i framtiden medan han håller sig i nuet. Det blev inte samma självgående samtal som mellan Agnes Lidbeck och Jonas Hassen Khemiri men det gav ju de båda moderatorerna Gunilla Wedding och Pernilla Ekdahl tillfälle att få ett ord med i laget

Minnet av vatten

När Emmi Itärantas dystopiska roman, Minnet av vatten, kom ut blev den omedelbart succé. Den översattes raskt till mer än 20 språk och filmrättigheterna såldes. Författaren bor i England och skriver sina böcker först på finska, sedan på engelska på samma gång som hon redigerar och sedan på finska igen. Romanens huvudperson är temästarens dotter Noria som går i lära hos sin far och också invigs som temästare en tid innan fadern dör. Det har varit oljekrig och och den globala uppvärmningen har förändrat världen dramatiskt. Kina har tagit makten över Europa, så även över Skandinaviska unionen. Vatten är en bristvara. Gott te tillagas med fördel av riktigt vatten och inte av avsaltat havsvatten. Temästarens dotter har kunskap om en dold källa i fjällen där det finns riktigt vatten. Vattnet bevakas annars av militären. De som syndar mot vattenlagarna får en blå cirkel målad på sina hus och bestraffas på olika sätt. Noiras bästa väninna, Sanja, har sin familj att ta sörja för och de har det betydligt sämre ställt än Noiras. Sanja är tekniskt begåvad och kan bygga ihop saker av fynd som flickorna gör när de gräver i den väldiga plastgraven. Några CD - skivor som de lyckas få liv i innehåller värdefulla upplysningar. Noira är övertygad om att det finns riktigt vatten i De förlorade områdena och att det är vatten som militären behåller för sig själv. Samhället är sådant att ingen vet säkert vem som går att lita på. Jag blev på ett tidigt stadium lite misstänksam mot Sanja. Noira representerar kontinuitet och kultur; något bestående av äldre datum. Sanja med sina tekniska kunskaper pekar framåt. Itärantas språk är väldigt poestiskt, nästan lite drömskt. Jag har en känsla av saga och legend; något tidlöst och - trots geografiska angivlelser - utanför något rum. Under läsningen tänkte jag att stämningen i romanen påminde mig om något jag nyligen läst, nämligen Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Minnet av vatten är en mycket läsvärd roman som ger upphov till många tankar och en hel mängd kalla kårar.