Visar inlägg med etikett Fantasy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fantasy. Visa alla inlägg

lördag 19 december 2020

Coraline


Nu har jag läst en bok min andra bok av Neil Gaiman. Han är inte någon favorit, men jag har DVD - filmen så jag har både läst och sett. Boken är placerad på barnavdelningen på biblioteket på hyllan för slukaråldern. Jag är förvånad eftersom jag tycker att Coraline är en riktigt otäck historia; en blandning av skräck, fantasy och spökhistoria. Coraline och hennes strängt upptagna föräldrar har flyttat till ett nytt hus. När Coraline går på upptäcktsfärd hittar hon en dörr genom vilken hon kommer till ett annat hus - precis likadant som hennes eget - och ett par föräldrar - precis som hennes egna men med knappar till ögon. De är väldigt snälla och tar sig tid med henne och allt är väldigt fint och bra. För en tid. Men så börjar det nya föräldraparet förändras. Och de vill byta ut Coralines ögon. Och det vägrar Coraline. Andra mamman äter kackerlackor och försöker konversera med Coraline. Hon erbjuds att få precis vad hon vill. Men Coraline vill inte ha allt hon önskar sig. Det slutar med att Coraline blir inlåst i ett mörkt utrymme; en lång gång, bakom spegeln. Och hon upptäcker att hon delar rum med en rad småspöken med vilka hon gör gemensam sak. Boken och filmen skiljer sig åt en hel del. Filmen blir väldigt påträngande och skrämmande; ibland som ett fyrverkeri av färger och action. Det har lagts till en del medan annat saknas.  Fröknarna Spink och Kraft finns med i såväl bok som film; en massa råttor och en högdragen katt. Regissören Henry Selick har tagit ut svängarna ordentligt i filmen. Boken är otroligt fantasifull och detaljrik och mycket bättre än filmen. Berättelsen fungerar bättre eftersom en får göra sina egna bilder. Mer än en gång tänkte jag på Tim Burtons filmatisering av Alice i Underlandet. Den är också lite elak.

Titel: Coraline

Författare: Neil Gaiman

Illustratör: Chris Riddell

Översättare: Kristoffer Leandoer

Förlag: Bonnier Carlsen

Tryckår: 2020

Antal sidor: 136

onsdag 26 juli 2017

Vinn en fantasyroman!

Miss Magic Girl på The Cabinet of Miss Magic Girls fantasy - roman, Transformationen, kommer ut i nästa vecka. Hon lottar ut tre signerade ex. 
Läs mer HÄR!

lördag 4 juni 2016

Det livslånga lärandet

Fantasy och dystopier är inte mina favoritgenrer. Men jag är tillräckligt nyfiken för att igår kväll bänka mig vid TV:n för att se filmen Divergent. Förlagan är ungdomsromanen med samma namn av Veronica Roth. Idag gick jag till biblioteket och lånade fortsättningen, Insurgent samt Four, en Divergent - samling innehållande fyra nya Divergent - noveller. Filmen är ju mycket spännande, men jag kände att jag ville veta hur böckerna är och vad de innehåller utöver de händelser som blir film. De överlevande i ett postapokalyptiskt Chicago i en okänd framtid har delats in i fem olika falanger där en viss egenskap odlas. Vi har de tappra, de lärda, de osjälviska, de ärliga och de fridfulla. Fred och jämlikhet ska råda. Hjältinnan, den 16 - åriga Beatrice, ska i likhet med andra jämnåriga genomgå ett test för att se vilken falang de passar i. Därutöver ska ungdomarna göra ett personligt val. Falang går före blod. De unga kan inte gå tillbaka till sina föräldrar. Beatrice (Chailene Woodley) tillhör liksom sina föräldrar de osjälviska, men hon väljer de tappra i det personliga valet. Sedan inträder en tid av prov när hon ska bli godkänd av de tappras falang. Hon byter namn till Tris och visar att hon sannerligen inte är en mesig torris. Nej, hon har rent omänskliga krafter, är alldeles obegripligt modig, orädd och klok.  En av hennes ledare är den vackre Tobias/Four (Theo James). Han och den andre ledaren, Eric,  är väldigt olika varandra och det finns en spänning i luften. Över huvud taget pyser det lite varstans. Tris bär på en hemlighet som hon inte kan dela med någon, men hon misstänker att några anat sig till och hon vet att hon svävar i livsfara. Four blir Tris vapendragare, lierade och kanske lite mer. Ser fram emot läsning av Insurgent och Four. Kul med en genre jag inte brukar läsa.

