En bok om spöken. En kärleksmemoar

"Tänk om jag inte hade träffat dig", sa Paul Auster ständigt till sin blonda hustru Siri Hustvedt. Och tänk, om Siri Hustvedt inte hade skrivit de där tre breven till Paul Auster när han gått tillbaka till sin hustru, författaren Lydia Davis, och sonen Daniel. Siri var emellertid helt övertygad om att hon mött mannen i sitt liv så med jämna mellanrum skrev hon brev till honom. Och han kom. Detta, bland mycket annat, skildrar hon i sin senaste bok En bok om spöken. En kärleksmemoar. Paul Auster dog 30 april 2024 hemma i sitt soliga bibliotek omgiven av hustrun, dottern Sophie, den avhållne svärsonen Spencer och det bara några månader gamla barnbarnet Miles. Han hade spridd lungcancer och de visste att hans tid var utmätt, men han hann slutföra sin sista roman, Baumgartner. Siri Hustvedt skildrar saknaden så att en känner den inpå bara skinnet. Vardagen försvinner. Hon gör saker som i trance, glömmer ta in posten, kryper i badkaret med sockorna på och börjar tala med sig själv. "Sorg är inte konstant. Jag kan hålla stånd mot stormen i flera dagar och sedan plötsligt slås omkull av en kastvind." Hon minns deras 43 år tillsammans. Deras förhållande kännetecknas av ett ständigt pågående samtal och en aldrig avtagande fysisk attraktion. De diskuterade allt men framför allt litteratur; egen och andras. De läste varandras manuskript och gav återkoppling. "Vi ses i de gröna fåtöljerna klockan fyra!" kunde de ropa till varandra mellan de tre våningarna i huset i Brooklyn när något skulle diskuteras. Det tog Siri Hustvedt fem år att misslyckas med romanen Vad jag älskade. Men när hon skrivit om romanen en fjärde gång var Paul Auster nöjd. Han hade rätt, säger SH. Det är Siri som är den intellektuella i familjen, förklarade Paul Auster ständigt för journalisterna. Båda retade sig på att Siri alltid gjordes till makens lärjunge. SH berättar om makens dramatiska bakgrund, sådan han skildrar den i Att uppfinna ensamheten som han höll på att skriva när de träffades. Hon berättar om sonen Daniels olyckliga levnad och sondottern Rubys alltför tidiga död, något som annars förtigs i alla sammanhang. Siri Hustvedt är mycket vetenskapligt intresserad. Hon läser om allt som oroar henne; neurologi, parapsykologi, hjärnan och medvetandet. Hon är också den som kan litterära teoretiker; en kunskap hon förmedlat till PA.  Paul, var är du? Ibland känner hon starkt av hans närvaro. Några dagar innan han dog förklarade han att han tänkte komma tillbaka som spöke och se till henne. Båda avskydde nr 43 och kunde inte fatta att han även blev nr 45. Trumps namn användes aldrig i hemmet. The Paul Auster Research Library finns i Köpenhamn. SH planerar att skicka ytterligare ca 300 titlar dit. I sin recension av Rapport från insidan kallar Sebastian Johans Paul Auster "postmodernismens kedjerökande fjäderviktare" vilket fick mig att fnissa lite. Förmodligen var det de eviga cigarillerna som förorsakade lungcancern. Och enligt SH var det sorgen över sonen och sondottern som utlöste den. En bok om spöken bygger på dagböcker, brev och anteckningar. Den ger en både saklig och känslosam bild av ett sorgearbete. Siri Hustvedt håller om makens ansikte under hans absolut sista minuter och känner hur han blir kallare och kallare. "Gud, vad roligt vi haft", säger hon, "visst har vi haft rolig"? Underbara slutord för deras 43 år tillsammans under vilka de blivit alltmer lika varandra. Jag har lite svårt att skiljas från En bok om spöken, märker jag. Men det finns titlar av både Siri och Paul Auster som jag ännu inte läst. 

