Visar inlägg med etikett Kvinnoöden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kvinnoöden. Visa alla inlägg

lördag 26 april 2014

Mona och Lisa

I sin senaste roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona skriver Anneli Jordahl (född 1960 i Östersund) sin mors historia. Somligt vet hon; annat har hon lagt till. 17 - åriga Mona åker från en liten landsortsby i Dalarna för att bli hembiträde i Östersund. Året är 1959. Mona är mycket ung och oerfaren och oförberedd på tristessen i att laga mat, städa och sköta ett förkylt och grinigt blöjbarn dygnet runt. Det hon vill är att dansa, roa sig och köpa fina kläder. Hon träffar ganska snart den snygge, blyge gitarristen Harold, som verkligen vill något med sin musik. Men han har ett förskräckligt humör och blir lätt ovän med alla. Mona blir gravid. Hon vill inte åka till Polen. Harold är inte glad. Föräldrarna - modern är mycket religiös - tar avstånd från Mona. Graviditeten blir svår och Mona är mycket ensam. Ogifta mödrar ses inte med blida ögon. Inte barn till ogifta mödrar heller. Barn är inte välkomna på kaféer för de stör. Och att amma på tåget är näst intill kriminellt! I skolan får de fattigaste barnen sämst betyg. Deras föräldrar har inte råd med presenter till lärarna. Man känner igen Anneli Jordahls engagemang för utanförskap. I korta mellanspel talar Mona och dottern Lisa  om vad Lisa minns från sin uppväxt. Jag tycker att både Mona och Lisa har liknande erfarenheter. Små flickor ska vara tysta, snälla, ordentliga och duktiga. Och så ska de niga. Mona måste  arbeta för sitt och Lisas uppehälle och redan när Lisa är tre år får hon åka buss ensam till sin dagmamma. Chauffören är naturligtvis vidtalad, men ändå.
Så småningom veknar morföräldrarna och det faller ett flyttblock från Monas bröst. Hon inser hur mycket hon saknat dem. Livet blir något lättare för henne.
I jämförelse med Anneli Jordahls  tidigare romaner Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet och Augustenbad en sommar tycker jag att romanen om Mona är lite tunn. Den engagerar mig inte riktigt, trots att det är en berättelse om kvinnor och kvinnors villkor. Men jag gillar Anneli Jordahl  i största allmänhet och hoppas att hon snart kommer med något nytt. Och bättre.
Under tiden kan jag läsa Att besegra fru J: en bok om Elsie Johansson som Anneli Jordahl skrev 2006. Den står och väntar i min hylla.

söndag 5 juni 2011

En amerikan på Washington Square

Två världsberömda bröder William och Henry James föddes 1842 och 1843 i ett förmöget amerikanskt hem. Den äldre blev religionspsykolog och den andre kom att få den allra största betydelsen för utvecklingen av den moderna romankonsten.
Washington Square kom först ut som tidningsföljetong 1880 och året efter i ett stycke.
Henry James´antihjältinna, Catherine Sloper, är en oansenlig flicka och av sin fader läkaren Austin Sloper ansedd som dum och obegåvad - men inte desto mindre - en arvtagerska.
Faster Lavinia bor i huset för att hjälpa till med Catherines uppfostran eftersom den vackra och begåvade modern dog vid Catherines födelse.
Till allas oförställda förvåning uppenbarar sig en charmerande friare, Morris Townsend. Han är vacker som en gud, men har den dåliga smaken att sakna medel, vilket är väldigt olämpligt vid den här tiden i den här samhällsklassen.
Här hjälper inte ett par friska armar.

Doktor Sloper rycker ut och tar med sig dottern på en ettårig rundresa i Europa.
Till ingen som helst nytta. När de kommer hem är allt oförändrat.
Det blir ett segt ställningskrig (på det inre planet, givetvis!) mellan far och dotter. Faster Lavinia agerar budbärare mellan Catherine och Morris.
Miljön är egentligen koncentrerad till den lilla salongen på Washington Square. Persongalleriet är begränsat till fyra. Tiden är 1800- talets mitt. Författaren gör gemensam sak med läsaren; "I" berättar och talar om "we" och "our".
Doktor Sloper är ironisk, sarkastisk och benhård i sina åsikter. Catherine kan förefalla medgörlig men är behärskad intill förstening och inte mindre hård.
Faster Lavinia är en beskäftig, romantisk barnlös änka som lägger näsan i blöt.
Och Morris Townsend - ja, vad ska man tycka om honom?
Från början vet man precis.
Mot slutet vacklar man. Trots allt.
Henry James (1843 - 1916) övertygar inte minst på det psykologiska planet.
Själva slutet överraskar; förändrar och kastar nytt ljus över hela historian.
Henry James är också en utmärkt stilist.

