Drömräkning

Chiamaka, 39,  från Nigeria bor i USA, skriver om resor hon gör och tänker på alla män hon haft relationer med. Familjen är kanske inte så förtjust i hennes yrkesval, men Chiamaka följer sitt eget huvud. Hennes väninna, Zikora, är framgångsrik advokat, föder barn i USA, med sin modern väsande på igbo vid sängkanten. Smärta ska utstås med stolthet; särskilt kvinnors smärta, kungör hon. Zikora är arg och känner sig ful. Den tredje framgångsrika, välsituerade kvinnan från Nigeria, Omelogor, är kusin till Chiamaka och verksam inom finansvärlden. Hon är en bit över fyrtio, har ingen man och inga barn vilket är oerhört störande för hennes omgivning. Själv är hon väldigt nöjd. Hon vill verkligen inte vara varken maka eller mor. Den fjärde kvinnan, Kadiatou, är fattig, kommer från Guinea och hade en pappa som berättade folksagor och sjöng sånger för barnen i fotogenlampans sken efter arbetet.  Barnen vill gå i skolan. Men varken ekonomin eller språket - i skolan talas franska och inte maninka - tillåter det. I familjen tillämpas omskärelse. Kadiatou blir så chockad av den smärtsamma smärtan av det vässade heta rakbladet att hon inte förmår ge ett ljud ifrån sig. "Mamas ansikte förvandlades till en magisk orms glimmande ansikte...". Systern, Binta, lär sig franska i smyg, flyttar till Conakry, lyssnar trotsigt på Sékou Tourés tal om att Guineas folk föredrar fattigdom i frihet framför rikedom i slaveri. Binta har en gåtfull manlig vän, Fodé, som hon inte presenterar för familjen. Kadiatou kommer att flytta till Amerika med sin ungdoms kärlek Amadou och dottern Binta. Hennes möte med den främmande kulturen bjuder på många överraskningar och svårigheter. Till och med Amadou  känns annorlunda. I Washington D. C. möter hon Chiamaka som till Kadiatous förundrarn snabbt blir hennes vän. Genom henne möter hon också Omelogor och Zikora. Binta börjar tala engelska och Kadiatou gläder sig åt att dottern kommer att äga två världar.  Omelogor delar ut Robin Hood - stipendier till kvinnliga småföretagare. Som tack vill hon att stipendiaten hjälper en annan kvinna i sin tur. Men så inträffar något som kraschar hela Kadiatous tillvaro ; en händelse som har sin motsvarighet i verkliga livet. Förfärad följer en Kadiatous upplevelser av amerikansk sjukvård, rättsväsendet och mediadrev. Kadiatou bor hos Chiamaka och Zikora kommer med nigeriansk hibiskusjuice åt henne. Binta läser och lyssnar förfärad till allt som skrivs och sägs om hennes mor. Bluffmakare, prostituerad. Kadiatou känner sig som den ensammaste människan i världen. Drömräkning börjar med en presentation av Chiamaka och det är också hon som får sista delen. Romanen tar sin börjannär världen börjar bli medveten om covidsmittan och slutar med att alla restriktioner hävs. Det är intressant att både läsa och lyssna till Drömräkning. Det moderna Amerika möter Nigerias och Guineas allra ålderdomligaste trosföreställningar och sedvänjor. Relationer av alla slag belyses; män/kvinnor; färgade/vita; rika/fattiga; klasskillnader; språkbarriärer. Lite trött blir jag på den katalogaria av vackra, virila välsituerade män som avfärdas i tur och ordning. Drömräkning gapar över mycket, är väldigt ordrik men både lättläst och lättlyssnad och helt klart intressant. Av alla fyra kvinnorna är det Kadiatou och hennes öde som engagerar läsaren/lyssnaren mest. Författaren också tror jag. Men jag vidhåller: En halv gul sol är bäst. Tyngst. 

Titel: Drömräkning

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Översättare: Niclas Nilson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 473

En smakebit på søndag. v. 8 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås

"Muggen med det nybryggda kaffet faller ur Seijas hand och landar på köksgolvet med ett smäck då hon ser den toviga, lilla varelsen som står mitt bland tulpanerna och betraktar henne genom fönstret. Handen flyger uppo till bröstet och hon måste gripa tag i bordsskivan för att inte knäna skulle ge vika och skicka henne ner mot bitarna av vitt porslin som bara tidigare prytts av texten Bears, Bears and Kuhmo. Hon svajar till och prövar sedan med ett kort steg om benen bär henne, och när hon för säkerhets skull ropar på Tarmo, som hon hör slamra med något i vardagsrummet till vänster om hallen, tittar hon än en gång ut genom fönstret mot gräsplanen och gräsmattan som inramas av rabatter för blommor i olika säsong, och jo, nog står den där fortfarande, och ser på henne med mörka och vidöppna ögon. Eller han, förresten, för så vitt Seija kan se är det en rufsig liten pojke med sko på bara ena foten."  

