En smakebit på søndag v. 26 2026

 Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 26

" Jag skulle vilja berätta lite om min förste make, William. William har på senare tid varit med om några mycket sorgliga händelser - det är det många av oss som har  - men jag skulle vilja säga något om dem, det känns nästan som ett inre tvång; han är sjuttioett år. Min andra man, David, dog förra året, och i min sorg över honom har jag känt att jag även sörjer William. Sorg är en så - åh det är en så ensam företeelse; det är det som är så fasansfullt, tror jag. Det är som att kana ner för utsidan av en väldigt lång glasbyggnad när ingen ser en. Men just nu är det William jag vill prata om."

Ur Åh William av Elizabeth Strout. Översättning: Helena Hansson

Vad som helst är möjligt

Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout är en fortsättning på Mitt namn är Lucy Barton. Den innehåller nio olika berättelser med huvudpersoner som alla har en anknytning till Lucy Barton och hennes fattiga uppväxt i ett garage i Amgash i Illinois. Liksom i läsningen av Lucy Barton blir det sträckläsning. I första berättelsen möter en skolvaktmästaren Tommy Guptill och får ta del av hans historia. Han har lagt märke till Lucy Barton. Hon är udda och vill helst stanna kvar i skolan efter skoldagens slut. Lucy kommer att åka till New York och bli författare. Hon åker hem efter tio år när hennes far begravs och en gång långt senare för att hälsa på två av sina syskon, den skygge Pete, som bor i det förfallna föräldrahemmet och den bittra Vicky. Vi får syskonens upplevelser av uppväxten och de människor som rörde sig i deras närhet. Många män var hemkomna från kriget med psykiska störningar av olika slag, vilket ofta drabbar både fruar och barn. Minnena ligger där som fantomsmärtor i själen. De nio berättelserna vävs ihop på ett sinnrikt sätt. Den amerikanska småstaden skildras övertygande och jag associerar till filmer jag sett med liknande miljöer. Här finns starka kvinnor som plötsligt bestämmer sig för att nu räcker det och bryter upp. Här finns berättelsen om en vuxen dotter som längtar efter sin mamma Mary, som går på sitt håll och längtar efter sin favoritdotter, Angelina. Jag tyckte mycket om även den här romanen. Slutklämmen i sista meningen i boken: " - han öppnade ögonen och ja, där var den, den perfekta insikten: Vad som helst var möjligt för vem som helst." Ingen spoiler precis. Nu väntar del tre i Lucy Bartonserien, Åh William.

Titel: Vad som helst är möjligt

Författare: Elizabeth Strout

Översättare: Kristoffer Leandoer

Förlag: Forum

Tryckår: 2017

Antal sidor: 245

Veckans mening v. 25 2026

 MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord:"Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng gärna på! Och länka  i kommentarsfältet!" Min Veckans mening v. 25 kommer från Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout Översättning: Kristoffer Leandoer

"Man vet aldrig någonting, och alla som tror att de vet någonting - tja, de får nog räkna med en rejäl övwerraskning."

Olive, igen

2008 fick Elizabeth Strout Pulitzerpriset för romanen Olive Kitteridge. Den blev sedan en uppskattad miniserie på HBO med den fantastiska Francis Mc Dormand i huvudrollen som den kärva sanningssägande Olive Kitteridge, mattelärare i Crosby i Maine. Hennes förste man, Henry var apotekare. Nu går hon och förebrår sig för att hon inte alltid var så snäll mot honom. Men hon tyckte att han var så klängig och hon blev irriterad på honom. Olive är alltså tillbaka i romanen Olive, igen. Änklingen Jack Kinnison har också kommit på kant med livet efter det att han blivit lämnad ensam. Men dessa båda finner varandra och har stor glädje av varandra den korta tid de får tillsammans. Båda har barn; Olive har till och med barnbarn. Men båda har bristfälliga kontakter med sina barn. Olive gillar inte sonens fruar. Jack kan inte smälta att han dotter är lesbisk. Genomgående tema i den här romanen är Olives åldrande. Hon får finna sig i att hennes kropp ligger i bakhåll för henne. Hon får en hjärtinfarkt med efterföljande lunginflammation. Till slut flyttar hon utan protester till ett fint äldrehem. Här få hon till slut ett par goda vänner. Isabella och Olive förenas i sin avsky över de livsnödvändiga Tena - blöjorna som de tvingas använda. Båda är angelägna om att hålla det hemligt. Olive har egen bil så hon kör och handlar åt dem båda.Olive blir något mildare på sin ålders höst. Och hon börjar svära. Hon handskas tappert med kroppens förfall En kan bara beundra henne. Romanen är uppbyggd som en serie noveller där olika personer som varit i kontakt med Olive ger sin syn på henne. Det kan vara gamla elever, kolleger, sonhustrur, sonen och så vidare. På samma gång berättar Olive sin version av livet i den lilla staden. Elizabeth Strout har en psykologisk skarpsynthet och en förmåga att skriva trovärdiga dialoger. Mycket av det som skildras är allmänmänskliga livsvillkor antingen en bor i Maine eller någon annanstans i världen. Olive, igen skulle också kunna blir en utmärkt HBO - serie.

