Visar inlägg med etikett Tysk litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tysk litteratur. Visa alla inlägg

lördag 2 april 2016

Sibirien

Efter att ha läst romanen Natt för gott av Jenny Erpenbeck blev jag nyfiken på hennes noveller. Lyckligtvis hade jag med mig hennes novellsamling Smäck när jag åkte tåg i torsdags. Och det blev tid för läsning i väntan på försenade och/eller inställda tåg. Jag hann läsa ett flertal noveller. Och jag kände igen Jenny Erpenbeck och hennes koncentrerade och skarpt utmejslade språk. Smäck innehåller tio noveller med kvinnor som huvudpersoner. Hela den lilla boken omfattar 100 sidor. En av novellerna, Sibirien, handlar om en kvinna som kommer hem efter att i många år suttit i fångenskap i Sibirien. Då upptäcker hon att en annan kvinna tagit hennes plats i hemmet och hon blir en rasande, hämndlysten furie. Kvinnans son berättar historien för sonsonen, vars farfar alltså är den omstridde mannen. Männen i novellen är bakgrundsfigurer. Farmor är vild och vacker medan farfars nya väninna kallas skuggmorellen. Hon ser inget ut och kan inte laga mat, men det förefaller ändå som hon fortsätter att utöva sin lockelse på farfar. Den här novellen passar på plats nr 22. Läs en novell med något kallt i titeln i Ugglan & Bokens novelltävling.

tisdag 29 mars 2016

Natt för gott

Jenny Erbenbecks roman Natt för gott tillkom i sorgearbetet efter moderns död.  Människor som dör förändrar sina personligheter. De blir någon annan och deras tillhörigheter förlorar i betydelse; glasögon, skor mm. Natt för gott handlar om fem möjliga liv i fem böcker som binds samman genom avsnitt som kallas Intermezzo. I första boken dör ett spädbarn i Galizien 1902, kanske delvis på grund av föräldrarnas handfallenhet. I nästa bok möter vi den unga flickan som räddats till livet bara för att dö  redan som 17 - åring i Wien strax efter första världskriget. I tredje boken har vi förflyttats till Moskva. Kvinnan som är huvudperson är 35 år och kommunist
liksom mannen. Den här boken upplevde jag som lätt absurd. Hon är en partikamrat som blivit förrådd och hur hon än betedde sig kunde det tolkas till hennes nackdel. Vem som ville kunde tolka hennes livsberättelse precis hur som helst. Eller inte alls. Allt är slumpartat och helt absurt. Hon blir så småningom avrättad. I bok fyra är vi i Berlin. Kvinnan i den här berättelsen är uppburen författare. Kanske har hon lånat drag av Jenny Erpenbecks mormor Hedda Zinner som var författare, född i Galizien 1902, och som bodde i Moskva och dog i Berlin. Kvinnan i bok fem är 90 år och dör på ett vårdhem i Tyskland. Fyra gången blir det lilla barnet som dör i bok ett återuppväckt; fem gånger dör det. Jenny Erpenbecks bok skildrar europeisk 1900 - talshistoria på samma gång som den berättar fem olika levnadsöden. Det är skickligt gjort. Varje mening är så laddad med betydelse att boken trots sitt omfattande innehåll ändå inte omfattar mera än 270 sidor. Jag blir nyfiken på Jenny Erpenbecks övriga författarskap; Det gamla barnet, Hemsökelse, Ordbok och novellsamlingen Smäck

lördag 19 mars 2016

Jenny Erpenbeck

Det har talats mycket om Jenny Erpenbeck på senare tid. Det beror på hennes senaste bok Aller Tage Abend, Natt för gott i svensk översättning av Ulrika Wallenström. Nu har hon varit på Internationella författarscenen i Malmö också. Författaren och översättaren Ida Linde intervjuade henne inför en fullsatt salong. "Naja", sade Jenny Erpenbeck ofta, med betoningen på andra stavelsen. Hon funderade gärna över frågorna innan hon svarade. Kanske också för att samtalet fördes på engelska. Natt för gott spås en framtid som klassiker. Det är en what if - roman som innehåller fem olika historier. Det börjar så sorgligt med ett spädbarn som dör samtidigt som morfadern dödas i en pogrom. Året är 1902 och platsen Galizien. Jag har inte kommit så lång i Natt för gott, men den lovar gott och har vunnit Independent foreign fiction prize 2015.
Ida Lindes senaste roman är Norrut åker man för att dö. Hon har också översatt Alfabet av Inger Christensen.

