

Marthe har försvunnit vid horisonten och allt längre in i morfindimmorna. Vid hennes sida står troget den androgyna Leontine. Romanen börjar med en prolog som förefaller gåtfull ända tills slutet av berättelsen. Den läsare som gillar romaner med lyckligt slut göre sig inte besvär. Men Hjärtats blinda fläckar är en riktig bladvändare, berättad med ovanlig frenesi.
Det är smärtsamt att läsa om allt som drabbar Helene och man beundrar hennes sega vilja att överleva - långt sedan hon tycker att livet egentligen mist sin mening och även om man inte alltid förstår hennes handlingar och val. Kanske handlar det om skuld och ansvar? Hur mycket kan en människa tåla? Fysiskt? Psykiskt? Når man en gräns efter vilken man handlar i desperation - som kanske kan förväxlas med känslokyla? Hur hade man själv handlat?
Bakom allt som händer ligger krigen som en mörk fond mot vilken de olika karaktärenas liv avspeglar sig.
Författarinnan Julia Franck, född 1970, har använt sin egen fars historia och farmors svek mot honom som utgångspunkt för berättelsen. Julia och hennes tvillingsyster sökte länge efter sin okända farmor (= romanens Helene) men fann henne för sent. Både farmodern och hennes äldre syster hade arbetat som sjuksköterskor liksom Helene och Marthe i romanen. Julia Franck fyllde ut hennes kända historia och utgick ifrån att ingen föds kall.
Hjärtats blinda fläckar fick Julias egen mamma att försona sig med sin svärmor. I efterskott, visserligen, men ändå. Fadern dog tidigt. Julia Franck säger att hon troligtvis inte kunde ha skrivit boken om han funnits i livet