Visar inlägg med etikett Relationer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Relationer. Visa alla inlägg

onsdag 10 maj 2023

Kärlek i Seoul

Sang Young Parks roman Kärlek i Seoul bär det självupplevdas prägel. Hans kärlek till staden smittar av sig. En blir nyfiken. Romanen är delad i fyra delar som handlar om Youngs viktigaste relationer. Hans mamma var ganska besvärlig särskilt när hon diagnosticerats med cancer, men Young är fäst vid henne. Flickkompisen Jaehee är ett starkt stöd i alla väder, inte minst när hon uppdagat att han är homosexuell. De bor till och med tillsammans en tid. Men så går hon plötsligt och gifter sig. Och Young blir ensam. Det är han ganska ofta. Men han skildrar sin relation med en akademiker som han kallar "den renlige". De är mycket försiktiga med att röra vid varandra när de är ute på staden. "Den renlige" vill helst gömma undan deras relation. En får en känsla av att han skäms. Och han talar om homosexualitet som en sjukdom. Jag kan tycka att den 25 - årige Young vårdslösar med sitt liv i största allmänhet. Och det får följder, som han tvingas förhålla sig till. Han har inga ambitioner utom möjligen att bli författare. Han lyckas hela tiden skaffa sig arbete. Youngs minimala lägenhet är en riktig soptipp. När Kyuho kommer in i hans liv börjar något som en uppfattar som en annorlunda relation. De bråkar och strular alldeles särskilt mycket när de flyttat ihop i Youngs minimala lägenhet. Young söker sin egen identitet och kärlek. Författardrömmarna släpper han inte och det visar sig att där är han på rätt väg. Det går snabbt att läsa den här sympatiska boken. Sang Young Park berättar förtroendefullt om sitt brokiga liv. Genom samtal mellan mor och son får en också en uppfattning om den far som har funnits. Översättarna Eunah Kim och Dann Ling har gjort sin första skönlitterära översättning och så vitt jag kan bedöma är de högst kompetenta.

Titel: Kärlek i Seoul

Författare: Sang Young Park

Översättare: Eunah Kim och Dann Ling

Förlag: Tranan

Tryckår: 2023

Antal sidor: 238 



onsdag 3 augusti 2016

Gånglåt

Elin Olofssons tredje roman, Gånglåt, W&W 2016, handlar om olika slag av relationer. Ibland blir det rentav en relation för mycket, kan jag tycka. Någonstans i Jämtland ligger släktgården Gärningsberg. Gun - Britt och Sture förvaltar den. Gun - Britt har tagit ut förtidspension för att kunna sköta gården. Just den här midsommaren finns deras dotter Jenny där för att hjälpa sin moster, artisten Salida, att skriva sin biografi. Sonja som blev Sonia som blev Salida är den syster som tog sig ut i stora världen för att leva kändisliv. Nu är hennes stjärna i dalande och hon återvänder till Gärningsberg, som hon har stora planer för; planer som ingen annan intressent känner till. Gun - Britt hyr ut stugor och har kaffeservering, men affärerna går inte särskilt bra. Till gården kommer också kusinen Nancybeth, som gift sig rikt, men nu blivit lämnad av sin man. Det är kvinnorna som är de framträdande karaktärerna i den här romanen. Många starka känslor får utlopp; det rotas i lådor på vinden och det rörs om i det förflutna. Det är inga vackra scener, som spelas upp, men det behöver vädras. Inte för att det hjälper upp förhållandet mellan till exempel Sonia och hennes son, precis, men de befäster sina ställningar. Jag gillar skildringen av  den jämtländska landsbygden och det finns många träffsäkra iakttagelser och smarta formuleringar i Gånglåt. Men jag lider av misshandeln av personliga pronomina. Släkthistorien hade varit fullkomligt tillräcklig; det hade inte behövts ytterligare relationsproblem. Jag tänker också läsa debutromanen Då tänker jag på Sigrid från 2013. Det förefaller som om vissa av personerna i Gånglåt finns i den också.

tisdag 3 december 2013

Varats ofrånkomliga ensamhet

Helena von Zweigbergk är en klok kvinna. Som författare är hon mästare på att dissekera relationer.  Av alla slag och ända in i kapillärerna. Relationer mellan makar, mellan syskon, mellan systrar, mellan mor och dotter, mellan föräldrar och barn.
I Än klappar hjärtan har vi de tre systrarna Astrid - äldst, duktig, vällyckad med snäll man och tre barn; Sandra - inte så lyckad varken i yrkeslivet eller i sin relation med Per som räknar sig som Konstnär med stort K och dricker för mycket, ett barn; Lena - yngst och äventyrligast, arbetar som designer och reser mycket, inga barn. Kerstin är mor till dem alla. Hans, som var far till dem alla, var en good enough far men en dålig äkta man.
När vi möter dem står de alla inför smärtsamma livskriser. Astrid, som återsett sin ungdomskärlek, Michael, finner till sin bestörtning att den trogne maken Henrik inte längre är nöjd med smulorna.
Sandra inser att Pers stora kärlek är Konsten; det har aldrig varit hon. Lena drabbas av en elakartad cancer och tynar bort inför den lamslagna familjens ögon. Särskilt drabbar det naturligtvis Kerstin som själv krymper och åldras av att behöva se sitt barn lida. Det är som om navelsträngen dras åt andra hållet, uttrycker Helena von Zweigbergk det. Lena drar Kerstin med sig.
Allt ställs på sin spets i dödens närhet. Alla rannsakar sina hjärtan och njurar och försöker tala med varandra om saker som de hållit - eller tror sig ha hållit - hemliga för de andra. Svek och tillkortakommanden dras fram i ljuset. Inte vet jag om det blir så mycket bättre för det. Jag tycker att alla är så ensamma i sin sorg över att livet blivit som det blev. Visst finns det ljuspunkter i deras liv, men grundkänslan är ett vemod.