Visar inlägg med etikett Kvinnliga nobelpristagare i litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kvinnliga nobelpristagare i litteratur. Visa alla inlägg

lördag 30 december 2017

Nadine Gordimer

Vera är sjutton år och bor med sina föräldrar i källarvåningen till det hus där modern arbetar. Sonen kommer att vara borta i ett och ett halvt år och därför hyrs hans rum ut. Hyresgästen är en stillsam ung man av annan hudfärg och helt andra sedvänjor. Han äter inte vissa saker, han dricker inte och han går inte på bio. Veras familj är färgad. Fadern är rockvaktmästare på en klubb och genom kontakter har han skaffat Vera ett bra arbete där hon hoppas avancera och få möjlighet till utlandsresor. Så börjar Nadine Gordimers novell Några föds till ljuva fröjder. Historien tar ordentligt fart efter det att den unge mannen hjälper Vera när hon kommer hem och är berusad och kräks. Hon skäms och han lägger lugnande sin hand på hennes. Därefter börjar Vera bli intresserad och den unge mannen, Rad, låter henne styra. Han är distanserad och återhållsam med uppgifter om sig själv. Här önskar jag att Veras föräldrar gripit in. De åser hjälplöst det hela, men Veras energiska förälskelse passiviserar dem. Vera är huvudlöst förälskad och självbevarelsedriften är helt satt ur spel. När hon upptäcker att hon är gravid ber hon Rad om ursäkt och säger att hon tänker göra abort. Rad säger nej, jag gifter mig med dig. Du är utvald. Och det är hon, men inte som hon tänkt sig. Rad säger att Vera måste åka till hans land och hälsa på hans föräldrar innan de gifter sig. Alla tycker att allt ordnar sig till det bästa. Särskilt Vera som är salig. Nadine Gordimer, som fick Nobelpriset i litteratur 1991, skildrar med psykologisk säkerhet den unga Veras förälskelse och Rads kyliga personlighet. Jag gillar hennes språk och sättet att bygga upp novellen fram emot det grymma slutet.Översättare är Else Lundgren. Albert Bonniers förlag 1992.

fredag 29 december 2017

Sula

I det lilla samhället Bottom en bit uppför berget från det större samhället Medallion räknat bor några färgade familjer. I den mera bördiga trakten i dalen omkring floden bor de vita. I Bottom bor Eva Peace som en tid är gift med BoyBoy. När han lämnar henne har hon en dollar och några cent, fyra rödbetor och några morötter att föda sina tre barn med. Efter en tids funderingar offrar hon sitt ena ben under tåget för att få ut försäkringspengar. Evas dotter Hannah gifter sig som fjortonåring men flyttar snart tillbaka till sin mor efter det att hennes man dött. Hannahs dotter Sula blir god vän med Nel Wright som är i hennes egen ålder. De två är verkligen ett, trots att de kommer ur helt skilda miljöer. Vänskapen får sig en knäck när Sula några år senare tar Nels man ifrån henne. Utan att skänka en tanke åt Nel. Sula har varit försvunnen från Bottom under tio år och kommer tillbaka och beter sig som om ingenting hänt. Byborna hatar henne och ser henne som en häxa som för ont med sig. En följer tre generationer kvinnor i Toni Morrisons andra roman, Sula. Tiden omspänner åren mellan 1919 och 1965. Saker och ting rör på sig i samhället. Medallion och Bottom byter plats. De vita anlägger golfbana och bygger hus uppe i bergen och de svarta flyttar längre ner åt Medallion. Sula är en lättläst men lite obehaglig roman. Det finns ingen att sympatisera med. Jag undrar vad författaren vill ha sagt. Eva, Hannah och Sula lever utan män och det ses som onaturligt. Nel har efter avslutade studier gift sig och lever ett konventionellt liv. Kärleken är flyktig, men vänskap är något som består kan en utläsa med lite god vilja. Översättare är Mikael Mörling. Bokförlaget Trevi gav ut boken 1980. Toni Morrison fick Nobelpriset i litteratur 1993 med motiveringen ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

tisdag 24 januari 2017

Matiné: Charlotte Löwensköld


Serien om Charlotte Löwensköld (Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd) av Selma Lagerlöf har ju åtskilliga år på nacken, men jag vet att den kan fascinera även nutida unga läsare. Charlotte Löwensköld (skriven 1925) är inte svår att identifiera sig med även om hon levde i en annan tid och under andra förhållanden. Filmen Charlotte Löwensköld spelades in 1979 med Lars Green som Karl - Artur Ekenstedt och en strålande vacker Ingrid Janbell som Charlotte Löwensköld. Karl - Arturs mor gestaltas av den underbara Gunnel Broström. Sven Wollter spelar brukspatron Schagerström som sitter och sneglar på Charlotte Löwensköld i kyrkan och sedan ber föräldrarna om hennes hand. Charlotte svara indignerat nej, eftersom hon faktiskt är förlovad med Karl - Artur Ekenstedt. Jag hade gjort mig en bild av en äldre, ganska ful Schagerström. För min inre syn hade jag också sett en mindre skön Karl Artur Ekenstedt än Lars Green. Gunnar Björnstrand spelar prosten Forsius. Sickan Carlsson förnekar sig inte som hans fru Regina. Landskapet är fantastiskt vackert och står i bjärt kontrast till det drama som utspelas mellan hjälpprästen och den vackra men fattiga Charlotte. Ekenstedt vill vara en fattig, fri och oberoende präst som går den väg Gud pekat ut för honom tillsammans med en enkel kvinna. Han vill tala med människorna om Kristus och hans stora kärlek. Karl Artur Ekenstedt är trosviss och renhjärtad. Brukspatron Schagerström hör hans predikan och inser att han måste skyddas. Det är stora och djupa känslor; det är dramatik. Och det är sommar hela tiden.

