En smakbit på söndag

"Min gudmor bodde i ett elegant hus i den prydliga och ålderdomliga staden Bretton. Hennes mans familj hade bott där i generationer och bar faktiskt hemortens namn. Brettons från Bretton. Om det berodde på en tillfällighet eller för att någon avlägsen förfader hade varit tillräckligt betydelsefull för att få ge staden sitt namn, det vet jag inte. Jag uppskattade verkligen besöken i Bretton, dit jag som barn åkte ett par gånger om året. Huset och dess innevånare passade mig synnerligen väl. Allt tilltalade mig mycket: de stora, tysta rummen, det genomtänkta möblemanget, de klara, stora fönstren, balkongen med utsikt över en fin gammal gata, där det alltid tycktes vara söndag eller helgdag. Så tyst var det, så rena var trottoarerna. Enda barnet i ett hushåll blir ofta särdeles ompysslat och på ett stillsamt sätt fick jag mycket uppmärksamhet av mrs Bretton, som hade blivit änka med en son långt innan jag lärde känna henne. Hennes make, en läkare, hade dött då hon ännu var en ung och vacker kvinna."
Från sidan 5 i Villette av Charlotte Brontë. Modernista förlag. Översättning: Anna - Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

En smakbit på söndag

Några sidor återstår av Fågelburen av Lisa Jewell. Jag börjar bli riktigt nervös för upplösningen. Men jag vet i alla fall att jag efter den kommer att ta itu med Den goda jorden av 1938 års nobelpristagare i litteratur, Pearl Buck. Undertitel: En kinesisk folklivsskildring. Jag har läst Den goda jorden flera gånger tidigare och nu tänkte jag återknyta bekantskapen. The good Earth köpte jag för skojs skull i Beijing när jag var där för ganska många år sedan. "Det var Wang Lungs bröllopsdag. Då han slog upp ögonen, där han låg i sängomhängenas dunkel, kunde han till en början inte fatta, varför gryningen denna dag tedde sig så olik alla andra. Det var tyst och stilla i huset, om man undantar den svaga, flämtande hosta, som kom från hans gamle far, vars rum låg mitt emot hans eget på andra sidan mittrummet. Den gamles hosta var det första ljud man varje morgon hörde i huset. Wang Lund brukade ligga stilla och lyssna på hostandet, och rörde på sig, först när han tyckte, att det kom närmare,  och om han hörde dörren till faderns rum gnissla på sina trätappar."
Från sidan 5 i Den goda jorden i översättning av Sven Rosén.

En smakbit på söndag

" 2 gr blitt, sovit bra.

Rut S ringt, hade mag - sjuka.
Kjell ringt, bytt vatten på lutfisk
skickat med moster Rut till posten, till läkarmisssionen

har varit uppe på vind, lagt in julklappar

Kjell hit.

Kerstin Moström, ringt från lasarettet, Olle sämre,
ville jag skulle gå till Rut S,
tala om, hjälpa henne
ringa, vara hos henne en stund,
svårt, men det har jag gjort,
                  hjälpt henne.

har lagt in julklappar i julpapper idag,
men jobbat inte så mycket idag.

Tack och hjälp för idag. Gode Gud.

Lördag 16 december 1995. Ur Siri Johanssons dagbok, som hon började skriva 1990 vid 72 års ålder när hennes älskade make Ernfrid dött. Själv dog hon den 28/4 2010 i sviterna efter den stroke hon fick när hon satt och skrev i sin dagbok den 21/4. Yngste sonen Sven Teglund, konstnär, har illustrerat boken med målningar av några av moderns många virkade alster. ensamheten värst är bokens titel.

En smakbit på söndag

"Det var tidig morgon, mars 2012. Min mor, min hustru Diana och jag satt på en golvfast stolsrad i en vänthall på Kairos flygplats. En högtalarröst meddelade att flight 835 till Benghazi förväntades avgå i tid. Mor kastade oroliga blickar på mig med jämna mellanrum. Diana såg också bekymrad ut. Hon lade en hand på min arm och log. Jag borde resa mig upp och gå en sväng, tänkte jag. Men min kropp var som förstenad. Aldrig förr hade jag känt en sådan förmåga till stillhet. Vänthallen var nästa tom. Där fanns bara en man som satt mittemot oss. Han var överviktig, såg trött ut och var kanske i femtiofemårsåldern. Det var någonting i sättet som han satt på - händerna knäppta i knäet, bålen lutande en aning åt vänster - som utstrålade uppgivenhet. Var han egyptier eller libyer? Skulle han på besök i grannlandet eller var han på väg hem efter revolutionen? Hade han varit för eller emot Ghadaffi? Eller var han kanske en av de där obeslutsamma som höll alla förbehåll för sig själva?"
Jag läste Ingen i världen av Hisham Matar för några år sedan och tyckte att den vittnade om en verklighet som var hel förkvävande, klaustrofobisk och paranoid. Författarens far försvann 1990 och sista livstecknet kom 1995. Hisham Matar har aldrig slutat att söka uppgifter om faderns öde. Nu återkommer han med en självbiografisk bok, Att återvända. Den ligger överst i min läshög.

En smakbit på söndag

Astrid Terese vikarierar för Flukten fra virkeligheten den här veckan.
För en gångs skull kom jag ihåg den här söndagsutmaningen medan det fortfarande är söndag så här är några meningar ur boken jag läser just nu:

"Mellan raffinaderierna och centrala Houston glider båten igenom ett nästan becksvart område där det inte finns mycket att se utom vatten och träd. Jay står bredvid sin fru på däcket,  följer skuggor med blicken, urskiljer konturerna av mossjok som hänger ner från de gamla vattenekarna som växer i strandbrynet. Han dricker upp sin öl och slänger burken på däcket.
De ska just till att gå in igen när de hör det första skriket..."