Visar inlägg med etikett Nobelpristagare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nobelpristagare. Visa alla inlägg

torsdag 28 december 2023

Morgon och kväll

Morgon och kväll av årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse kom ut på svenska första gången 2002. Romanen handlar om två dagar i en människas liv. Den första dagen är den kortaste delen i boken. Den handlar om Johannes födelse. Fadern Olai för ordet. Hustrun Marta ligger i barnsäng. Storasyster Magda har rotts till en farbror. Olai vet inte till sig av lycka men han är också orolig. Tänk, om det händer mor och barn något! Olai har redan döpt barnet till Johannes efter farfar. Och fiskare ska han bli. Gamla jordmor Anna är en trygghet för alla inblandade. Olai sitter vid köksbordet med huvudet i händerna och filosoferar över livet och döden: över Gud - som är en visshet som inte kan uttryckas - en lägre gud och satan själv. Livet pågår mellan ett intet och nästa intet. Men Guds ande i alltsammans gör något till mer än ett intet. Dagen, som ska bli Johannes sista, vaknar han och känner sig lätt i kroppen. Allt är gyllene. Allt är som förr och allt är annorlunda. Han är lite valen i handen och en del av ansiktet. Ena armen går inte att lyfta. Men kaffet och cigaretterna smakar gott och han bestämmer sig för en roddtur i viken och kanske till och med ut på havet. På stranden ser han vännen Peter som blivit förfärligt bräcklig och långhårig. Och han tycks inte höra när Johannes ropar. Johannes kastar en liten sten på honom för att påkalla uppmärksamhet och den går rakt igenom Peter. Jag måste klippa honom, tänker Johannes. De två vännerna har sparat mycket pengar på att klippa varandra. Peter tycker att Johannes blivit gammal. De ger sig iväg och vittjar Peters krabbnät. Krabborna är många och fullmatade och de ror till staden för att sälja, men kunderna uteblir. Efter några timmar vill Johannes hem till Erna och Peter ror hem honom. När Johannes stigit i land och ser efter Peter försvinner både han och båten. Erna är Johannes döda hustru, som han saknar så mycket. Men hon är fasligt kall om handen. Johannes börjar tycka att allt är konstigt. Han får ingen ordning på sina tankar. Det är ingen ordning på någonting. Yngsta dottern, Signe, tänker om fadern att han är en god och snäll kuf, som slitit för de sina. Nu har grannen larmat. Ljuset är inte tänt hos Johannes och han har inte synts till. Johannes tycker att den bästa trösten är att få vara ensam. Och ensam fick han ju vara. Berättelsen är full av upprepningar och omtag. De döda och de levande korsar varandras spår. Minnen och nutid flyter ihop. Havet har stor betydelse och ibland känns texten som vågor. Långsamheten är vilsam. Maria Hedborg läser utmärkt. Urban Andersson har översatt. Morgon och kväll finns att lyssna på på SR Radioföljetongen. Jag tycker mycket om den och kan verkligen rekommendera.

Titel: Morgon och kväll

Författare: Jon Fosse

Översättare: Urban Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 105

måndag 5 februari 2018

Barabbas

I nobelpristagaren Pär Lagerkvists småländska hem fanns det inga böcker utöver Bibeln, psalmboken och postillan. Men religionen och tron var inget självklart för honom. Han beskriver sig som andlig men inte religiös. I romanen Barabbas skildrar han nutidsmänniskans rotlösa sökande efter en tro. Barabbas är en förbrytare. Han är hård och kärlekslös och tar gärna till våld. När han och Jesus ska korsfästas väljer folket att släppa Barabbas. Han känner en märklig dragning till Jesus i hela sitt återstående liv. Han tänker att han vill tro, men det går inte riktigt. På Cypern i koppargruvorna länkas han samman med en man som plötsligt faller till marken och ber. De ber tillsammans. Men på direkt tillfrågan om han är en kristen svarar Barabbas nej. Hans slavbroder blir korsfäst, men Barabbas klara sig återigen. Den harmynta kvinnan, som Barabbas våldfört sig på en gång, blir stenad. Barabbas hugger ihjäl den som kastar första stenen och smyger tillbaka på kvällen för att begrava kvinnan. I Rom beslutar sig Barabbas slutligen för att ställa sig på de kristnas sida, men misslyckas totalt. Barabbas har inte haft några föräldrar eller någon annan människa som månat om honom. Han kommer att för alltid stå utanför samhället. En känner sorg för den här ensamma personen som så gärna skulle vilja höra till någonstans. Lagerkvists språk är enkelt; ibland direkt naivt. Det är enkla människor som befolkar hans roman. Barabbas är Lagerkvists mest översatta roman. En förstår att den betyder mycket för många människor.
I sin lyrik har Lagerkvist en annan approach till ämnet och är mera expressiv. Barabbas kom ut 1950. Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951. Redan 1940 hade han kommit in i Svenska Akademien på stol nr 8 efter den beundrade läromästaren Verner von Heidenstam.