Titel: En bok om spöken. En kärleksmemoar

Författare: Siri Hustvedt

Översättare: Anna-Stina Johnson

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2026

Antal sidor: 358 s.

Flicka, 1983

Hel tiden medan jag läser Flicka,  1983 av Liv Ullman, tänker jag på Annie Ernaux. Och på sidan 36 citerar Ullman Ernaux: "... dessa saker hände  mig för att jag skulle skildra dem... " Den meningen står i Omständigheter. Den unga flickan som skildras i Ullmans bok kallas ibland Karin. Hon möter en trettio år äldre man, A,  i en hiss och åker med honom till Paris för en fotografering. Där möter hon en annan äldre man, Claude, också av det mera samvetslösa slaget. Vite! Vite! ropar han hela tiden åt henne. Hon ska skynda sig vad hon än gör. Hemma I New York sitter mamma och är orolig. Hon har sagt nej till den här resan och bestämt att de ska höras av per telefon varje kväll kl 22. Naturligtvis är flickan inte på sitt rum kl 22 varken var eller varannan kväll. Ibland för att hon inte hittar sitt hotell. I fickan har hon bara en adress till A så det blir hos honom hon ringer på mitt i natten. Flickan ser på de äldre flickorna för att se hur de uppträder. Hon vet ju ingenting. I stället för mat blir det GT och jordnötter. Berättelsen är uppbyggd av minnesfragment ifrån Oslo, New York och Paris. Tidsmässigt rör en sig mellan då, nu och en tid däremellan. Det tas ett porträtt av flickan i A:s atelje som kommer att hamna på utsidan av Vogue. Det ger en illusion av nakenhet så när som på ett par strassörhängen. A utnyttjar givetvis sitt överläge och flickan kräks på toaletten. Som meningslös hämnd betraktar hon hans åldrande kropp medan han sover. Den är inte vacker. Det finns gott om litterära referenser i Flicka, 1983, och det finns också en förteckning över dem. Liv Ullman skymtar naturligtvis ofta i berättelsen och en son och en dotter. Flickan kom till författaren i september 2019 tillsammans med en depression. Boken blev det svåraste författaren skrivit. Den är däremot väldigt lätt att läsa, men jag undrar väldigt mycket över flickans totala brist på självbevarelsedrift. Och jag fortsätter fundera på Flicka, 1983 efter avslutad läsning. 

Titel: Flicka, 1983

Författare: Linn Ullman

Översättare: Lars Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 252 sidor

 

En smakebit på söndag v. 51 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

"Första gången jag mötte A var i en hiss på väg upp i Carnegie Hall mellan W 56th south och W57th Street. Vi sa ingenting till varandra, så ordet mötte är kanske fel. Som jag ser det för mig nu, nästan fyrtio år senare, var det många som åkte  i hissen, den stannade flera gånger, på våning efter våning, och folk kom in och gick ut. Han sa senare att det var mitt leende han föll för. Jag tror inte det. Jag brukade inte le. I alla fall inte när jag var sexton. Kanske föll han för den rosa - och vitrandiga klänningen, till hälften karamell, till hälften punk, och den stora röda stickade mössan från Norge. Mammas mössa. Jag menar inte att han föll för klänningen som sådan - ärmlös, med tunna axelband, åtsittande över brösten och midjan, innan den bredde ut sig i en mjuk kjol som nåde till mitt på knäna - utan för flickan som så uppenbart älskade att visa upp sig i den."

Ur Flicka,1983 av Linn Ullman. I översättning av Lars Andersson. Albert Bonniers Förlag