onsdag 16 mars 2016

Elsa och bröderna Brauer

I Oberpfals, en liten sömnig i Bayern mister två unga pojkar, Karl och Lorenz,  sin mor. Hon tar livet av sig och fadern bokstavligen och bildligen drunknar i sorg. Detta händer redan på första sidan i Astrid Rosenfelds roman Elsa, så det är ingen spoiler. Det blir hushållerskan fru Kratzler, eller som barnen säger, Kratzlerskan, som med hjälp av Jesusbarnet i himlen tar hand om barnens dagliga behov av mat och kläder. Hon har god hjälp av Murmeldjuret (herr Murmelstein) som är strax över sextio. Han har ägnat sitt liv åt att åka runt i världen och nedlägga fruntimmer. Han älskade dem alla och hedrar dem genom att minnas var och en tydligt. Till byn kommer Elsa, som är ett par år äldre än Karl och Lorenz. Hon dumpas av sin mor hos exmaken. Elsa är en egensinnig flicka med idéer om det mesta. Hon har en stark integritet och leder snart sin lilla grupp av fans med fast hand. Bröderna fäster sig vid henne var och en på sitt sätt och Elsa blir Murmeldjurets drottning. Varje kväll berättar Murmeldjuret skabrösa godnattsagor ur sitt liv för tre uppmärksamma barn. De älskar honom och han kallar dem sina härliga ungar. Under några år har de en härligt anarkistisk uppväxt. Men därefter mörknar scenen i bokens andra avdelning med rubriken Vargarna. De tre vännerna blir äldre och allt förändras. Lorenz går vilse i konstvärldens fulspel och drar för en tid Karl med sig. Och Elsa försvinner ut i periferin och först så småningom går det upp för Karl varför. Jag blev överraskande förtjust i den här boken. Den är uppiggande gränslös. Språket är brutalt direkt och skildringen av spelet mellan de unga människorna är väl fångat. Här blandas det uppsluppna med sorg och vemod. Författaren Astrid Rosenfeld är född 1977. Hon uppmärksammades redan vid debuten, Adams arv, som blev  läsarfavorit i Tyskland. Översättare: Jörn Lindskog. Thorén&Lindskog förlag 2016

söndag 31 januari 2016

En smakebit på søndag

Dags för En smakebit på søndag som administreras av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Enda regeln: No spoilers!
"Google ske lov (kapitelrubrik; min anmärkn.)
Jag hade önskat att jag inte behövde börja min resa här i det ökenartade området runt centralstationen som ännu bär vittnesmål om stadens ödeläggelse, en stad som under segerrika strider hade bombats och ödelagts, som hämnd, tycktes det mig, för från denna stad hade kriget styrts, det krig som tusen gånger om orsakat ödeläggelse vida omkring, ett ändlöst blixtkrig på hjul av järn.  Det är nu så länge sedan att denna stad har hunnit bli en av de fredligaste städerna i  världen och nu nästan aggressivt bedriver denna fred, som ett sätt att minnas kriget."
s. 5 i Ester kanske av Katja Petrowskaja