måndag 17 juli 2017

Den ensamme mannens hemlighet

Redan 1892 debuterade den sardiska nobelpristagaren i litteratur, Grazia Deledda (1871 - 1936) med en roman. Men hon var bara tretton år när hon fick en novell antagen i en dagstidning. Eftersom hon var flicka ansågs hon inte behöva studera så hon fick sluta skolan redan vid tio års ålder. Hon bedrev dock studier på egen hand och fick viss språkundervisning. 1926 fick hon Nobelpriset i litteratur med följande motivering: för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem. 1928 kom inte mindre än sju av hennes romaner på svenska, bl. a. Ärliga själar och Elias Portolu.  Den ensamme mannens hemlighet kom ut 1921. Det är en kärleksroman och något av ett triangeldrama. Det är stora känslor och dramatiska utspel. Det är opera, kort sagt. Cristiano, den ensamme mannen, har hyrt sig ett ensligt beläget hus mellan ljungheden och havet på Sardinien. Han blir mycket störd då det påbörjas nybyggnation på en tomt som gränsar till hans trädgård. En får inte veta mycket om hans ålder eller utseende eller vad som egentligen hänt honom. Det nybyggda huset hyrs ut till en vacker kvinna, Sarina, med en sjuk äldre man med en tjänstekvinna som allt - i - allo. Sarina och Cristianos blir bekanta  genom Sarinas ilskna hund. Cristianos känner snart att han håller på att förändras. Sarina är ganska direkt med vad hon känner.  Cristianos förflutna plågar honom och han beslutar att berätta allt för Sarina. Det visar sig att båda har mer eller mindre tvingats in i praktiska äktenskap som visserligen betydde materiellt välstånd men inte kärlek. Grazia Deledda har ett helt fantastiskt sätt att beskriva naturen och folklivet på Sardinien. Känslospelet mellan de älskande skildras med psykologisk trovärdighet. Cristianos känner att han står vid sidan av den övriga mänskligheten. Han är närmare sanningen. Sarina däremot tillhör illusionernas levnadsglada värld. Kvinnosynen i det patriarkaliska sardiska samhället är upprörande. Mannen vet bäst. Den ingifta kvinnan ska lyda mannen i första hand och svärföräldrarna i andra hand.  Hon blir helt enkelt ett slags slavinna. Kanske har tjänstekvinnan hos Sarina det bättre. Som läsare har jag lite svårt att förstå Cristianos tänkande och handlande även om jag inser att hans bakgrund tynger. Den ensamme mannens hemlighet är sambunden med Ärliga själar. Översättare: Karl August Hagberg. Albert Bonniers förlag.
Kvinnliga nobelpristagare