1997 filmades Washington Square med Albert Finney som doktor Sloper och Jennifre Jason Lee som Catherine. Ben Chaplin spelade Morris Townsend

Läs vidare HÄR

torsdag 26 augusti 2010

Desirada

Desirada är en ö i Karibien och titeln på en roman av Maryse Condé, född 1937 på Guadeloupe.
2007 besökte hon Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Hon gjorde där ett strängt, allvarligt intryck och man kände att hon upplevt mycket och att hon identifierade sig med sitt ursprung och dess historia. Maryse Condé bedrev studier i Paris (eller Metropolen som det hette i övärlden). Senare reste hon omkring i Afrika, gifte sig med en man från Ghana, tjänstgjorde vid Berkeley och Columbia University i USA i franskspråkig postkolonial litteratur.
Desirada är en släkthistoria i tre generationer. Tre kvinnors öden flätas i varandra. Tiden skiftar ibland från den ena meningen till den andra. Det stränga allvaret och kärvheten känns igen. Samhället är strikt patriarkaliskt och kvinnorna har mindre värde från födelsen. Och - så länge flickorna inte får någon utbildning har de inte heller någon möjlighet till frigörelse.
Läsningen erbjuder ett visst motstånd, men när man väl fått släktträdet och tidsbegreppen klart för sig flyter det lättare. Miljön är intressant och berättelsen innehåller också ett spänningsmoment. Exilen är ett tema och kulturmöten ett annat. Sexualiteten är problematisk och kopplas ofta till våld. Flickorna är inte gamla när de "får mage" av någon man som tycker sig ha rätt att ta för sig.
De tre kvinnornas levnadsöden hänger intimt ihop med landets historia och Maryse Condé väcker intresse för en del av världen som de flesta inte vet så mycket om.

måndag 23 augusti 2010

Radioaktiv himmel över Bay City

Himlen i Bay City av Catherine Mavrikakis, född 1961 i Chicago av fransk/grekiska föräldrar.
En mycket märklig, mäktig och kraftfull roman med flera bottnar om Förintelsen . Redan den grålila himlen över det blåa plåthuset på bokens omslag oroar.
Huvudperson är den unga Amy vars släkt - utom mamma och en moster - utplånats i Auschwitz. Under hela Amys uppväxt tisslas och tasslas det och systrarna vill inte minnas än mindre vidgå att de är judar. Amy upplever lägerfasan i sina mardrömmar som även lever kvar under dagen. Amy är besatt av minnen som inte är hennes egna. Men "... bättre att drunkna i det avskyvärda än att låtsasglömma..." Hon hatar sitt liv i Bay City och egentligen vill hon inte leva alls. Rök, eld och grålila himmel går som teman genom hela romanen.
På Independence Day, 4 juli 1979, fyller Amy 18 år. Familjen firar stort, men det hela slutar i katastrof. Amy upplever att hon är den som utlöst det hela och har svåra skuldkänslor.
Hon reser till Indien där himlen är röd. Hon vill bli till rök i Benares eller bara tyna bort vandrande på vägen längs Ganges mellan Delhi och Varanasi.
Med tiden blir Amy pilot. Hon har alltid varit fascinerad av motorer och nu vill hon utforska himlens tomhet. Hon vill sticka himlen i brand. "Alla ska försvinna i min apokalyps".
Hon får så småningom en dotter som hon ger namnet Heaven. Amy vill snarast frigöra Heaven och skilja henne från åsynen av sin mor och därmed historien.
"Mitt inre har alltid vimlat av katastrofala slutscener", säger Amy, vars favoritmusik är Alice Cooper, Welcome to my Nightmare.
Associationer: Apokalypsen, Uppenbarelseboken och William Blake.

Ingrids boktankar om Himlen i Bay City

lördag 7 augusti 2010

Alice Munro revisited


Läs vad den kanadensiska författarinnan Margret Atwood skriver om sin landsmaninna, Alice Munro, HÄR

Lyssna också till en intervju med Alice Munro:




Jag tror att det kan vara värdefullt att inte sträckläsa novellerna i Kärlek, vänskap, hat.
Man måste låta var och en sjunka in ordentligt. Eventuellt läsa om.
Alice Munro är mästare på att skildra de små rörelserna som får avgörande betydelse. Hon vrider och vänder på äktenskapet som idé för samlevnad. Hon skildrar kvinnoliv i olika skeden. Männen är mera statister i den kvinnornas vardag.
Alice Munro karaktäriserar sina personer genom att beskriva en gest, en replik, ett klädesplagg, en doft (eller lukt). Hon är mycket realistisk i sina berättelser och väjer inte för cancer, ALS eller demens. Människorna underkastar sig stoiskt sina öden. Somliga har en kyligt intellektuellt sätt att se på det som drabbar dem. Människors ensamhet är ett annat tema.
Sentimentalitet kan Alice Munro förmodligen ens inte stava till.
Miljön är Ontario, landsbygd, och städer som Toronto och Vancouver. Alice Munro är väl förtrogen med landskapet och levnadssättet eftersom det var här hon växte upp. Fadern hade en räv- och fjäderfäfarm (!) och modern var lärare.
Alice Munro har skrivit många novellsamlingar och hennes första roman,
För mycket lycka har just kommit ut.
2009 fick Alice Munro det internationella Man Bookerpriset på 700 000 kronor som delas ut vartannat år. Det har bara delats ut två gånger tidigare och då till Ismael Kadaré och Chinua Achebe.

torsdag 10 december 2009

Jaquette Liljencrantz. Ett romantiskt kvinnoöde

Sammanställt av Ture Nerman. 1965. Dynamit i blått biblioteksband. På väg att skatta åt förgängelsen

Baronessan Jaquette Liljencrantz föddes 1845 i Arvfurstens palats i Stockholm. Och sedan bar det bara utför. JL var ett nervöst och sjukligt barn (något hon också visste att utnyttja), men hon hade det ändå förhållandevis bra fram till moderns död när flickan var nio år. Fadern var en upptagen man och förströdd far. Bröderna var tyranniska, elaka och okänsliga. 1869 rymde JL till Köpenhamn. Fritz von Dardel nämner skandalen i sina Minnen och talar om JL som den unga damen som har gjort sig ” känd för sin excentricitet och ett genom romanläsning överspänt sinne”. Har vi hört det förut?

JL träffar den nittonårige norske studenten Anton, blir gravid, föder en som som lämnas bort och dör. Anton åker hem till familj och fästmö i Bergen och det hjälper inte att JL åker efter och gör livet surt för honom i sina försök att tilltvinga sig giftermål och upprättelse. Hon får åka tillbaka till Köpenhamn. Där möter hon nästa knöl som lurar av henne en stor summa pengar av hennes snabbt krympande förmögenhet. JL blir kvinnosakskvinna. Blir någon förvånad? Hon kämpar för ensamma mödrars rätt och kvinnlig rösträtt.Hon har också blivit socialist och möter bl. a. den jämnårige blivande agitatorn August Palm som också låtit sig inspireras av det danska arbetarpartiet. Dessutom arbetar JL som lyrikuppläserska. Hennes uppfinningsrikedom och företagsamhet är det inget fel på. Och inte heller på uthålligheten. JL gifter sig så småningom med en socialistisk tidningsredaktör, får en son och blir ganska snart änka. Hon dör 1924 blind, sjuk och ensam. Hon får en storstilad begravning och hylla s av det danska arbetarpartiet som en idealist och martyr. Bättre för sent än aldrig.

Ture Nerman har läst opublicerade memoarer och de fyra publicerade häften i vilka JL berättar sin kärlekshistoria med lille Anton. Hennes öde griper hårt. Visst är det en partsinlaga och det är inte säkert att hon alla gånger är så sympatisk (det har hon inte råd med). Men JL är säkert språkrör för många andra olyckssystrar. Hon är inte nådig i sina omdömen; hon berättar kärvt och enkelt och hon känns förundransvärt modern.