lördag 30 maj 2015

I huvudet på en mugglare

Kaosutmaning 2015
Första sommarboken läst! Äntligen har jag läst första delen i serien om Harry Potter, Harry Potter and the Philosopher´s Stone av J. K. Rowling! Först lånade jag hem inläsningen av Krister Henriksson, men den föll mig inte alls i smaken. I stället fick Stephen Fry en chans och hans lika tydliga som underbara engelska kan åtminstone inte jag motstå. Han gör full rättvisa åt Rowlings utmärkta språk. Den tryckta förlagan hade jag också till hands. Ron och Hermione är mina favoriter så här långt. Ron är osofistikerad och lätt att imponera på och Hermione är så matter - of - fact och obekväm att det är en fröjd för örat. Den föräldralöse Harry Potter själv känns osårbar och lyckligtvis behöver man inte tycka synd om honom för hans ensamhet och hemska släktingar. Ugglor och katter; hundar med tre huvuden , halvjättar, mugglare, osynlighetsmantlar och excentriska professorer - inget känns det minsta konstigt. Det påminner om läsningen av Kafka på stranden där man köpte de talande katterna och fiskregnen från himlen utan att höja ett ögonbryn. J. K. Rowling har byggt upp en fantastisk värld som det är ett nöje att stiga in i. Boken är välskriven och jag uppskattar blandningen av realism och absurdism. Dessutom underskattar J. K. Rowling inte sina unga läsare. Den här boken hade jag gärna läst för barnen på den tiden det begav sig. Men som det nu är fortsätter jag på egen hand. (Unbelievable!)

måndag 19 maj 2014

Under lysande måne

Tredje delen av Lian Hearns Sagan om klanen Otorio heter Under lysande måne. Den håller måttet med råge. Skruven dras åt, tonen skärps; stridigheterna är många och Otori Takeo härdas och präglas av grymheterna och sveken omkring sig. Han har inte fostrats till krigare och har i grunden ett annat sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, vänner som fiender. Men han lär sig. Hans älskade Kaede (kaede betyder för övrigt lönnlöv) faller i fiendefälla. Hon vaktas av en häxa och håller på att förgås av leda och sysslolöshet. Hon börjar leka med ord och formar poem som hon måste gömma i sitt hjärta. Kaede iakttar de små sakerna omkring sig;  fåglarna i trädgården, trädens färgskiftningar och fiskarna i dammen. Varje morgon kommer en gammal man och plockar upp allt skräp och kammar mossan. Kaede iakttar honom bakom en skärm. Ingen annan man får se Kaede än den som tagit henne till fånga. Kaede undkommer till slut genom ett mycket lägligt jordskalv - men till ett pris. Takeo har just slutit ett fördrag med en av sina farligaste fiender och vet inget om vad som hänt Kaede. Båda tänker kämpa för sina rättmätiga arv och varandra. Det mäktiga Släktet som går utanpå alla klaner jagar fortfarande Takeo och önskar hans död. Takeo har värdefulla handlingar rörande Släktet i sin ägo. Svårt medtagen efter alla strider ger han sig av till grottan där han gömt sin hemlighet. Han känner att där väntar honom något annat också och skymtar en gestalt som förefaller bekant...
Lian Hearn (Gillian Rubinstein) är väldigt duktig på att skapa stämningar och måla bilder. Hon är omsorgsfull och noga med detaljerna och det gör att närvarokänslan är stark. Och det är spännande. Författaren väljer inga enkla lösningar eller billiga effekter utan överraskar hela tiden. Kaede och Takeo är ett sympatiskt par som man önskar allt gott. Men Takeo har en profetia hängande över sitt huvud. Den besvärar både honom och läsaren.

söndag 11 maj 2014

Över näktergalens golv

Gillian Rubinstein skrev ibland under pseudonymen LIAN HEARN. Så till exempel när hon skrev den världsberömda fantasyserien Sagan om klanen Otori i fem delar.Första delen, Över näktergalens golv, kom ut 2002: på svenska 2003 i översättning av Carla Wiberg på Bonnier Carlsen Bokförlag.
Fantasy har aldrig varit någon favoritgenre även om jag älskade CS Lewis Narnia - serie. Nu har jag i alla fall sträckläst Över näktergalens golv.  Med stor behållning. Romanen är förlagd till ett till större delen fiktivt landskap i Japan och det verkar vara medeltid. Klanerna ligger i strid med varandra; man slåss med svärd och kniv och döden är vida att föredra framför vanära. Unge Tomasu lever i en undanskymd by bland de s. k. gömda,  ett fridsamt folk som ber böner till en osynlig gud i en förbjuden religion. Plötsligt störs lugnet i byn då den grymmaste och makthungrigaste av klanledarna, Iida Sumagu, hemsöker byn med sina krigare och dödar allt i sin väg, bl. a. Tomasus mor och systrar. Tomasu själv räddas av en maskerad man, som sedan adopterar honom och ger honom namnet Otori Takeo. Den maskerade mannen är klanledaren Otori Shigeru och mellan honom och Takeo utvecklas en varm vänskap och samhörighet.  Takeo visar sig ha övernaturligt god hörsel, han är konstnärlig och kan vid behov stiga vid sidan om sig själv och liksom försvinna. Detta visar sig vara ovärderligt i framtida strider. Han får en förnämlig utbildning och förbereder sig för att hämnas sin familjs död. Sigeru har också för avsikt att hämnas sin döde bror. Sigeru och Takeo älskar var sin kvinna, men i deras klass kan man inte gifta sig av kärlek. Man gifter sig politiskt med den familjen kan ha nytta av och utser. Kvinnorna är för övrigt ofta välutbildade inte minst i stridskonst. Någon är till och med klanledare. Men de suckar över männens våldsamma värld. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Den ena lojaliteten är viktigare än den andra. Takeo visar sig tillhöra en sammanslutning av familjer som kallas Släktet vars order går före alla klaners. 
Över näktergalens golv är inte bara spännande utan också sinnligt poetisk och nästan romantisk (ibland). Alla dessa lotusblommor, svärdsliljor, kungsfiskare och svalor. Plommonregnen är en starkt förskönande omskrivning för den klibbigt varma regntiden. Naturligtvis dricks det mycket té. Varje tedrickning inleds med att man beundrar teskålen. Även herrarna.
Lian Hearn har rest mycket i Japan och specialstuderat Honshu. Hon har också läst japanska. Hon födes i England 1942, tog examen i Oxford och flyttade till Australien 1973.
Nu kastar jag mig över andra delen av Sagan om klanen Otori; 
På en kudde av gräs.

söndag 14 april 2013

De Utvalda i Engelsfors

Nu har även jag läst Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.
Förvånad konstaterar jag att jag tyckte att den var riktigt intressant; välskriven och genomarbetad.
Den kallas ungdomsfantasy men jag skulle vilja kalla den fantasy. Jag är vanligtvis ingen fantasyläsare, men jag tycker att Cirkeln är en s.k. crossover, alltså en ungdomsbok som lika gärna kan läsas av vuxna.
Sex unga gymnasieflickor finner sig vara De Utvalda i den lilla bruksorten Engelsfors någonstans i Bergslagen. De upptäcker att de har olika slag av magiska krafter. Alla sex sticker av från normen på något sätt; mer eller mindre. Inte så att de är goda vänner ifrån början. Tvärtom. Men när de finner att de alla tillhör Cirkeln förstår de att de endast kan överleva genom samarbete.
De unga männen som figurerar skildras mindre ingående. Föräldrar verkar vara ett hopplöst ignorant släkte.
Samhället Engelsfors är en ort som hamnat i bakvattnet. Den sociala kontrollen är sträng -på gott och ont. Alla längtar därifrån . Inte bara gymnasieungdomarna.
Författarna är duktiga på att suggerera fram stämningar. Korpar och enögda katter och lukten av brandrök markerar att något magiskt kommer att äga rum.
Nästa del i serien heter Eld. I höst kommer Nyckeln, tredje och sista delen i serien om Engelsfors.