Fler smakebitar HÄR

onsdag 8 juli 2015

Marius och Alexander

Fallers stora kärlek av Thommie Bayer handlar om två ensamma män på en road-trip genom Tyskland. Marius Faller är en rik man i sextioårsåldern som anlitat Alexander Storz som välbetald chaufför  under ett par juliveckor. (Faller har mist körkortet på grund av rattfylla.) Innan de ger sig iväg erbjuder Faller Alexander  att köpa sitt ovärderliga bibliotek, vilket egentligen är en omöjlighet för Alexander. Men de gör en överenskommelse som är mycket fördelaktig för Alexander. Alexander - blyg, fisförnam och ärlig -  är trettiofyra år och hankar sig fram i sitt lilla olönsamma antikvariat. Han är gubbig och barnslig på en gång och vet ännu inte vad han egentligen vill med sitt liv. De båda männen finner ett sätt att fungera tillsammans. Alexander kör och lyssnar till Fallers berättelser. De äter goda middagar med fint vin och talar om böcker och konst. Faller har affärer - av olika slag - att sköta och Alexander får på så sätt gott om tid att utforska de små tyska univeritetsstäderna de passerar. Han går i bokhandlar och antikvariat, så klart, och läser en hel del. Han funderar mycket på sin arbetsgivare och han förstår att Faller saknar hustrun som lämnat honom. En mängd författare och boktitlar nämns i Fallers stora kärlek. Just som jag funderar på att börja skriva upptäcker jag att det finns en förteckning över nämnd litteratur längst bak i boken. Jag tycker mycket om Fallers stora kärlek och det tror jag att många kommer att göra. Särskilt bokmänniskor, kanske. Personteckningen är inte särskilt djuplodande, men miljöerna är trevliga och bildspråket fyndigt. Boken har ett driv och man undrar vart det barkar hän? Upplösningen är man verkligen inte beredd på! Detta är Thommie Bayeers första roman på svenska. Jag skulle vilja läsa något mera av honom och lat som jag är vill jag helst göra det på svenska. Thommie Bayer är född 1973. Han studerade konsthistoria och sysslade med musik innan han blev författare. Jörn Lindskog på förlaget Thorén & Lindskog har gjort översättningen. (Ett särskilt tack till översättaren för uttrycket "skurril"!)
Kaosutmaning 2015

lördag 8 november 2014

Ny radioföljetong

På onsdag 12 november börjar en ny radioföljetong. Björn Kjellman läser Stopptid av Juli Zeh, född 1974 i Bonn. Romanen förenar thrillerartade element med samhällsskildring; en kombination som är typisk för Juli Zehs författarskap. Stopptid tilldrar sig på Lanzarote och handlar om två sinsemellan mycket olika par som gillar dykning. Clemens Altgård har skrivit en bra recension utan spoilers. Läs HÄR! Stopptid är översatt av Christine Bredenkamp; utkommern på Weyler förlag. "Juli Zeh har lyckats med en rysande vacker psykthriller." Stern

På svenska finns tidigare romanerna Örn och ängel, 2003; Corpus delicti 2006; Fritt fall 2009 och novellen Den skänkta timmen från Novellix
2005 fick Juli Zeh det nyinstiftade P. O. Enquists pris

onsdag 24 juli 2013

Katia Mann

Vid 21 års ålder blir Katia Pringsheim (1883 - 1980) övertalad av sin mor och författaren Thomas Mann att avbryta sina studier i fysik och matematik för att gifta sig med Thomas Mann (1875 - 1955) som länge haft ögonen på den ovanligt vackra flickan.Katias familj är i stort sett positivt inställd till "den leversjuke ryttmästaren" som de kallar den bleke och smale Thomas Mann.
Ett foto från 1900 föreställer en stilig, smärt Thomas Mann som ser betydligt äldre ut än sina 25.
Mellan 1905 och 1919 föder Katia Mann sex barn (tre pojkar och tre flickor) och har två missfall; sköter om författaren, hushållet och sina föräldrar. 
Katia Mann tyckte bäst om att föda pojkar säger hon i de intervjuer som hon motvilligt lät slut lät sig övertalas till av författarinnan Elisabeth Plessen och Michael Mann, en av sönerna. Det måste finnas åtminstone en person i familjen som inte skrev, tyckte Katia Mann.
Dessa intervjuer ligger till grund för boken Mina oskrivna memoarer som kom ut på 1974, året efter Katia Manns 90 - årsdag. 1979 kom den på svenska i översättning av Ingeborg von Rosen på Norstedts förlag.
Katia Mann berättar om svårigheterna att skaffa mat till familjen under första världskriget, de ständiga graviditeterna och tvångsuthyrningen. 
Det blir mycket namedropping i boken. Familjen umgicks med många kända författare och musiker. Thomas Mann var hela sitt liv en hängiven wagnerian. Gustav Mahler var en annan högt skattad tonsättare. 
Hermann Hesse är en god vän och uppskattad författare. Glaspärlespelet ser Thomas Mann som en broderbok till Doktor Faustus. (Det tycker inte Katia.)
1929 får Thomas Mann Nobelpriset i litteratur trots att Fredrik Böök gör sitt bästa för att förhindra det. Katia Mann är naturligtvis med vid ceremonin som de tycker är ganska konstig.
När nazismen växer fram i Tyskland blir Thomas Mann omedelbart utsatt för trakasserier. 1933 åker han, hustrun och de yngsta barnen ut på föredragsturne. Det ska dröja 16 år innan de besöker Tyskland igen.
Katia Mann påtalar Thomas Manns fantastiska iakttagelseförmåga, synminne och sinne för detaljer. I novellen Hans kunglig höghet finns ett porträtt av Katia Mann och deras första möten.
Det är ett turbulent liv med många motgångar men också stora framgångar som Katia Mann skildrar. Maken och hans verk är det viktigaste för henne. 
Barnen hänger med. Dottern Monika nämns nästan inte alls. 
Katia Mann berättar rapsodiskt och osentimentalt. Ibland känns det som om hon surfar på vågorna över de mörka djupen.

