Ormen i Essex

Ormen i Essex av Sarah Perry kom ut redan 2018 och sedan dess har den stått oläst i min hylla. Helt obegripligt. Men nu är den läst och jag gillade den väldigt mycket och av många skäl. Slutet var  inte så imponerande men det känns som om det inte gör så mycket. Människoskildringen är varm och intressant. Ingen är okomplicerad eller enbart ond eller god. Min favorit - och alla andras - är den unga änkan Cora Seaborne, stilig, beslutsam och med fast blick. Hon är inte speciellt vacker och klär sig i praktiska manskläder som inte alltid är så insmickrande. William Ransome är pastor i Colchester dit Cora flyttar. Cora är naturvetenskapligt intresserad, specialiserad på fossil. Här kolliderar alltså tro och vetande. Men de två blir vänner och hade inte den överjordiskt vackra och goda Stella, Wills hustru, funnits hade vänskapen nog lett vidare. Stella har TBC och är fixerad vid färgen blått. I litteraturlistan har författaren också med Blått av Maggie Nelson. Det finns flera som är förälskade i Cora; till exempel den skicklige kirurgen Luke Garrett som Cora vänskapligt kallar Trollet. Det byggs upp ett rykte i Colchester om ett stort, skrämmande ormlikt som dyker upp ur floden Blackwater vid vissa tillfällen. Något får försvinner, människor drunknar, en flicka försvinner spårlöst, man hör ljud, och så vidare. Vittnesmålen blir fler och fler och detalj för detalj läggs till. Lite otäckt känns det allt. Intressant är också Coras goda och socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga ska få bättre bostäder och sanitära förhållanden. Här finns flera personer som representerar vetande men inte fullt så många är troende. Somliga tycker att om en är fattig så får en skylla sig själv. De flesta tycker inte så. Intressanta samtal utspinner sig kors och tvärs i vänkretsen. Ormen i Essex har "funnits" så att säga. Essex har också haft en jordbävning, The Colchester Earthquake 1884. Somliga trodde att det var då ormen väcktes till liv. Tidsmässigt utspelar sig romanen i det viktorianska England och det är ju sällan fel. Översättaren, Eva Johansson, förefaller ha gjort ett bra arbete. Språket är fint och att Sarah Perry har humor råder det inget tvivel om. Omslaget som också är tilltalande är lånat av William Morris.

Titel: Ormen i Essex

Författare: Sarah Perry

Översättare: Eva Johansson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2018

Hett i hyllan v. 27 2023

På bokbloggen Bokföring enligt Monika förekommer en läsutmaning som kallas Hett i hyllan. Den går ut på att vi bekänner våra synder vad det gäller olästa böcker i hyllan. Idag tänkte jag vädra en bok som jag hade väldigt bråttom att köpa men som sedan har förblivit oläst. Den har allt som tilltalar mig; fint omslag, miljön är London, tiden sent 1800 - tal; marginalerna är bra och stilen tilltalande. Och likväl är den oläst. Jag talar om Ormen i Essex av Sarah Perry. Den kom ut 2018 i översättning av Eva Johansson på Albert Bonniers förlag. Romanen inleds med ett motto av Michel de Montaigne, Om vänskap: Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag. Cora är en ung änka som förväntas snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka. Men Cora känner sig snarast befriad. Hon flyttar till den lilla staden Colchester i Essex tillsammans med en väninna och sin son. Ormen i Essex handlar om olika slag av vänskap och kärlek och Sarah Perry jämförs med författare som Dickens, Bram Stoker och Hilary Mantel. Mycket bättre betyg kan en författare inte få.

Flickornas tystnad

Det är länge sedan jag läste något av Pat Barker. Nu har jag i alla fall läst hennes senaste, Flickornas tystnad, som  tilldrar sig under trojanska kriget, det som också skildras i Iliaden  av Homeros och Aeneiden skriven av Vergilius. "Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles" lyder de berömda inledningsorden i Iliaden. Och visst är han vred, Achilles, i Flickornas tystnad. Vacker och våldsam är han. Alla de stora hjältarna är arga. De dricker och är bullriga och slåss varje dag utanför Troja. Achilles har en slavinna, Briseis, som han fått som krigstrofé. Hon är en iakttagande och tänkande flicka och det är hon som berättar. Briseis har sett sin far och sina bröder slaktas i striderna med Achilles och hon lider av att de får ligga obegravda. Men som kvinna kan hon inget göra. Kvinnorna är ännu mera maktlösa i krigstider än annars. De behandlas som bruksvaror och när de tjänat ut för de bo med hundarna under husen. Briseis är den som upptäcker råttorna först; hon är den som noterar att de börjar se sjuka ut. Hon är också den som identifierar det omsorgsfullt dolda moderlösa barnet bakom Achilles machomask. Agamemnon, kungen av Mykene, strider på samma sida som Achilles men de befinner sig i ständigt i luven på varandra. Achilles bäste vän och vapendragare är Patroklos. Han är den som kan dämpa Achilles vrede och de har varit vänner sedan barnaåren. En fastnar direkt i Flickornas tystnad; romanen har en fantastisk närvarokänsla. Det stinker och luktar; det vrålas och skriks; blodet rinner på slagfältet och när männen kastar sig över det grillade köttet. En händelse som dröjer sig kvar hos mig är när den gamle Priamos från Troja vapenlös tar sig in till Achilles för att be om att i nåder få begrava sin fallne son, den tappre Hektor, och hur Achilles handskas med situationen.
Jag blev väldigt förtjust i den här romanen, som jag tycker också fungerar som en antikrigsroman. Allt berättas ju ur kvinnlig synvinkel.