onsdag 15 juni 2016

Längtans blåa blomma

"Sommaren 1979 kom jag in i köket hos min väninna Sunny nära Uxbridge, Ontario, och såg en man stå vid köksbänken och breda sig en ketchupsmörgås". Så lyder första meningen i Alice Munros novell Nässlor, som finns i novellsamlingen Kärlek, vänskap, hat. Bokens jag känner omedelbart igen Mike McCallum som hon träffade när  han var nio och hon åtta och hans far grävde brunn åt hennes far. En ömtålig, icke uttalad kärlek grundad på ömsesidig tillgivenhet och respekt spirar mellan barnen. Flickans sorg när brunnsgrävningen avslutats och vattnet strömmar till är djup. Det innebär ju att Mike försvinner ur hennes liv. Hon överraskas av sina starka känslor. Varför är det ingen vuxen som ser och förstår? Hon och Sunny flyttar så småningom ifrån Vancouver och väntar barn i skift och delar på mammakläder. De talar om Jung, De Beauvoir och TS Eliot. Männen är inte alls på samma våglängd. Flickan  får två barn, skiljer sig och får uppleva att hennes flickor trivs bättre hos sin pappa. Förtvivlan över män går att leva med; förtvivlan över barnen tvingar henne att stänga av tankar och känslor.  När hon nu träffar Mike igen talar de om gamla tider och upptäcker att de minns helt olika saker. Men hon upplever samma dragning till honom. Och förtroligheten finns där. Han berättar om händelser i sitt liv som han aldrig avslöjat för någon annan. Så mycket ryms i den här novellen. Skildringen av gården, som är flickans uppväxtmiljö, är helt underbar. Och mycket realistisk. Fadern har mink - och silverrävsfarm och det går åt mycket hästkött för att hålla pälsdjuren vid liv. I en liten novell på knappa 30 sidor får Alice Munro in en hel roman. Kvinnan utan namn har enligt min mening på ett mycket tidigt stadium skänkt sitt hjärta åt en man hon troligen aldrig kommer att få. Kanske är det lika bra så.

fredag 4 december 2015

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Kriget har inget kvinnligt ansikte skrevs 1985. Sedan fick nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj åtskilligt besvär med censuren för att få boken utgiven. Hon strök själv också. Tack vare att hon fick vara fristadsförfattare i flera städer, bland annat Göteborg, fick hon boken skriven. I sitt eget Belarus (Vitryssland) var hon inte välsedd. Kriget har inget kvinnligt ansikte är första delen av Utopins röster. De övriga delarna i serien är  De sista vittnena (OBS! radioföljetong från och med onsdag 9/12 kl 11.35 i P1), Zinkpojkarna, Bön för Tjernobyl och Tiden second hand. Hennes metod är att intervjua 800 - 1000 personer i personliga möten och att sedan sammanställa en kör av röster. Själv håller hon sig i bakgrunden. En möter mängder av mycket unga flickor som drivs av fosterlandskärlek ut i ett krig som de absolut inte förstår något av. Föräldrars och andras protester hjälper inte. De är så naiva och uppfyllda av det de tror är deras uppgift att de inte låter sig hindras. Och tappra är de. De arbetar som sjukvårdare, läkare, infanterister, tvätterskor, signalister, stridspiloter, i ridande kosackenheter där de lär sig älska sina hästar, de fryser, de svälter, de får sina långa flätor klippta, och sina högklackade skor hemskickade. Det är läsning som berör starkt, men en sträckläser. Detta är inte en krigsskildring som är männens och de segrande hjältarnas. Detta handlar om själva kriget på gräsrotsnivå och krigets vardag. Svetlana Aleksijevitj skildrar smutsen, vätan, blodet, skriken, grymheten, omänskligheten och dödandet och hon kritiseras bl. a. för att vara alltför naturalistisk. Efter krigets slut kom kvinnorna hem till en verklighet där ingen tackade dem för deras insatser. Man utgick ifrån att de tjänstgjort i soldatbordeller.  Det man ville höra talas om var segern och hjältarna. Men dessa kvinnor förtjänar att bli framlyfta och lyssnade på. Många tackar också för att någon vill lyssna på dem. Författaren imponeras av deras uppriktighet. De berättar om allt. Men - på en enda punkt är de återhållsamma. Och det är när det gäller kärleken. Den vill de till stora delar behålla för sig själva. Kriget har inget kvinnligt ansikte är överväldigande läsning. Allt detta lidande, all denna tapperhet, all brutalitet och omänsklighet. Och ändå glimtar det till av kärlek och djup mänsklighet i de mest oväntade situationer. LÄS!
"För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.xz09ptwh.dpuf
Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf
Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.1GJiSJmW.dpuf
Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf
Motiveringen lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid". - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2857835-svetlana-aleksijevitj-tilldelas-nobelpriset-i-litteratur#sthash.FT6awi5t.dpuf

