Visar inlägg med etikett Gunilla Linn Persson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gunilla Linn Persson. Visa alla inlägg

torsdag 22 november 2012

Glappkontakt

I Ett månvarv. En dagbok om kärleken och döden berättar Gunilla Linn Persson om de tjugoåtta dagar det tog för hennes mamma, Ilona Francesca, att dö av cancer i magen.
Under denna tid minns Gunilla Linn Persson hur hon hela livet haft en mycket besvärlig relation med modern, en sorts glappkontakt. Hon förstår att moderns traumatiska barndom kan ha satt sina spår. Äktenskapet med den charmige och våldsamme man som blev Gunilla Linn Perssons far var olyckligt men ekonomiskt stabilt. Gunilla Linn Perssons eget liv med bipolär sjukdom och alkoholmissbruk, dramatiska äktenskap och ett förståndshandikappat barn skildras också med hänsynslös uppriktighet.
Ilona Francesca har ofta svikit henne men trots det har Gunilla Linn Persson alltid funnits där för henne när modern behövt hjälp.
Under sjukdomstiden för hon nu en kamp med en bristfällig och kärlekslös sjukvård. När moderns plats på ett hospice går till en annan patient förvandlas Gunilla Linn Persson till en blå drake med påföljden att modern ändå får tillbringa sina allra sista dagar och slutligen dö i en lugn och omhändertagande miljö.
Och kontakten mor/dotter är god under dessa extrema förhållanden.
Samtidigt som moderns dödskamp pågår utvecklas Gunilla Linn Perssons egen kärlekshistoria med pojken från förr; den som hon var kär i när hon var sjutton år och som kom hennes far att nära nog ta livet av henne. Men Gunilla Linn Persson och  E -  som han kallas - har aldrig glömt varandra. Nu blir han ett starkt stöd för hela familjen.
Gunilla Linn Persson berättar också om vänner som ställt upp i vått och torrt - Suzanne Osten till exempel - och om andra som dragit sig undan när hon haft det som besvärligast. Kriser innebär gallring, säger hon torrt.
Man kan inte annat än att bli gripen av Ett månvarv.
Omslagsbilden föreställer modern. 

fredag 19 februari 2010

En skrapekaka


Gunilla Linn Persson har upplevt många kriser i sitt liv. Det kanske är det som gör att hon kännetecknas av en sådan varm mänsklighet och ömsinthet och att hon alltid ser de små, svaga och försvarslösa. Hon har bl. a. skrivit Livstecken, Allis med is och Vännen
Hennes nya bok, Eskil: riddaren av syrenbersån handlar om en liten gosse, en skrapekaka, en som inte är riktigt riktig utan borde lämnas bort till ett ställe där man samlar på sådan som inte är riktigt riktiga. Vem som nu är riktigt riktig. Eller normal.
Karl- Astrid får heta så i folkmun eftersom Karl är ett släktnamn och alla hennes bröder heter Karl. Karl-Astrid är uppvuxen med ordergivning, pepparrot och vinterbad i Hatt-Olles stuga med en far som fortfarande är nazist och som betraktar Eskil som ett syndastraff.
Eskil - när han äntligen kommer till Karl-Astrid och Bernhard efter nio missfall och många år - är mongoloid. Det kan ingen lura fru Kylberg på när hon tränger sig in med bröd och rosor till mor och son.
Redan på sjukhuset får Karl-Astrid förslaget att snarast lämna ifrån sig Eskil, men hon fattar ett raskt och enväldigt beslut. Hon väntade en Birger (släktnamnet), men fick en Eskil. Och då tog hon vad hon fick. Bernhard har svårt att acceptera sonen, men efter en dramatisk vändning har Eskil en kärleksfull far också. Karl-Astrid räcker till för allt och alla. "Karl-Astrid for omkring på gården som en kippskodd räv" heter det när Bernhard blir sittande med ett skadat ben hela vintern och hustrun blev ensam med alla sysslorna.
Familjen bor i Sorunda. Närmast större ort är Tumba. Det är där Karl-Astrid köper kostymtyg till Eskil när han ska börja på kyrkans barntimmar. Generalmajorskan ordnar ett brått slut på den saken. Det är femtiotal och man bävar när det bestäms att Eskil ska gå på skolhemmet Solstickan i Tumba.
Gunilla Linn Persson har personlig erfarenhet av att leva med ett barn med Downs syndrom. Yngsta dottern Märta Mazarin föddes när modern var 42 år. Gunilla Linn Persson och hennes dåvarande man avböjde fostervattenprov. Det är inte Märta Mazarin som har inte en kromosom för mycket. Det är vi andra som har en för lite.
Så enkelt är det.