Titel: Flickornas tystnad
Orig:s titel: The Silence of the Girls
Författare:Pat Barker
Övers: Eva Johansson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Tryckår: 2020

Vegetarianen

Så bra den är! Jag var skeptisk, men jag tog tag Vegetarianen av sydkoreanska Han Kang i alla fall. Kanske beroende på omslaget? Kanske beroende på den första meningen: "Innan min fru blev vegetarian hade jag  alltid tänkt på henne som fullständigt alldaglig i alla avseenden." Sedan följer berättelsen om Yeong - hye och hennes beslut att bli vegetarian efter en mardröm. Omvärlden reagerar med avsmak och förfäran. Maken får skämmas och fadern tillgriper våld. Problemet är, tycker jag, inte att Yeong - hye blir vegetarian utan att hon inte äter något alls. Och att hon går längre och längre in i sig själv. Läkaren talar om att det är svårt att kommunicera med anorektiker. Romanen är uppdelad i tre delar. I Vegetarianen får en ta del av makens tankar. I andra delen, Mongolmärket, berättar systerns man som är konstnär och blir alldeles besatt av mongolmärket som Yeong - hye har på vänster skinka. I Flammande träd, tredje delen berättar Yeong - hyes fyra år äldre syster. Hon är till slut den enda som intresserar sig för Yeong - hye och som betalar hennes sjukvårdskostnader. Han Kang betonar att boken inte är någon värdemätare på det sydkoreanska samhället utan att den handlar om att vara människa. Att vara människa och tänka annorlunda  och att protestera med sin egen kropp. Vegetarianen är en ganska gåtfull bok, men fängslande och vackert skriven. Jag hade svårt att släppa den. Alldeles som av en händelse intervjuades Han Kang i Lundströms bokradio i lördags och i söndagens SvD har Lina Kalmteg skrivit en intressant artikel om henne. Natur&Kultur. I översättning av Eva Johansson.

Förtvivlade människor

1970 kom Desperate characters, Förtvivlade människor, ut första gången. Den fick ett fint mottagande, men Paula Fox blev på något sätt en författarnas författare. Två yngre författare, Jonathan Franzen och David Forster Wallace, återupptäckte henne på 1990-talet när man tröttnat på den experimentella romanen och önskade realismen tillbaka. Förtvivlade människor har lånat titel efter ett citat av Henry David Thoreau: ”De flesta människor lever ett liv i stilla förtvivlan”.
Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat, ombonat liv i sin våning i Brooklyn. De är båda intellektuella liksom alla deras vänner. Sophie är arbetslös översättare och Otto äger en juristfirma tillsammans med en god vän. En dag blir Sophe biten av en vildkatt som hon envisats med att mata, trots Ottos upprepade varningar. Såret infekteras; handen svullar och ömmar. Samtidigt anar man en molande oro i deras liv. Människor av ett nytt, okänt slag börjar flytta in i deras område; det är skrik och fylleri om nätterna och ett undertryckt våld går i dagen. Sophie och Otto är förvirrade och börjar känna sig främmande mitt i allt det välbekanta. Ottos kompanjon, Charlie Russel,  sliter sina förtöjningar och det står klart att Otto och han inte delar grundläggande värderingar. Sophie tänker på en kärlekshistoria hon haft med en man som hon bedragit Otto med. Det är ingen tillfällighet att omslaget föreställer två människor bortvända från varandra. Det ser ut som om man skulle kunna bryta framsidan rakt av som man delar en pepparkaka. Paula Fox skriver sparsamt och knappt med en bra dialog. Hon är 91 år och bor bor i Brooklyn med sin tredje man, Martin Greenberg. Som barn lämnades hon bort av sin känslokalla mamma och sin alkoholiserade far och  kom att skjutsas runt bland en mängd olika människor. När Paula Fox själv fick barn i 20 - årsåldern lämnade hon bort det. I sitt andra äktenskap fick hon två söner och med tiden har hon också återförenats med sin dotter, Linda. Översättning: Eva Johansson. Natur & Kultur