onsdag 10 december 2014

Gare d´Austerlitz

Litteraturvetaren Per Arne Tjäder har just kommit ut med en bok om Patrick Modiano, Gare d´Austerlitz. En bok om Patrick Modiano på Daidalos förlag. Omslaget är en detal av en karta över Paris från 1937. Gare d´Austerlitz var ett av de svarta hålen i Paris under ockupationstiden enligt Patrick Modiano. Det var också där hans far greps utav Gestapo men släpptes lika snabbt efter ingripande av en mystisk man i en svart bil. Fadern, som var sefardisk jude,  hade sina förbindelser och lyckades ta sig igenom kriget med livet i behåll. Modern, som kom från Belgien, var dansös och skådespelerska och enligt Per Arne Tjäder lever hon fortfarande, 96 år gammal. Modianos första språk blev alltså flamländska. Per Arne Tjäder har skrivit en intressant och mycket lättillgänglig bok om årets nobelpristagare i litteratur. Han går igenom uppväxten, den dåliga relationen med föräldrarna, ungdomsåren med flickvännerna som vittnar om en komplicerad ung man besatt av detaljer och fakta. Patrick Modiano har alltid noterat i anteckningsböcker; adresser, namn, platser och annat. Hustrun, författaren Dominique Zehrfuss, kommer också ifrån svåra uppväxtförhållanden. Paret har två döttrar; den yngsta Marie är gift med en svensk musiker. Per Arne Tjäder går igenom romanerna; tecknar bakgrundsbilder, berättar om andra Modiano - forskare, vandrar på Modianos gator och följer intresserat de trådar som författaren lagt ut. Per Arne Tjäders egna intresse är medryckande. Det är spännande läsning. Liksom Modianos egna romaner som alltid har ett drag av deckare. Någon är försvunnen, andra söker, identiteterna växlar och vilseleder. Georges Simenon är också Modianos förebild. Självbiografiska teman vävs ofta in i berättelserna som är som symfonier av Haydn; korta variationer på samma tema, men alla är olika. Stamtavla är den mest självbiografiska av hans romaner.
Romanerna ska ses som delar i ett större bygge, säger Modiano.
Modiano har även skrivit barnböcker som illustrerats av hustrun.
Gare d´Austerlitz rekommenderas varmt.

torsdag 16 oktober 2014

Bröllopsresa

I Bröllopsresa från 1990, sv. övers. av Katja Waldén 1992 på Albert Bonniers förlag, av Patrick Modiano skildras det hur Jean, journalist och äventyrsresenär, ska åka till Rio de Janeiro. I hemlighet planerar han att stanna kvar i Paris och uppsöka platser han besökte och bodde på i sin ungdom. Jean är trött på sitt liv och sitt arbete. Han försöker också kartlägga den österrikiska judinnan Ingrid Rigauds öde. Hon och hennes man har en gång erbjudit Jean det beskydd som han just då var i starkt behov av. Jean minns Ingrids ljusblå ögon och sina egna funderingar om att Paul Regaud möjligen gift sig med Ingrid för att rädda henne undan tyskarna under krigstiden. Jean vandrar omkring i Paris och framkallar minnen ur olika lager. Han talar med okända människor, han äter på barer och försöker kommunicera med sin otrogna hustru, Annette,  som upptäckt att Jean är kvar i Paris. Det är mycket som är typiskt för Patrick Modiano i Bröllopsresa, som tiden och platsen, men ingen av de inblandade personerna gör något större intryck på mig. Samtliga tycks mig alltför vaga. Jag förväntar mig mer av t. ex. Dora Bruder.

söndag 20 juli 2014

Finns det något liv i nationalskalden?

