Visar inlägg med etikett Aino Trosell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Aino Trosell. Visa alla inlägg

måndag 11 juli 2016

Systrar emellan

Ouppklarade händelser systrar emellan, en frånvarande och kontroversiell mamma och en opålitlig pappa är huvudingredienserna i Linda Olssons senaste roman En syster i mitt hus. Maria bor i ett stort svalt hus i Spanien. Kärlekssorger antyds. Vid moderns begravning bjuder hon spontant halvsystern Emma att hälsa på i Spanien. Hon ångrar sig omedelbart och känner lättnad när åren går och Emma inte hör av sig. Men - efter två år skriver Emma att hon gärna kommer. Maria bävar, men det är ju bara att hålla god min. Och det går ganska bra. Den tredje systerns, Amandas, för tidiga död och Marias och Emmas rivalitet om henne ventileras efter lång tvekan. Mamma finns som en negativ kraft i bakgrunden. Henne skulle jag vilja veta mer om. Liksom om de två papporna. Berättelsen hänger i luften. Personteckningen är grund och en lär inte känna någon karaktär i boken. Maria har inget större behov av andra människor, men konstnären Maja blir hon handlöst förälskad i och de fick några fina år tillsammans. Då levde Maria. Emma har just blivit övergiven av Olof, som Maria också en gång trodde sig vara kär i. En syster i mitt hus har vissa beröringspunkter med två andra av vårens svenska systerromaner, nämligen Aino Trosells, En egen strand och Världens vackraste man av tecknaren Lena Ackebo som slutat teckna, btw. De båda romanerna är i så fall mera berörande, tycker jag.

tisdag 7 juni 2016

Allt på en gång

Det var länge sedan jag läste en roman av Aino Trosell. När jag nu sprang på En egen strand som CD - bok på biblioteket   uppläst av Stina Ekblad slog jag till. Den handlar om ett par systrar som utmattade var och en på sitt sätt flyr civilisationen till en öde ö i Stilla havet. Hanna, den yngsta, är utbränd socialsekreterare och tvåbarnsmor; i den ordningen. Judit är konstnär, singel och har inga barn. I början flyter allt som planerat. De läser, skriver och målar. De litterära referenserna är många och mer eller mindre tydliga. Jag tecknar för ingen, säger Judit. Läsningen består av pocketklassiker. Den enda författare som omnämns direkt är Selma Lagerlöf. Så småningom kommer systrarna in på familjen. Som vanligt har syskonen inte haft samma barndom. De kommer in på sin egen speciella relation och nu hettar det till ordentligt. Gamla oförrätter och svek tas upp till förnyad granskning. I första delen av boken följer en Judits tankegångar och i den andra Hannas. Stora delar av tiden går åt till systrarnas egen tankeverksamhet. Systrarna går till rätta med sig själva. Många aktuella samhällsproblem ventileras; flyktingar, global uppvärmning, västvärldens svek mot tredje världen, det våldsamma informationsflödet, alla valen, Gud som lämnat över till Marknaden, äktenskapet som misslyckad inrättning, moderskapet som innebär så oerhört mycket mer över så lång tid än själva födandet. Trosell gapar över mycket. Men hon gör det bra. Läsaren tappar i likhet med systrarna uppfattningen om tid och avstånd. En del formuleringar känns som fastslagna truismer medan andra är mycket bra. "Det är ingen mänsklig rättighet att bli älskad men ett privilegium att kunna älska." Slutet känns utdraget, men just som en ska ge upp kommer Trosell med en ny twist. Med tiden blir slutet allt mera surrealistiskt, och jag skulle kunna säga att jag inte vet hur En egen strand faktiskt slutar. Men jag är inte säker på att det egentligen gör så mycket. "Allt är ogjort och allt är möjligt."

fredag 1 april 2011

Hulda är nio år i slutet av 1860-talet. Hon är en duktig flicka och därtill envis och glad.
Det känns som om hon håller hela familjen vid gott mod under de svåra tiderna när man inte ens fick utsädet tillbaka i skördarna. Nödmjölet gör folk sjuka och många ger upp och dör. Huldas familj lever högt på kon Pärla och getterna. De ger värme om vintern när hela familjen bor i fjöset och de ger mjölk.
Hulda blir får snart hjälpa till att valla kor och getter i skogen. Hon går med Brus Marit som är en överdängare på att berätta historier. Hemska historier.
Hulda kontrar med Fritiofs saga.
Aino Trosell berättar i Hjärtblad om folket i Malung och deras livsvillkor.
Det blir ett stycke svensk historia, kulturhistoria, bilder ur svenskt folkliv och lokalhistoria. Dalkullornas liv med vandringarna till marknader i Norge och inköpsturer till Eskilstuna och Stockholm är inte så ofta skildrad kvinnohistoria.
Dessutom är det en utvecklingsroman och en fin uppväxtskildring.
Man följer Hulda tills hon själv blir en vandringskulla och ger sig ut i världen.
Men först har hon stått i gången (konfirmerats) och fått ta hand om hus och djur medan familjen är borta i två veckor för myrslåttern. Och så har hon fått vara med på storbakedagen.
Hulda är en mycket sympatisk bekantskap. Och det är spännande att ta del av dalfolkets vardagsliv, sedvänjor och trosföreställningar.
Anna Maria Käll läser alldeles utmärkt på CD-bokens 13 skivor. Hon behärskar både malungsmål och svenska. Och inte nog med det: Hon kan sjunga också.

måndag 23 augusti 2010

Biblioteket i P1

Sommarlovet är slut. Kulturradion är tillbaka med BIBLIOTEKET i P1 måndagar kl. 14.03. Repris tisdagar 18.15
Idag handlade det om Aino Trosell och hennes nya roman Hjärtblad. Kulturradions Anna Tullberg besökte henne i hennes hem i Enköping för en intervju.
Louise Epstein samtalade med Theodor Kallifatides i hans skrivarlya på Södermalm om hans nyutgivna självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm. Den har också gått som följetong i Svenska Dagbladet under sommaren.
Båda romanerna är egentligen historiska. Hjärtblad handlar om de kringvandrande, fria dalkullorna som kardade, diskade, skurade och gjorde grovarbeten under slutet av 1800-talet. Aino Trosell tycker att det är dags att synliggöra dem. Detta är hennes tjugonde roman. Hon håller sig till arbetarklassen under förevändning att det är där det spännande händer.
Theodor Kallifatides skildrar i Det gångna är inte en dröm ett stycke av Greklands moderna historia. Hans far utpekades som kommunist för nazisterna och måste fly från sin hemby. Hans son är intresserad av att minnas. Men han menar också att försoning är möjlig. Så när han fick en inbjudan till hembyn i Grekland beslöt han trots allt att åka dit.
Under femtio år har han bott i Stockholm, men är fortfarande en främling. Det är han också i Aten. Skrivandet är hans verkliga hemland och det har blivit många romaner sedan debuten 1969.