tisdag 18 juni 2013

flickan

Bokförlaget Thorén & Lindskog har tagit den nyare tyska litteraturen under sina vingars beskydd. Det är lika lovvärt som glädjande.
Författaren Angela Klüssendorf f. 1958 är en ny bekantskap för svenska läsare. Hon är utbildad agrartekniker och mekaniker och bodde först i Leipzig i DDR men numera har hon sitt hem söder om Berlin.
Romanen flickan är en realistisk berättelse om en kärv uppväxt i ett fattigt område i Leipzig.
Flickan har inte ens ett namn. Bröderna heter Alex och Elvis. Mamman är en ambivalent och ganska sadistisk mamma - helt i avsaknad av föräldrainstinkter och vanliga, normala känslor för barnen. Något så elementärt som mat är ingen självklarhet.
Mamman tar ut sin egen frustration på flickan; slår henne och berättar för henne att hon är den fulaste oäkting som någonsin funnits. Pappan till flickan uppenbarar sig plötsligt, men det förbättrar inte saken nämnvärt. Efter pappan kommer det nya män. Våld och alkoholmissbruk hör till vardagen för barnen som helst vill försvinna från jordens yta. 
Flickan har i alla fall ett lånekort på biblioteket och det begagnar hon sig av. 
Hon hyser trots allt egna drömmar och förhoppningar mitt i misären.
Man kan bara häpna över en vuxenvärld som sviker så totalt. Föräldrarna, lärarna, socialarbetarna, polisen och personalen på ungdomshemmen. 
Vi följer flickan från det att hon är tolv år till hennes sjuttonårsdag. Då har hon utbildat sig till agrartekniker och börjat arbeta på ett kollektivjordbruk. Hon gillar korna precis som hon tidigare gillat de hundkrakar som  kommit i hennes väg.
Den namnlösa flickan påminner i någon mån om flickan Miira i Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson.
Och jag har trots allt gott hopp om att flickan ska klara sig bra. Hon har är seg och har samma go som Miira. 
Flickan är en berättelse i tredje person; skriven på ett torrt, sakligt språk som står i skarp kontrast till det upprörande innehållet i romanen. 
Ibland måste man trots allt dra på munnen åt flickans drastiska syn på sin omgivning. Men ännu oftare får man tårar i ögonen.
Flickan är en mycket stark roman. 
INGRID har också läst  

torsdag 31 januari 2013

Poesi efter Auschwitz


Theodor W Adorno har sagt att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz.
Fel, säger Georg Klein i förordet till Mannen utan öde (Imre Kertéz) och hänvisar till Paul Celans, judisk tysktalande poet född i Rumänien 
(1920 - 1970) mest berömda dikt Dödsfuga (1944-45)
Dikten är uppbyggd med fugan som förebild. Fångarna = vi; en tysk man = han. En del av fångarna måste gräva gravar medan andra tvingas spela.

Dödsfuga
Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen 
vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt.
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
han skriver det och går ut framför huset och stjärnorna blixtrar
han visslar hit sina hundar
han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden
han befaller oss spel upp nu till dans.

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
En man bor i huset han leker med ormar han skriver 
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår  Sulamit vi gräver en grav i skyn
där ligger man inte trångt

Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung
han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå
stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar
Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
han leker med ormar och drömmar
döden är en mästare från Tyskland

ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit.

