Visar inlägg med etikett Förnuft och känsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förnuft och känsla. Visa alla inlägg

söndag 22 december 2013

Skånes egen Jane Austen

När jag läser om Skyttes på Munkeboda. Hemliv i Skåne 1830 (1897) av Mathilda Malling (1864 - 1942) slås jag av likheten med en annan roman  som jag nyligen läst om, nämligen Förnuft och känsla (1811) av Jane Austen.
Mathilda Malling föddes på Oskarsfarm utanför Sösdala inte långt ifrån Hässleholm. Som gift hamnade hon i Danmark där hon också slutade sina dagar.
Mathilda Malling skildrar en familj på landet med tre döttrar där åtminstone två är i giftasåldern.
Detta engagerar naturligtvis speciellt den myndiga modern. Majorskan Charlotte Skytte är den som styr huset, familjen och tjänstefolket med fast hand. Majoren brummar i bakgrunden.
Till huset kommer  en ung vacker officer, löjtnant Joachim Skytte, kusin till flickorna, för att gömmas och glömmas efter en skandal vid regementet i Stockholm. Det går naturligtvis på tok. Mellandottern Agneta, den platinablonda, brunögda, väna, blir handlöst och ohjälpligen förälskad. 
Nu är det bara det att föräldrarna lovat bort henne till den tyste baron Nils Stjerne på Marieholm. Det är ett gott och vettigt gifte och Nils Stjerne är mycket förälskad i Agneta. Visserligen är svärmor inte att leka med, men det är ju sådana smällar man får ta.
Den äldre, mera alldagliga systern,  Karin Maria, är en klok och förnuftig flicka och Beata, som är yngst, ser, hör och agerar go-between.
Mathilda Malling har samma sätt att iaktta och skildra människor som Jane Austen. Och de cyniska resonemangen kring kärlek och äktenskap är likartade. I Skyttes på Munkeboda används till och med ordet cynism. Människor förskönas inte; varken till det inre eller det yttre.
Däremot tycker jag att flickorna i Mallings roman har lite mera svängrum än systrarna Dashwood. Och det är mera folklivs- och tidsskildring i Skyttes på Munkeboda. 
Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Mathilda Malling är underskattad.

torsdag 28 november 2013

Förnuft och känsla

























1811 kom  Jane Austens roman Förnuft och känsla ut. Systrarna Elinor och Marianne Dashwood genomlever var sin kärlekssorg. Elinor representerar förnuftet i sammanhanget och Marianne känslan. Lillasyster Margaret är åtskilligt yngre men hon åser det hela med klar och nykter blick och kommenterar klokt och oförfärat. Familjen har drivits från sitt hem när brodern och hans förfärliga hustru ärvt den döde faderns egendom. Kvinnors utsatta situation vid den här tiden är uppenbar. Men även om männen har helt andra möjligheter och friheter är även de ekonomiska fångar. Ett felaktigt val av hustru kan göra dem arvlösa. 
Jag har just sett en filmversion av Förnuft och känsla gjord av BBC 2008. För ovanlighetens skull gillade jag inte skådespelarvalet. Colonel Brandon t. ex. spelas  av David Morrissey. Inte bra. Elinor Dashwood spelas av Hattie Morahan vars ansikte har mer karaktär än skönhet. Ändå beskrivs hon som vacker. Marianne Dashwood  vänjer man sig vid så småningom. Dan Stevens charmiga framställning av Edward Ferrars känns lite  väl lättsam. Nej, jag tror mer på filmen där Alan Rickman pspelar Colonel Brandon. Även om man då får Hugh Grant på köpet...