måndag 16 januari 2017

Körverk för kvinnoröster


På bara några dagar har jag läst  Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj som fick Nobelpriset i litteratur 2015. Det är ett mäktigt verk bestående av kvinnoröster. Författaren intervjuar, spelar in, samtalar över en kopp té, talar i telefon och söker namn och adresser. Det hela är komplicerat. Många är emot projektet, men berörda kvinnor - och de är tusentals - är lättade över att äntligen få berätta för någon som lyssnar. När de kom hem från kriget och ville dela med sig var det ingen som varken kunde eller ville ta emot. Många - inte minst kvinnor - tyckte att kvinnorna som deltagit i kriget inte var kvinnor. Många män såg dem inte som äktenskapskandidater och tog för givet att de levt med olika män i fält. Kärleken till fosterlandet gick före allt, till och med de egna barnen. Människor fostrades så. Den sovjetiska människan var något alldeles speciellt. Några insåg väl vad Stalin gick för, men andra hyllade honom blint. Idén om det vänliga socialistiska samhället stod över allt. Kriget har inget kvinnligt ansikte ingår i en serie böcker av SA som tillsammans kallas Utopins röster och avslutas med Tiden second hand. Slutet för den röda människan. De övriga titlarna: Bön för Tjernobyl, Zinkpojkarna och De sista vittnena. Det är fantastiska dokument. SA förenklar ingenting. En får verkligen en uppfattning av det jättelika landet, motsättningarna inom de egna leden, de stora förlusterna, offerviljan och det fullständigt omänskliga krigets väsen. SA skriver dock inte krigshistoria. Hon skriver känslornas och själens historia. Kvinnorna fanns med i alla förband och på alla områden. Många var så unga som sexton år. De tvingade sig med och utbildade sig till stridspiloter, pansarvagnsförare, prickskyttar, sjukvårdspersonal och så vidare. Inget var dem främmande. Männen var naturligtvis misstänksamma men tvingades inse kvinnornas kapacitet. Kvinnorna tvingades klippa håret; de förde en ojämn kamp mot smuts och löss och längtade efter blommor, shampo, kjolar och läppstift. De såg det lilla vackra som fanns att se; en soluppgång, en viol, en blommande kvist, en gasbinda som kunde göras om till krage, fotlapparna som kunde sys om till BH och trosor. Till och med skyttegravarna kunde prydas med något litet. Somliga befäl drevs till vansinne medan andra förstod det kvinnliga kynnet bättre och lät dem hållas med utmärkt resultat. Ca en miljon kvinnor tjänstgjorde i Röda armén.  Många vittnar om att de blev gråhåriga i tjugoårsåldern; någon gång på två timmar. Visst segrade vi, men till vilket pris? Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett enastående arbete och ett fantastiskt dokument som borde läsas av många. Översättningen är gjord av Kajsa Öberg Lindsten, som också är god vän med Svetlana Aleksijevitj. Ersatz förlag.

fredag 2 december 2016

Kvinnliga nobelpristagare i litteratur

Koko på En kattslavs dagbok har fått den här fina kassen med alla kvinnor som fått Nobelpriset i litteratur på. Den är gjord av Katarina Hamilton på Frösötryck. De kvinnliga nobelpristagarna är fjorton till antalet och Koko föreslår i en läsutmaning att vi läser en nobelpristagare i månaden och till nyåret 2017/2018 ska det vara klart. Jag tycker inte riktigt att månaderna räcker till, men det får väl ordna sig.


Koko på bloggen En kattslavs dagbok uppmanar oss i sin läsutmaning att läsa något av kvinnliga nobelpristagare i litteratur. Vi har tiden fram till nyåret 2017/2018 på oss. 

 
De fjorton nobelpristagarna är: 
Selma Lagerlöf (1858-1940), Sverige. Nobelpr  1909. 
Dödskallen
Gösta Berlings saga
 
Grazia Deledda (1871-1936), Italien. Nobelpr 1926. 
Elias Portolu
Den ensamme mannens hemlighet 
 
Sigrid Undset (1882-1949), Norge. , USA. Nobelpriset 1928. 
Kransen

Pearl Buck (1892-1973) Nobelpriset 193
Den goda jorden  

Gabriela Mistral (1889-1957), Chile.  Nobelpr 1945    
Sången om en son

Nelly Sachs (1891-1970), Sverige och Tyskland. Nobelpriset 1966 

Nadine Gordimer (1923-2014), Sydafrika. Nobelpriset 1991.
Några föds till ljuva fröjder 

Toni Morrison (1931-), USA.  Nobelpriset 1993. 
Sula 

Wislawa Szymborska (1923-2012), Polen.  Nobelpriset 1996. 

Elfriede Jelinek (1946-), Österrike.  Nobelpriset 2004. 
Älskarinnorna.
 
Doris Lessing (1919-2013), Storbritannien. Nobelpriset 2007. 
Ljuvaste dröm 

Hertha Müller (1953-), Rumänien och Tyskland.  Nobelpriset 2009.  
Flackland

Alice Munro (1931-), Kanada. Nobelpriset 2013. 
På fri fot  

Svetlana Aleksijevitj (1948-), Vitryssland.  Nobelpriset 2015
Kriget har inget kvinnligt ansikte

 Bilden: Katarina Hamilton