 


onsdag 23 januari 2013

Ansvar - skuld

Am Beispiel meines Bruders är en utmärkt titel på Uwe Timms sökande efter sanningen om hur det kunde komma sig att hans äldre bror, Heinz, vid 19 års ålder frivilligt går med i Waffen - SS.
Den svenska titeln I skuggan av min bror är inte fullt så bra, men den duger.
Uwe Timm berättar om familjens förhållanden; om fadern som deltagit i första världskriget och berättade om kamratskap, kvinnor, frihet och snapsar. Modern anser att Heinz är en vek och känslig pojke, medan fadern anser honom vara stark och kompetent.
Uwe Timm söker, vänder och vrider; gräver och borrar sig ner i landets och familjens historier. 
Han försöker verkligen förstå.
Broderns dagbok och brev från Ukraina ger inte mycken ledning.
Möjligen kan sista dagboksanteckningen antyda att han börjat reflektera över vad han och de andra insatsstyrkorna - ledda av akademiskt utbildat befäl -  egentligen höll på med i Ukraina.
Heinz anmälde sig frivilligt till Waffen - SS. Fadern hade inte uttalat någon önskan om det. Möjligen kunde Heinz uppleva ett socialt tryck. Kanske upplevde Heinz en outtalad önskan från fadern. Kanske inte.
Modern hade ett speciellt förhållande till sitt sladdbarn - sonen Uwe. Han beskriver henne som nära nog ett helgon som stod ut med faderns dominans och dåliga affärer. Hon var obrottsligt lojal och skötte till slut allt. Utom ekonomin. Den var faderns. Man kan fråga sig om en sådan lojalitet är av godo?
Om modern hade tagit rodret kanske familjens situation varit en annan. Tog hon sitt ansvar?
Uwe Timm minns moderns ungdomliga stämma, glada flickskratt; humorn och känslan för de(t) udda.
Efter moderns död kände Uwe Timm starkt att han ville åka till Ukraina och söka upp broderns grav.
Han tycker sig ha övertagit moderns högsta önskan.
Det finns mycket att fundera över i den här romanen. Den omfattar 163 sidor men tar oväntat lång tid att läsa. Och inte är man klar med den för att man läst ut den. Hur kunde det gå som det gick? Hur tänkte man?  Vems var ansvaret och skulden?
Uwe Timm föddes 1940 i Hamburg och bor nu i München.

måndag 27 augusti 2012

Varmt och vemodigt om vänskap

Benno Ohnesorg, student,  sköts av polisen under en demonstration mot shahen av Iran i Berlin utanför operahuset 1967. "En idiotisk död", säger vännen författaren Uwe Timm som skrivit en bok, 
Vännen och främlingen om sorgen och saknaden efter den själsfrände han kanske inte riktigt kände ändå. Slumpen styrde polismannens kula. Ohnesorg var på väg ifrån demonstrationen och signalerade fredliga avsikter.
Något straff utmättes aldrig eftersom polismannen som sköt sade sig ha upplevt ett hot från Benno Ohnesorg.
Man kan inte undgå att tänka på Camus och Främlingen. 
Mersault som skjuter araben på stranden. Han har sett solen blänka i en dragen kniv. Camus är mycket riktigt en husgud för Uwe Timm och många andra unga män i hans generation. Han har studerat Camus ingående (särskilt Främlingen och Myten om Sisyfos) och försöker också i olika omgångar skriva en avhandling om Camus. 
Timm och Ohnesorg ägnar sig med liv och själ åt litteraturen, musiken (jazzen) och konsten. Båda skriver dikter. Timm väntar hela tiden på att få se vännen publicerad. Han respekterar och beundrar Benno Ohnesorg.
Nu plågas Uwe Timm av att han så hjärtlöst svek sin vän under studietiden. 
De hade bestämt  att gemensamt flytta till Berlin för fortsatta studier, men Timm valde München. Han ville inte känna av några band eller vara beroende av någon. Vilket i hög grad avspeglar sig i förhållandet till kvinnor.
Uwe Timm har talat med Ohnesorgs änka, sonen, kvinnan som höll Ohnesorgs kropp samt vänner till honom. Han har sökt i arkiv och personakter. 
Men när han frågade Christa Ohnesorg om mannens litterära kvarlåtenskap säger hon sig endast ha en dikt och inte kände till något ytterligare.
Uwe Timm förstår att han får leva med ovissheten om vem vännen 
Benno Ohnesorg innerst inne var. 
Vännen och främlingen är en intressant skildring av två unga pojkars/mäns bildningsväg. Det är också en mycket intressant tids- och samhällsbild.
Jag tycker mycket om Uwe Timms tillit till läsaren och hoppas att vi kommer att vara lika överens i I skuggan av min bror som är en av de romaner vi valt i
höstens läsecirkel.

