Kukum

Kukom är titeln på Michel Jeans roman som handlar om hans gammelmormor Almanda. Hon tillhör ursprungsfolket innuer, ett indianfolk, som lever i östra Quebec, Labrador och Kanada. Almanda var bara femton år när hon träffar den unge indianen Thomas Siméon och lämnar son tant och farbror för ett liv med Thomas. Hon blir väl mottagen i sin nya familj, men språket innu - aimun bereder henne stora svårigheter. Hon talar franska och läser böcker. Thomas kan varken läsa eller skriva, men har djupa kunskaper om natur, jakt och familjens historia. Det dröjer inte länge förrän Almanda jagar pälsdjur; mård, mink, lodjur, med Thomas i markerna. Malek, Thomas far, har gjort fina snöskor åt Almanda . Almanda älskar livet utan bojor och anpassar sig snabbt till sin nya familjs liv. Péribonka heter den mäktiga floden som är målet för jaktmånaderna. I tjugoårsåldern börjar Almanda föda barn. Den äldsta flickan Anne - Marie blir en fantastisk upplevelse för Almanda och Thomas. Nästa barn, sonen Ernst, dör endast några dagar gammal. Men snart har Almanda fött nio barn. Inget av barnen delar Almandas intresse för läsning men barnbarnsbarnen läser på universitet. Almanda reflekterar över tidens gång. Hon är väldigt gammal och minnena är hennes enda förmögenhet. Hon tänker på hur både hennes egen familj och alla andra familjer lyckats förbise alla olycksbådande tecken som föregick kolonisationen av de här vilda områdena. Skogshuggare, flottare, tåg, bullrande arbetsmaskiner, affärer och turister gör sitt intåg. Vägen till jaktmarkerna vid Péribonka skärs av och innuerna blir hänvisade till ett stillasittande liv i reservatet.. Männen far illa och somliga hemfaller åt dryckenskap. Innuernas barn tvingas iväg till olika skolor och kommer hem och talar franska. Sitt eget språk har de glömt och är inte längre intressant för dem. Almanda minns tydligt kärleken mellan henne och Thomas och det slitsamma arbete de delat. De älskar den stränga naturen med mäktiga älvar, stora sjöar; skoningslös kyla, hunger och törst. De rättar sig efter årstiderna och vädret. Ibland har de kött och fisk att äta. Till efterrätt kan det bli blåbär eller tranbär i björnfett.  Almanda får så småningom samma kanotbula i nacken som alla innuer fått genom att bära på kanoten förbi de vilda forsarna. Kukum är en fantastisk, osentimental skildring av en gammal kvinnas hela liv; ett slitsamt liv med mycken kärlek från maken och hans familj. Jag tycker mycket om Almanda och Thomás; den vilda naturen som både är hotfull och förlåtande och den älskvärda släkten som är så stöttande och inkluderande.  

En smakebit på søndag v. 40 2025

"Han var inte mycket äldre än jag, men hans blick uttryckte redan en visdom och en kraft som jag omedelbart föll för. Thomas berättade allt om Péribonka med bara ett fåtal ord, vilket jag skulle lära mig uppskatta. Trots att hans sjungande röst stundtals kunde verka tveksam har jag aldrig sett en självsäkrare man. När kanoten gav sig iväg och Péribonka öppnade sig inför mina ögon hoppade mitt hjärta till. Idag har de byggt en stad där, men på den tiden upptog sandbankarna hela horisonten. Precis som älvarna öppnade även Péribonka en väg norrut. Den ledde oss ända fram till klanen Siméons jaktmarker. Vid femton års ålder var det fortfarande lätt att drömma. Men det som jag var på väg att få vara med om var  märkvärdigare än något jag hade kunnat föreställa mig."

Ur Kukum av Michel Jean

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

Familjen Morrows förlorade paradis

Armand Gamache och hans hustru, som för övrigt är bibliotekarie, ska fira sin trettiofjärde bröllopsdag på hotell Manoire Bellechasse inte så långt ifrån Three Pines i Quebec. Det är mitt i sommaren och väldigt varmt. Bland de övriga gästerna finns konstnärsparet Clara och Peter Morrow från Three Pines. Allteftersom temperaturen stiger utomhus skruvas spänningen upp i romanen. Vi stiger rakt in i ett familjedrama där alla inblandade tigit om var och en sitt genom alla år. Fadern Charles som är död tycks ha varit en patriarkalisk familjefar utan förmåga att förmedla sina känslor för barnen. Modern har upplevts som kylig och avståndstagande. Hon hade sina skäl, men det undrar jag om barnen någonsin fått veta. De fyra barnen, som tävlade om faderns gunst som små, fortsätter med det i vuxen ålder. Det hela når sin kulmen när den förlorade dottern Julia, som inte har haft kontakt med sin familj på många år, omkommer under mystiska omständigheter. Naturligtvis blir det Armand Gamache som tar han om utredningen. Det är något av handlingen i Louise Pennys senaste Armand Gamache - roman Ett förbud mot mord. (Originaltiteln The Murder Stone är bättre.) Den här kriminalromanen passade mig alldeles utmärkt just nu. Mera familjhistoria egentligen än kriminalroman. Jag hade också CD-boken för att varva läsning och lyssning, men det blev läsning för hela slanten. Boken är utgiven av Modernista och översatt av Charlotte Hjukström.
I mars 2016 kommer Ett ohyggligt avslöjande.

En riktig pärla!

Fem olika personer ger sin syn på en liten by i Quebec; ett par bofasta, någon sommargäst, någon turist och så en hemvändare. På enkel, metafor- och adjektivbefriad prosa skriver den kanadensiska författaren Lise Tremblay om spänningen mellan människor som bor på landet och i staden; om synen på jakt som älgjägare/bybefolkning ser det och om viltvårdarnas uppdrag. Byn avfolkas sakta men säkert. Det är kvinnorna och ungdomarna som ger sig iväg. Det är en väldigt fin liten (116 s.) bok med stort innehåll. Hägern är så elegant skriven och Tremblay lyckas blåsa liv i såväl människor som miljö. Översättningen är gjord av Elin Svahn. Rámus förlag. Hoppas att det översätts flera titlar av Lise Tremblay!