Idag för 150 år sedan föddes Erik Axel Karlfeldt.
En gång var han nationalskald och tilldelades Nobelpriset vilket han avböjde eftersom han 1904 - 1931 var ledamot i Svenska Akademien och från 1913 dess ständige sekreterare. Därför fick han priset postumt 1931. 2009 gav Karlfeldtsamfundet ut Erik Axel Karlfeldt. Vägen till Nobelpriset. Nu har det kommit en ny bok om honom skriven av Stina Otterberg, Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt på Wahlström & Widstrand förlag utg. av  Karlfeldtsamfundet. Therese Eriksson avlutar sin uppskattande recension i SvD 18 juli så här: " Bara den vackra tilliten till poesins och språkets möjlighet är skäl nog att hålla liv i Erik Axel Karlfeldts minne också in i nästa sekel. "
Karlfeldt uppvisar i sin diktning en djup tacksamhet mot livet och över att ha fått leva. Han inbegriper också det smärtsamma och det svåra. Arne Melberg ställer i sin  understreckare  den 19 juli frågan om det finns en Karlfeldt för vår tid eller om han bara känns föråldrad. Svaret är att det finns det. Melberg tycker att Karlfeldt är som allra bäst i sina höstdikter. Han hänvisar till Olof Lagercrantz, Jungfrun och demonerna. En Karlfeldtstudie från 1938  och Staffan Bergstens monografi Karlfeldt - dikt och liv från 2005. Om den skriver recensenten i Kristianstadsbladet Hans Holmberg: "Det finns hos honom (Karlfeldt) en unik botanisk mångfald, 280 namngivna växter har man räknat det till. Karlfeldts lyriska blomsterrike inbjuder såväl miljövänner som poesiälskare till en lustgårdsvandring."
Karlfeldt hade ett egendomligt förhållande till kvinnor. Han smusslade med alla sina förhållanden och man skulle nog med fog kunna kalla honom en feg mansgris, som till slut gifte sig med sin hushållerska, Gerda, som fött honom ett flertal barn medan han väntade på ett rikare och finare gifte. Både Ottervik, Bergsten och Lagercrants upphåller sig vid Karlfeldts långa dikt Häxorna, där kvinnor i sin egen lust och som mannens jämlike utgör ett hot mot den traditionella mansrollen.

Sista strofen i dikten En löskerkarl
Hur var ditt liv?
Det var storm och nöd
Och kamp i en enda veva
Det var gäckad längtan och fåfäng glöd
Och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

tisdag 31 december 2013

Gott Nytt År!

Bild:POM
Järnek

Det regnade när det skulle ha snöat.
När vi gick för att plocka järnek

svämmade dikena över, vi var våta
upp till knäna, våra händer taggtäckta

och vatten rann upp i ärmarna.
Buskarna skulle ha burit bär

men kvistarna vi tog in i huset
glimmade som krossat buteljglas.

Nu är jag här, i ett rum som är pyntat
med plantans röda bär, vaxlika blad

och jag glömmer nästan hur det är att bli
våt inpå bara skinnet och längta efter snö.

Jag sträcker mig efter en bok likt en tvivlare
och önskar att den blossade upp kring min hand,

en bokstavssvart buske, ett glittrande värn,
skärande vass som järnek och is.

Ur På väg av Seamus Heaney 1995

söndag 13 oktober 2013

Nobelpristagare 1913



Benediction

Bless this little heart, this white soul that has won the kiss of
heaven for our earth.
He loves the light of the sun, he loves the sight of his
mother's face.
He has not learned to despise the dust, and to hanker after
gold.
Clasp him to your heart and bless him.
He has come into this land of an hundred cross-roads.
I know not how he chose you from the crowd, came to your door,
and grasped you hand to ask his way.
He will follow you, laughing the talking, and not a doubt in
his heart.
Keep his trust, lead him straight and bless him.
Lay your hand on his head, and pray that though the waves
underneath grow threatening, yet the breath from above may come and
fill his sails and waft him to the heaven of peace.
Forget him not in your hurry, let him come to your heart and
bless him. 