Broarna

Kulturskribenten och konstkritikern Sebastian Johans debutroman har titeln Broarna. Den är nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2021 som Ålands bidrag. 2 november tillkännages vinnaren. Broarna handlar om emigrationen från Åland till Amerika i början av 1900 - talet. En följer syskonen Carl, Harry och Aina på deras resa. Carl är äldst och känner ansvar för sina yngre syskon. Han får snart arbete vid brobyggen och trivs utmärkt både med arbetet och New York. Han utmärker sig i arbetet och stiger i graderna. En och annan avundsjuk kamrat provocerar Carl som förstår att sätta sig i respekt genom att ta till sina kroppskrafter. Ida - Levina kommer från samma socken som Carl men de träffas som först i NY. De gifter sig och får barn; de får möjlighet att byta upp sig bostadsmässigt och de kommer mer och mer in i det amerikanska sättet att leva. Men Ida - Levina längtar hem. Carl kan längta hem som hastigast under slåttern. Genom Carl och hans familj får läsaren också följa världshändelserna; första världskriget, inbördeskriget i Finland och polioepidemien. En av deras döttrar drabbas av barnförlamning. Sebastian Johans har hittat stoff i sin egen släkts historia. Romanen tilldrar sig mellan 1904 och 1932. Carl är navet i berättelsen, men det är Ida - Levina jag fastnar för. Miljöskildringen överträffar karaktärsteckningen. Författaren skriver med små bokstäver och låter läsaren klara sig på egen hand. Inget fel i det. Broarna syftar naturligtvis på alla stora broar Carl är med om att bygga men också om brobygget mellan Åland och USA och kanske också om brobyggandet mellan olika nationaliteter som möts i drömmarnas Amerika. Slutet blir lite summariskt; berättelsen hade gärna fått flyta ut lite mera. Men på det hela taget är det en intressant roman som jag varmt rekommenderar.

Titel: Broarna

Författare: Sebastian Johans

Förlag: Nirstedt/Litteratur

Tryckår: 2020

Antal sidor: 365

Kvicksand

En mästerlig novell av den amerikanska författaren Edith Wharton (1862 - 1937). Bra titel också: Kvicksand. Mrs Quentin är en kvinna som strävar efter fulländning. "Hennes vänner förtjänade inte alltid de stolar de satt på, och hos sina bekanta såg hon genom fingrarna med brister som hon inte skulle ha tolererat hos sina prydnadssaker." Hennes hem är som allra bäst tomt med en tänd brasa, tycker hon. Hennes son, Alan, driver en tvivelaktig tidning, Radiator, som han ärvt efter sin far. Nu är sonen nedstämd eftersom den flicka han älskar har avvisat honom. Modern beslutar sig för att ingripa. Hon möter den unga, frispråkiga flickan och tycker till sin förvåning mycket om henne. Av en händelse träffas de ännu en gång och berättelsen tar en oväntad vändning. De två kvinnorna är skickligt skildrade med hög psykologisk trovärdighet. Det hela äger rum i New York i början av 1900 - talet. Författarinnan föddes i en överklassfamilj där hennes enda uppgift var att se till att bli bra gift. Men hon blev en produktiv författare och nominerades tre gånger till Nobelpriset i Litteratur. Edith Wharton var den första kvinnan som fick Pulitzerpriset. Det fick hon för romanen Oskulden stid som sedan också blev film. Översättningen av Kvicksand är gjord av Helena Hansson och förlaget är Novellix.
Novellen passar in på nr 25 Läs en novell som tilldrar sig i New York i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV.

Golvad!