Bokförlaget Thorén& Lindskog

Ingrid 
tyckte också om Vännen och främlingen.

måndag 23 januari 2012

Diskret realist













Theodor Fontane
(1819 - 1898) är inget stort författarnamn i Sverige.
Men de flesta känner till romanen
Effi Briest (1895)och Fassbinders filmatisering av den.
En otroligt vacker film med den oförliknekliga Hanna Schygulla i huvudrollen som Effi Briest. Det är som att bläddra i ett fotoalbum med stilrena svartvita bilder.
Spegelbilderna är påfallande många och människorna talar vid sidan av varandra; helt eller delvis bortvända.
Effi Briest gifter sig som levnadsglad 17-åring med det betydligt äldre lantrådet Instetten som tidigare varit intresserad av Effis mor. Effi hamnar i en liten trångsynt stad och har snart svårt att hantera sin leda och isolering. Och så går det som det går.
Fontane berättar Effis historia med stor diskretion och utan att fördöma eller ta ställning; detaljrikt och realistiskt.

Berättelsen bygger på en verklig händelse med en otrohetsaffär som leder till en duell och andra sorgliga konsekvenser.
Effi Briest har likheter både med Madame Bovary och Anna Karenina.
Om Fontane är okänd i Sverige så är han däremot en central figur i tysk litteraturhistoria. En "lärjunge" till Fontane var självaste Thomas Mann.
Fontane skrev sjutton romaner. Endast en finns översatt till svenska - Effi Briest.
I Henrik Sjögrens nyutkomna biografi, Theodor Fontane - förnuft och fantasi, presenteras de olika romanerna och det preussiska samhälle de ägde rum i. Henrik Sjögren har varit kulturråd i Västtyskland , kulturchef på Kvällsposten och teaterkritiker.
Han har dessutom skrivit böcker om Ingmar Bergmans teaterarbete och senast boken En kultursidas uppgång och fall: finkultur och masskultur i Kvällsposten 1950 - 1971. 2008

måndag 19 december 2011

Sympatisk försvarsadvokat

Om jag någonsin skulle behöva en försvarsadvokat vänder jag mig med förtroende till Ferdinand von Schirach.
Utan knot skulle jag bekosta hans resa från Berlin. (Och kanske ett litet arvode också.) Jag gillar hans människosyn - bokstavligen och bildligen. Han ser människan och intresserar sig för hur hon fungerar. Och han är djupt intresserad av rättvisan och rättsväsendet även på ledig tid. Han förenklar ingenting; berättar sakligt och medkännande utan att någonsin förfalla till känslosamhet. Novellerna i debutsamlingen
Brott (2009) är mycket olika men ändå lika såtillvida som att de är mycket märkliga. von Schirach har säkert valt ur sin praktiska verklighet.
Hans andra novellsamling, Skuld, har också kommit ut på svenska i år.
Ferdinand von Schirach är född 1964. Han har flera jurister och författare i familjen. I familjen finns också en farfar med ett förflutet som aktiv nazist. Politiska brott är också ämnet för von Schirachs första roman Der Fall Collini.
Läs mer på
Offizielle Internetseite von Ferdinand von Schirach

måndag 21 november 2011

Den olyckligaste av tyska diktare

Heinrich von Kleist ändade sitt liv med ett skott den 21 november 1811. Då var han 34 år.
Han var en outsider under hela sitt korta liv.
Som den unge adelsman han var borde han ha haft en officerskarriär som i en liten ask. Men det var inget han var intresserad av. I stället vinglade han omkring i tillvaron och hade en plågsam känsla av att inte existera eftersom han tyckte att ingen lade märke till honom.
Alltför ofta sätt likhetstecken mellan Kleists liv och verk
Med anledning av märkesåret 2011 har det kommit ut nya biografier i Tyskland och en nyutgivning av Peter Handbergs biografi Kleist - slutet från 1999 här i Sverige.
Modernista ger också ut fyra dramer översatta och presenterade av Horace Engdahl och ett band med prosa som kommer ut nästa år.

Läs Martin Lagerholms understreckare HÄR

Jag funderar på att försöka reparera mitt olyckliga förhållande till Michael Kolhaas.
Förra gången vi träffades var det helt fel tajming. Jag var för ung. Tror jag.