Kvällens Babel påminde mig om en författare som min boksynte morfar hade i sin bokhylla och ofta talade om, nämligen Rabindranath Tagore
Inte visste jag att han fortfarande är så levande i sitt hemland att han ingår i det dagliga livet. Hans bengali lär ha varit så vackert att det väckte stor beundran. Tagore är svåröversatt på grund av sin lyrism. Han hade åsikten att musik och dikt är viktiga ämnen i skolan och att människans skapande förmåga skulle stimuleras i stället för att förkvävas. Tagore skrev texterna till Indiens och Bangladeshs nationalsånger.
De rovlystna stenarna är titeln på den novellsamling som morfar hade i sin hylla och som nu finns i min. Någonstans. Men den ska letas fram.

fredag 21 december 2012

Kort utanpå och långt inuti



Fler Nobeller. Noveller av Nobelpristagare utgiven av En bok för alla innehåller noveller och kortprosa av 20 Nobelpristagare. Det är en fortsättning på Nobeller. Noveller av 25 Nobelpristagare som kom ut 2007.
Fler Nobeller är sammanställd av Gun Ekroth och Lars Rydquist. 

Novellen Magikern av Grazia Deledda har översatts speciellt av Cecilia Swartz
för Fler Nobeller..

Några andra Nobelpristagare i Fler Nobeller: Tomas Tranströmer, Doris Lessing, Yasunari Kawabata, Herta Müller , Albert Camus, Knut Hamsun, Wyslawa Szymborska.

onsdag 19 december 2012

Tusen tranor

Yasunari Kawabata fick nobelpriset i litteratur 1968 med motiveringen
"hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart".
Tusen tranor (första svenska utgåva 1966) är ett utmärkt exempel på "japanskt väsen i dess egenart".
Vackert, skirt, poetiskt men - med svärta och smärta; blommande vit oleander; en teservis med vackra kärl; gamla traditioner på glid.
En ung man, Kikuji, står i centrum för fyra kvinnors intresse; två äldre och två unga. De äldre kvinnorna har båda haft en kärleksrelation med Kikujis far; den far
vars skugga länge vilar över scenen.
Den ena av de äldre kvinnorna är Chikako Kurimoto, som varit faderns teceremonilärarinna. Hon tar sig friheter i huset efter Kikujis mors död. Och nu vill hon dessutom agera äktenskapsmäklerska.
Den andra äldre kvinnan är en helt annan sorts kvinna. Hon är den som fadern älskade mest. Hon är ungdomlig och vacker och har dessutom en vacker dotter.
Den unge Kikujis förvirring är stor. 
När den väl lagt sig är scenen inte längre densamma.
Detta handlar om förhållandet mellan generationer, traditioner och en ung mans väg mot mognad.
Språket är vackert och rent. Olov Jonason har gjort översättningen från Sachiko Yatsuhiros auktoriserade översättning till tyska

måndag 16 maj 2011

En subversiv kritiker

Frank Lestrignant, litteraturprofessor vid Sorbonne, har skrivit en maffig första biografidel om nobelpristagaren André Gide, 1869 - 1951. Lena Kåreland, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, har läst och gillat och längtar redan efter del två som dessvärre inte kommer förrän 2012.
Titel:
André Gide l`inquiéteur. Le siel sur la terre ou l`inquiétude partagée.

André Gide var endabarn och blev tidigt faderlös. Senare i livet skulle den ledande symbolistiske poeten Stéphan Mallarmé bli som en ställföreträdande fader för Gide.

Gide, som var både homosexuell och protestant ville skapa en ny humanistisk moral. Han tog intryck av Nietzsche i dennes förakt för traditionella familjen.
André var en stor resenär och kom att älska öknen. I Afrika upptäckte han kolonialismens verkningar. Han introducerade utländska författare för en fransk publik och älskade musik, speciellt Chopin.
1947 tilldelades han Nobelpriset.
I den egna bokhyllan hittar jag Pastoralsymfonien som gjorde ett starkt intryck på mig som mycket ung och som det förmodligen är dags att läsa om nu.

Läs Lena Kårelands understreckare HÄR

1951 skrev Jean- Paul Sartre om
Den levande Gide
ett slags genmäle på alla nekrologerna efter Gides bortgång som visar att André Gide verkligen lyckatds i sin föresats att utmana samhället och aldrig låta det slå sig till ro.