onsdag 3 augusti 2016

Gånglåt

Elin Olofssons tredje roman, Gånglåt, W&W 2016, handlar om olika slag av relationer. Ibland blir det rentav en relation för mycket, kan jag tycka. Någonstans i Jämtland ligger släktgården Gärningsberg. Gun - Britt och Sture förvaltar den. Gun - Britt har tagit ut förtidspension för att kunna sköta gården. Just den här midsommaren finns deras dotter Jenny där för att hjälpa sin moster, artisten Salida, att skriva sin biografi. Sonja som blev Sonia som blev Salida är den syster som tog sig ut i stora världen för att leva kändisliv. Nu är hennes stjärna i dalande och hon återvänder till Gärningsberg, som hon har stora planer för; planer som ingen annan intressent känner till. Gun - Britt hyr ut stugor och har kaffeservering, men affärerna går inte särskilt bra. Till gården kommer också kusinen Nancybeth, som gift sig rikt, men nu blivit lämnad av sin man. Det är kvinnorna som är de framträdande karaktärerna i den här romanen. Många starka känslor får utlopp; det rotas i lådor på vinden och det rörs om i det förflutna. Det är inga vackra scener, som spelas upp, men det behöver vädras. Inte för att det hjälper upp förhållandet mellan till exempel Sonia och hennes son, precis, men de befäster sina ställningar. Jag gillar skildringen av  den jämtländska landsbygden och det finns många träffsäkra iakttagelser och smarta formuleringar i Gånglåt. Men jag lider av misshandeln av personliga pronomina. Släkthistorien hade varit fullkomligt tillräcklig; det hade inte behövts ytterligare relationsproblem. Jag tänker också läsa debutromanen Då tänker jag på Sigrid från 2013. Det förefaller som om vissa av personerna i Gånglåt finns i den också.

3 kommentarer: