En smakebit på søndag v. 37 2026

"Kapten Jazmin Caldera, bördig från byn Zarzales i Estremadura, kunde bara inte  förmå sig att äta upp den kalkonsoppa dekorerad med blomblad som stod framför honom, hur utsökt den än såg ut och trots att han var utsvulten. Han hade anvisats platsen mellan tempelprästerna från Xipe respektive Tezcatlipoca vid bordet. Den förstnämnde bar en mantel av människohud efter en krigare som offrats vid någon okänd tidpunkt i det förflutna, nu redan svartnad av förruttnelse. Den andres hårman såg i sin tur vaken ut att ha blivit klippt eller tvättad sedan mannen tillträdde sitt ämbete och var efter årtionden av tempeltjänstgöring stel av intorkat blod: huvudsakligen från vaktlar som dagligdags offrades åt gudarna liksom då och då sköldpaddor och prärievargar, men också - vid de större högtider som vanligen inföll vart vart tjugonde dygn - krigare, och då helst tlaxcalteca."

Ur Om imperier drömde du av Álvaro Enrigue i översättning av Hanna Nordenhök. Omslag: Lotta Kühlhorn 

Mias bokhörna: En smakebit på søndag v. 37

En bön för de stulna

"En bön för de stulna är en roman om Ladydi Garcia Martinez. Hon lever i en by som likt många andra samhällen på den mexikanska landsbygden har decimerats av knarkhandeln, av statens jordbrukspolitik och av utvandring." Så säger författaren Jennifer Clement i sitt efterord till den skakande berättelsen om Ladydi och andra små flickor som ligger och trycker i hålor överallt och har förvandlat delstaten Guerrero till ett kaninbo. Närmade sig en stadsjeep sprang alla flickor till sina gömslen som mödrarna lärt dem annars fanns det risk att de blev stulna och sålda som sexslavar, eller tvångsarbetare eller något annat. Men bara om de var söta. En ful, harmynt flicka löpte ingen risk. Efter att ha intervjuat kartellmedlemmars kvinnor, kvinnliga fångar och gömda kvinnor under tio år kunde Jennifer Clement skriva den här romanen. Mammorna i Ladydis by klippte flickorna kort och klädde dem som pojkar  och svärtade ner deras ansikten och tänder för att göra dem mindre tilldragande så länge det gick. Männen tvingades hemifrån för att söka sin utkomst på annan ort. Ibland försvann de från landet. Somliga skickade pengar, andra hälsade på då och då men några försvann för att aldrig komma åter. Ladydis pappa var en charmerande kvinnokarl som alltid sjöng. Mamman blev trött på hans otaliga otrohetsaffärer och kastade ut honom trots att han varit hennes stora kärlek. I sin sorg slutar hon att lyssna på musik och sköta hemmet för att mestadels försjunka i öldrickande och TV - tittande. Ladydi vill inget hellre än att komma ifrån deras bergsby, så när en bror till hennes halvsyster tipsar om ett arbete som barnflicka i Acapulco accepterar hon med glädje. Det nya stället är rena paradiset! Stort, svalt och utan ohyra. Med trädgård och ung trädgårdsmästare. Ladydi blir huvudlöst förälskad. Ända tills hennes förflutna hinner ifatt henne. Tredje delen av boken handlar om hennes tid i ett kvinnofängelse med hårda regler, kalla cementgolv och sträng hackordning. Men också med solidaritet och kvinnogemenskap. En bön för de stulna (Albert Bonniers förlag; i övers. av Niclas Hval) är en riktig bladvändare. Jag läste med andan i halsen och kunde inte sluta förrän jag läst allt. Till och med baksidan! Ett par konstigheter i berättelsen får aldrig någon förklaring, men det kan jag stå ut med. Budskapet är klart. Kvinnornas ställning i Mexiko är inte avundsvärd. Knarkkartellerna skrämmer till tystnad. Man besprutar den fattiga befolkningen med de växtgifter man inte vågar spruta på kartellernas vallmo - och marijuanaodlingar. Och då blir det kvinnor och barn som drabbas. Berättarstilen är så kärv som det anstår ett ämne som detta. Humorn är svart. Ladydis mamma står för en del av den. Hon beskriver bl. a. en annan kvinna som blivit så mager (aids) att lösögonfransarnas hår  sticker ut som antenner. Det är också hon som fäller de tänkvärda orden att kärleken inte är en känsla utan ett offer.

Tre röda näckrosor

Elin Lindqvist är dotter till det skrivande paret Birgitta och Herman Lindqvist. Redan vid nitton debuterade hon med den självbiografiska romanen Tokyo natt (2002). Hon är född i Tokyo och uppvuxen i Spanien och Frankrike, men bor ibland i Sverige för språkets skull.
Tre röda näckrosor är Elin Lindqvists andra roman. Den är egentligen uppdelad i två spår och har två huvudpersoner. Yuki bor i centrala Tokyo men arbetar i en blomsteraffär i ett ytterområde tillsammans med sin morfar.  Jack kommer ursprungligen från Irland och arbetar nu som dykinstruktör i Nha Trang i Vietnam. Tillsammans med svenska Karin har han dottern Ina, 10 mån. Dottern passas ofta av fransmannen Benjamin och hans vietnamesiska flickvän Thuin, som stötts bort av sin familj efter ett missfall. Yuki och Jack får vartannat kapitel. Det finns inte några beröringspunkter dem emellan förrän alldeles i slutet av romanen när de stöter på varandra i Mexiko!
Elin Lindqvist är väl förtrogen med sina miljöer. Tokyo känner hon väl till och hon har även arbetat som dykinstruktör i Vietnam. Tre röda näckrosor skrevs i New Delhi när hon arbetade som volontär på ett barnhem och behövde ett eget utrymme för att stå ut.
Jag läste faktiskt de olika delarna för sig eftersom jag inte ville få Tokyoberättelsen styckad. Jag tror inte att Vietnamdelen förlorade på det heller. Yuki är intressantare och mer levande än Jack liksom livet i Tokyo känns mindre främmande än lättinglivet i Vietnam. Alla är rot - och rastlösa och vilsna men tvingas mogna och börja ta itu med sina liv. Döden är ett centralt begrepp i boken, som är ganska sorgsen jämnt över. Döden ser inte likadan ut i Tokyo, Nha Trang eller Oaxaca, Mexiko.
Det är lätt att läsa Elin Lindqvist. Hon är intressant och Yuki och hennes tankar om livet, döden och ensamheten är allmängiltiga. 

En bildad liberal mexikan

Nyligen dog den mexikanske författaren och ständige kandidaten till Nobelpriset i litteratur,

Carlos Fuentes, 83 år gammal.

Han blev aldrig särskilt uppmärksammad i Sverige.

Jag har aldrig läst honom heller.

Men efter att ha läst Mats Gellerfelts 

understreckare i fredagens SvD känner jag mig inspirerad att göra det. 

Jöran Mjöberg var också en hängiven "fuentit" som vittnar om Fuentes fängslande och kraftfulla författarskap. Fuentes var dessutom skicklig på muntlig framställning och kolossalt beläst. Och påläst.

Koncentrerad Fuenteshistoria från A till Z är titeln på Jöran Mjöbergs entusiastiska artikel.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta varken Gellerfelt eller Mjöberg.
Och min nyfikenhet är definitivt väckt.

bilden lånad från pbs.org