Helen och Vi: En närstudie i hälsa och vitalitet

Lydia Davis föddes 1947 och räknas iag som en av USA: främsta författare. Samtal med en fluga och andra noveller innehåller en mängd noveller av ytterst skiftande längd. En del är bara ett par meningar lång medan andra brer ut sig på 60 sidor. Förstår kanske inte riktigt vitsen med det, men det är inget större problem. Jag har läst en lång novell med titeln Helen och Vi(ola) med undertiteln: En närstudie i hälsa och vitalitet. Novellen är upplagd som en undersökning med rubriker som Bakgrund, Arbete, Fysisk aktivitet, Personliga vanor, Samtalsbeteende, osv. Första meningen: Följande studie redogör för två äldre kvinnor som ännu i åttio- och nittioårsåldern trivs med livet och har hälsan. Helen är äldst, 92 år, och har svenskt påbrå. Vi har afrikansk - amerikanska föräldrar, är 85 år och arbetar fortfarande fyra dagar i veckan. Båda är uppvuxna på landet med en hel del fysisk aktivitet, sund matkultur och mycken frisk luft. Båda tycks mig vara födda nöjda. De har inga ambitioner eller planer för framtiden. De röker inte och dricker inte men deltar i kyrkliga aktiviteter. Och de vill inte resa någonstans. Båda såg bra ut och var stolta över det; de var smärta och klädde sig väl. Vi var den som pratade medan Helen var lyssnaren. Nu finns det inget i novellen som tyder på att de talade med eller lyssnade till varandra. Visserligen hamnade de troligtvis på samma vårdhem till slut - Helen för att hon fick problem med blinda fläcken och Vi av pur ålder. Helen och Vi hade syskon och levde hela sina liv med andra människor och arbetade för andra. Plötsligt är det som om Helens och Vis allmänna präktighet står författaren upp i halsen och hon inför helt plötsligt Hope, 100 år. Hon har inte tyckt att hon ville ha sitt liv till hushållssysslor; hon har druckit, rökt och låtit diverse manfolk bjuda henne på resor och det är inte utan att hon kommer som en frisk fläkt även för läsaren. Hope har i alla fall alltid varit noga med hälsosam kosthållning (dit räknades tydligen i hennes fall också sprit och cigaretter). Kanske ville Lydia Davis säga att det går bra i livet om en följer sin egen väg utan att fundera så mycket på saken. Meningen med livet är helt enkelt att det ska levas. 

Ett hjärtslag från döden

Irländska Maggie O´Farrells självbiografiska roman Jag är, jag är, jag är  har undertiteln Ett hjärtslag från döden och handlar om hennes nära - döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet. Hennes roman både rör och berör. En del av berättelserna är rent smärtsamma att läsa. Jag tänker t. ex. på hennes beskrivning av åttaåringens upplevelse av hjärnhinneinflammation. En kan undra över hur hon kan minnas allt så tydligt. Visserligen förstår en att det var en traumatisk upplevelse som satte sina spår både fysiskt och psykiskt för resten av livet. Ingen talade med henne; ingen förberedde henne utan talade bokstavligen och bildligen över huvudet på henne. Andra kapitel handlar om de förtvivlade försöken att få barn; ett dramatiskt akut kejsarsnitt, missfallen och de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan. Ett annat avsnitt handlar om den lilla dotterns kamp med sitt kroniska eksem. Starkt och naket berättar modern om flickans lidande och hennes förtvivlan över att inte kunna överta dotterns plågor. En lever med. Det är mycket skickligt gjort. Maggie O´Farrell citerar en hel del författare alltifrån Sylvia Plath i titeln till Thomas Hardy, Andrew Marvell, John Donne osv. Tillsammans med Hilary Mantel försvarar hon det ofödda fostrets rätt till liv. Ett par andra kapitel handlar om  drunkningstillbud  och andra om överfall med förhinder. Jag får lust att läsa allt vad Maggie O´Farrell skrivit. Maggie O´Farrell är gift med den engelske författaren William Sutcliffe. Tillsammans har de tre barn och bor i Edinburgh. Romanen är översatt av Malin Bylund Westfelt. etta. Sekwa förlag.