Sommarens läsecirkelbok är Ett litet liv av Hanya Yanagihara. 732 sidor för respekt med sig. När jag nu äntligen tog tag i den blev jag ganska snart helt besatt och läste så mycket det gick under dagarna och halva nätterna. Ett litet liv handlar om fyra goda vänner men det finns en given huvudkaraktär och det är Jude St. Francis, den yngste av dem. Han är föräldralös;  mycket förtegen om sitt förflutna och bär  alltid långärmade tröjor och T - shirts. Jude är mycket begåvad, speciellt vad det gäller matte. Men han kommer att ägna sig åt juridiken. Och han har sina skäl. Den två år äldre Willem blir snart hans allra bästa vän och specielle beskyddare.  Jude har en benskada och han får förfärliga anfall av ryggsmärtor. Willem är den som vårdar. Malcolm blir arkitekt. Han är förmögen och mycket generös mot sina vänner. JB - Jean Baptiste - härstammar från Haiti. Han lyckas tämligen snabbt som konstnär. Willem blir en framgångsrik skådespelare. Allt eftersom Judes barndom avslöjas blir en fullständigt förtvivlad. Hur överlevde han övergrepp och misshandel? Klostret med de hjärtlösa munkarna, fosterfamilj, barnhem och slutligen den perverse doktor Traylor.  När Jude är 15 år vänder det. Han träffar en socialarbetare som bildar en sorts övergång till ett mera normalt liv. Ana ser till att Jude får ta high schoolexamen och hon övertygar honom att söka till college. Det är där de fyra vännerna finner varandra. Och sedan möter han Harold Stein, professor i processrätt. Harold och hans hustru Julia fäster sig vid Jude och ber att få adoptera honom. Deras egen son dog vid sju års ålder. Jude får plötsligt familj och sammanhang. Han kämpar fortfarande med sin skadade kropp och får infektioner i benen och sår som aldrig läks.  En natt får han köra till doktor Andy med Judes ena arm inlindad i ett örngott fullt med blod. Andy och Willem frågar sig om det var ett självmordsförsök. Jude själv påstår att han skurit gurka. Vännerna äter luncher och middagar med varandra går på teater, premiärer, utställningar, o.s.v. De reser, träffar vänner och lever ett omväxlande liv. Men de arbetar också mycket. Trots sin motsträviga kropp och såriga själ har Jude sin bästa tid nu. Men ödet har ett obarnhärtigt slag i beredskap för honom. Ännu en gång måste Jude ta till alla sina krafter för att resa sig. Han tycker sig gå i dimma. Men han återgår till sina rutiner; han arbetar, simmar och försöker få i sig lite mat. Vännerna pustar ut; han verkar repa sig.
De första femton åren i Judes liv härskar ondskan. Nästa trettiofem år är Jude omgiven av vänner som ställer upp för honom. Han lever ett gott, litet liv. Men upplevelserna under barnaåren har satt sina spår på kroppen och i själen och han får hela tiden kämpa. Det sista slaget behövde han inte.
Hanya Yanagihara använder rikligt med ord; bildspråket är ibland både drastiskt och rolande. Berättarperspektivet växlar ofta. Vad som händer i omvärlden märker en inte mycket av. De vardagliga händelserna i de fyras liv ligger som en fond  i bakgrunden. På scenen står de fyra vännerna och deras relation. Men frågan är hur långt en kan hjälpa en annan människa; ärrad till kropp och själ? Förläggaren ville sortera lite bland Judes förfärliga upplevelser före femton års ålder, men författaren sa blankt nej. Hanya Yanagihara är inte intresserad av själva övergreppen utan av maktmissbruket. Hon stred också för den avskräckande bilden på omslaget, Peter Hujars Orgasmic Man, från 1969. Författaren hoppas att hon lämnar läsaren med många frågor. Och det gör hon. Det här är en roman en funderar mycket på både under och efter läsningen.                                                                                        