Titel: Olive, igen 
Orig:s titel: Olive, again
Författare: Elizabeth Strout
Övers: Helena Hansson
Förlag: Forum
Tryckår: 2020
Antal sidor: 312

Lucy Barton revisited

Elizabeth Strouts nya roman heter Vad som helst är möjligt, (Anything is possible). Den består av nio berättelser som har titlar som Vindkraftverk, Dotties bed-and-breakfast, Syster, Snöblind och Gåva. Dessa berättelser har det gemensamt att de rör sig kring Lucy Barton. Genom människorna i dessa berättelser får vi veta småstadens syn på Lucy Barton och hennes fattiga familj. De bodde i ett garage och modern var sömmerska medan fadern mestadels hade tillfälliga arbeten. Lucy Bartons bror, Pete, bor kvar i Amgash och  systern Vicky bor också i närheten. De träffas hos Pete och ingen kan säga att det är en lycklig återförening. Vad är det som gör att syskon kan får så olika liv? Varför är Vicky kraftig och Lucy och Pete smala som stickor. Hur mår barn efter  skilsmässor? Hur mår föräldrarna efter skilsmässor? Hur mår männen som deltagit i krig? Vad får en mamma att vid 74 års ålder lämna man och barn och flytta till Italien och gifta sig med en tolv år yngre man och leva i en lägenhet som mannens förra hustru betalar? Människorna i de olika berättelserna är släktingar, skolkamrater, skolvaktmästare eller grannar. På så sätt får en veta något om de övriga byinvånarnas liv också. Romanen är som en väv med många olika inslag. Det tar en stund innan en blir varse mönstret. Men sedan är det intressant att koppla ihop de olika personerna. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer. Forum förlag.

En smakebit på søndag

"Pete Barton visste att hans syster Lucy skulle komma till Chicago på sin pocketboksturné; han följde henne på nätet. För några år sen hade han skaffat wi - fi i huset, och han hade köpt en liten dator, och det han helst tittade på var vad Lucy höll på med. Han kände en vördnad inför att hon blivit den hon var: hon hade lämnat det här lilla huset, den lilla stan, fattigdomen de uthärdat - hon hade lämnat alltsammans bakom sig och flyttat till New York City, och i hans ögon var hon en berömdhet. Han fick en rysning av att sitta vid datorn och se henne hålla tal för fullpackade auditorier. Hans syster... Han hade inte träffat henne på sjutton år; hon hade inte återvänt efter faderns död även om hon hade varit i Chicago massor av gånger sen dess - det hade hon berättat för honom."
Från sid. 148 i Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout. 

Den här veckan är det Astrid Tereses tur att hålla i söndagsutmaningen En smakebit på söndag. Hon finns på den norska bokbloggen Betraktninger. Utmaningen går ut på att en delar med sig av det en just läser. No spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR.

Mitt namn är Lucy Barton

I förgår började jag läs Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Det blev sträckläsning. Den är så bra att det var omöjligt att släppa den. Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Ketteridge. Jag var väldigt förtjust i filmen med den oförlikneliga Frances McDormand i huvudrollen. På svenska finns också romanen Amy och Isabelle. När vi först möter Lucy Barton ligger hon på sjukhus för en enkel blindtarmsoperation. Det blir komplikationer och hon får ligga kvar flera veckor. Hemma går maken William med de två små flickorna och saknar hustru och mamma. En dag när Lucy vaknar sitter hennes mamma vid fotändan av sängen. Och där blir hon sittande dygnet runt och slumrar endast korta stunder. Det är en vana hon av någon anledning skaffade sig redan i barndomen. Hon avböjer den erbjudna sängen. Lucy och modern har inte setts på många år och har ingen nära relation. Lucy är uppvuxen i ett garage i Amgash, Illinois och har inga ljusa barndomsminnen. Hon var fattig och udda. Men hon ger sig iväg till den stora staden New York, gifter sig och får barn. Lucy har ingen bakgrund, uttrycker sig svärmodern när hon presenterar Lucy för sina vänner. På sjukhuset  går modern och hon i cirklar kring det såriga. De talar mycket om skolkamrater till Lucy och andra gemensamma bekanta. Lucy inser hur mycket hon trots allt längtat efter sin mamma. Och hon inser att modern gått långt ur sin bekvämlighetszon genom att både flyga och åka taxi. Lucys mor är väldigt sparsam med ömhetsbetygelser av alla slag. Hon är inte den som lindar in några sanningar för att undvika att såra. Det är Lucys man, William, som kommit på idén att modern ska hälsa på sin dotter. En dysfunktionell familj är trots allt en familj. Och ett garage kan också ha sina trivsamma stunder. Det kommer sedan att gå många år innan Lucy återser sin mor. I själva berättelsen pågår en annan berättelse, nämligen den om hur Lucy kommer att bli författare. Hon går på en skrivarkurs  i Arizona och får den stränga uppmaningen att vara hänsynslös. Det är Lucy som äger sin berättelse. Elizabeth Strout har ett återhållsamt, sparsamt sätt att handskas med orden. Och hon kommer så nära. En uppfattar Lucys ensamhet både den hon bär med sig ifrån barndomen och den hon sedan väljer när hon är klar med familjeliv och tvåsamhet. Mitt namn är Lucy Barton är full av sårade barn i alla åldrar. Men de finner strategier att handskas med sina liv. Översättning: Kristoffer Leandoer. Forum

Filmtajm

Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien   Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga. 
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!