Gingarderoben

Leslie Jamisons första bok på svenska, Empatiproven, är en essäbok som kom förra året. Romanen Gingarderoben skrevs tidigare men har först i år kommit ut på svenska i översättning av Sofia Nordin Fischer på Weyler förlag. Unga Stella hittar mormor Lucy på golvet och beslutar sig för att hjälpa henne inte bara för stunden utan under hennes sista tid i livet. Dora, Stellas mor, tycker att de kan anställa en sköterska. Dora är migrationsjurist, "en sval, kortklippt skönhet. Hon behandlade sin kalender som ett eget  väsen, helt fristående från henne, omöjlig att kompromissa med, en kraft som måste åtlydas..." Hon tycker att det räcker att hon ringer sin mor varje dag. "Var är Matilda," säger mormor. Och så får Stella veta att det finns en okänd moster som Dora tror bor i öknen. Stella beslutar sig för att uppsöka Tilly för att personligen meddela att Lucy är död. Tilly finns i en trailerpark i Nevadaöknen. Hon är alkoholiserad och prostituerad sedan många år tillbaka. Stella inleder en räddningsaktion. Hon kontaktar sin okände kusin Abe, som lever ett gott liv på västkusten. Han är vänlig och snäll och välkomnar både Stella och sin mor. Allt ser bra ut en stund. Tilly får till och med ett arbete. Men hon är skör. Ett hjärtlöst skämt från en arbetskamrat får Tilly att förstå hur de andra ser på henne. Den enda som inte förstått det är hon själv. Här börjar utförsresan på allvar. Jag kan tycka att Gingarderoben rör sig om empati. Är empati alltid oegennyttig? Om inte, spelar det någon roll? Hjälper empati till att dölja/glömma den egna tomheten? Är det möjligt att hjälpa någon? En kan kanske hjälpa till genom att se. Att bli sedd är viktigt. Men en människas existentiella ensamhet kan ju ingen annan bära.  Leslie Jamison har egna missbrukserfarenheter. Hon tyckte bäst om alkohol. Åren mellan 17 och 27 upptogs av detta missbruk. Hon fick slutligen hjälp av Anonyma Alkoholister. Gingarderoben var lättläst, men den tog ändå tid att ta sig igenom. Jag märker att jag går omkring och tänker på den. De ruffa miljöerna är väl beskrivna. Leslie Jamison har ju både egna erfarenheter och andras berättelser att tillgå. Huvudperson blir på något sätt Tilly, fastän det borde vara Stella egentligen. Gingarderoben handlar om tre generationer kvinnor. Männen är de stora svikarna. Abe är undantaget. Leslie Jamison är född 1983. Läs en bra intervju i SvD med henne HÄR. Ja, och så läs boken! Nästa bok heter Recoveridge.

Flanörens blick på New York

TEJU COLE,  Öppen stad, Natur & Kultur 2013, handlar om Julius, blivande psykiater, som gillar att gå. Till fots utforskar han New York, och dess historia; träffar många olika människor, de flesta invandrare liksom han själv, och tar del av deras livshistorier och åsikter om de stora tidsfrågorna. En gammal japansk professor som varit Julius lärare berättar om interneringen av amerikanska japaner under andra världskriget. Den gamle mannen är övertygad om värdet av att memorera dikter för djupförståelse. I en kiosk möter han den beläste Farouq som han har många intressanta samtal med. Israel/Palestina konflikten, judarnas öden i allmänhet, förintelseindustrin enligt Norman Finkelstein, drömmen om ett fritt Europa, och mycket annat avhandlas. Med sina vänner diskuterar  han bipopulationernas utdöende och miljöförstöringen. Han reflekterar över vad psykiatrin betyder för dem som behöver den. Julius, som är till hälften nigerian, har yoruba som första språk och tyska som andra. Modern var tyska. Julius har gått Nigerias Militärskola och sedan fått ett heltäckande stipendeium till Maxwell university. Julius är intellektuell, analyserande och kyligt registrerande. Man upplever Julius som ganska isolerad, men på egen begäran. Romanen är väldigt bildmässig och det är inte svårt att förstå att Teju Cole, född 1975,  är fotograf och konsthistoriker också.  Jag gillar första meningen som lyder så här: "Så när jag började ta kvällspromenader förra hösten upptäckte jag att Morningside Heights var en bra plats att utgå ifrån när man gav sig ut i staden." Julius vandrar ofta i omkring och genom Central Park. Man kan säga att han gör arkeologiska utgrävningar i tid och rum. Öppen stad är en rik bok och det är svårt att göra den rättvisa. Den måste läsas. Jag tyckte mycket om den. En fantastisk debut, helt enkelt!

Helgläsning

Omläsning, Paul Ricoeur

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/det-lasta-och-levda-livet_4058987.svd

Erotiskt

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/nytt-sug-efter-erotik_4057145.svd

Något för den som är duktig på yoga och pilates. Eller är det kanske så man blir det?

Litterär mytologi, New York

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/jag-gar-omkring-i-en-litterar-kuliss_4058887.svd

Postumt, Janet Frame

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-av-frames-basta_4054093.svd