Ur Vargens son av Johanna Holmström

Fler smakebitar HÄR

Ormen i Essex

Ormen i Essex av Sarah Perry kom ut redan 2018 och sedan dess har den stått oläst i min hylla. Helt obegripligt. Men nu är den läst och jag gillade den väldigt mycket och av många skäl. Slutet var  inte så imponerande men det känns som om det inte gör så mycket. Människoskildringen är varm och intressant. Ingen är okomplicerad eller enbart ond eller god. Min favorit - och alla andras - är den unga änkan Cora Seaborne, stilig, beslutsam och med fast blick. Hon är inte speciellt vacker och klär sig i praktiska manskläder som inte alltid är så insmickrande. William Ransome är pastor i Colchester dit Cora flyttar. Cora är naturvetenskapligt intresserad, specialiserad på fossil. Här kolliderar alltså tro och vetande. Men de två blir vänner och hade inte den överjordiskt vackra och goda Stella, Wills hustru, funnits hade vänskapen nog lett vidare. Stella har TBC och är fixerad vid färgen blått. I litteraturlistan har författaren också med Blått av Maggie Nelson. Det finns flera som är förälskade i Cora; till exempel den skicklige kirurgen Luke Garrett som Cora vänskapligt kallar Trollet. Det byggs upp ett rykte i Colchester om ett stort, skrämmande ormlikt som dyker upp ur floden Blackwater vid vissa tillfällen. Något får försvinner, människor drunknar, en flicka försvinner spårlöst, man hör ljud, och så vidare. Vittnesmålen blir fler och fler och detalj för detalj läggs till. Lite otäckt känns det allt. Intressant är också Coras goda och socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga ska få bättre bostäder och sanitära förhållanden. Här finns flera personer som representerar vetande men inte fullt så många är troende. Somliga tycker att om en är fattig så får en skylla sig själv. De flesta tycker inte så. Intressanta samtal utspinner sig kors och tvärs i vänkretsen. Ormen i Essex har "funnits" så att säga. Essex har också haft en jordbävning, The Colchester Earthquake 1884. Somliga trodde att det var då ormen väcktes till liv. Tidsmässigt utspelar sig romanen i det viktorianska England och det är ju sällan fel. Översättaren, Eva Johansson, förefaller ha gjort ett bra arbete. Språket är fint och att Sarah Perry har humor råder det inget tvivel om. Omslaget som också är tilltalande är lånat av William Morris.

Titel: Ormen i Essex

Författare: Sarah Perry

Översättare: Eva Johansson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2018

Den förlorade sonen

Caroline Ringskog Ferrada - Noli har skrivit tre romaner tidigare. För sin debutroman, Natur, fick hon Borås tidnings debutantpris 2009. Nu har hon skrivit sin första diktsamling, Den förlorade sonen, om sorgen efter en bror som dog när han var arton år och en baby som dog i livmodern och hon måste föda fram ett dött barn. Hon gör ett litterärt verk av den nakna sorgen; det är ingen högstämd sorg. Ibland uttrycker hon sig närmast rått. Författaren kallar det en smutsig sorg men en upplever klart den mörka underströmmen av djup sorg. Sorgen är avskalad och ocensurerad och hon vill få läsaren att känna och förstå. Utöver sorgen över de döda pojkarna tillkommer en kraschad relation. De två barn hon har, två flickor, tyr sig alltmer till sin far. Då och då glimtar det till av en sträv humor. I epilogen heter det: "Jag är tillbaka." Och en har redan anat en viss islossning. Epilogen avslutas:

"Min exmake har försvunnit med norskan. Det är påsklov och femåringen är sjuk. Vi är bara hemma. Vi går aldrig ut. Vi gör aldrig något. I hemlighet är det de lyckligaste dagarna i mitt liv. "

Titel: Den förlorade sonen

Författare: Caroline Ringskog Ferrada - Noli

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 122

Helga

Jag var väldigt imponerad av Bengt Ohlssons roman Gregorius från 2004; en parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas som fick Augustpriset. Nu är han tillbaka med Helga, fru Gregorius, berättelse. Året är 1937 och Helga är nu i sextioårsåldern. Romanen är inget mindre än en spännande bladvändare skriven av en man med erfarenheter av människors liv och relationer. Språket är vårdat och flyter lätt. Många gånger vill en stryka under och instämma. Lite överraskande tar Bengt Ohlsson kraftigt parti för hunden, trofast in i döden, till skillnad från katten som går dit där den får mat och tak över huvudet men struntar i både husse och matte när det gäller.  Helga är omgift med Ivar, en snäll och ordentlig man. De har Helgas dotter Signe och ett gemensamt tvillingpar; gossarna Bosse och Holger. Genom en serie märkliga händelser kommer Helgas förflutna ifatt henne. Familjen blir skakad. Signe tycker ännu mera illa om sin mamma än hon gjorde innan. Till råga på allt får hembiträdet Hermine ett slaganfall. Det upprör Helga. Hermine har hon ett särskilt band till. De båda förstår varandra på ett särskilt, ordlöst sätt. Helga berättar allt för Hermine liksom för bästa vännen, Agnes, sedan långt tillbaka. Det ska visa sig att Helga inte är den enda som har hemligheter. Ny kris kräver nya ställningstaganden och omgruppering. Jag tänker att här inte finns en enda riktigt sympatisk människa i hela romanen. Det ska i så fall var Hermine. Det finns en del beslut och handlingar i romanen skulle kunna diskutera liksom en del svårartade relationer; mor/dotter till exempel. Helga/Signe. Jag gillade romanen och kan verkligen rekommendera den.

Titel: Helga

Författare: Bengt Ohlsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 375

En smakebit på søndag v. 38 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar söndagens bokutmaning En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Jag hade förstås kunnat säga som det var: att  fadern till barnet som jag väntade var min älskare Klas Recke, som nyligen hade lämnat mig och förlovat sig med någon som kunde ge honom en gynnsammare framtid. Genom att tala sanning hade jag då dömt mitt ofödda barn till ett liv i skam och tystnad. För all framtid hade alla sett henne som ett misstag, något som aldrig borde ha skett, den kantstötta frukten av en skändlig förbindelse, ja, kanske en av de skändligaste man kan tänka sig, för om en hustru är otrogen mot en en präst är det nästan som om hon varit det i kyrkbänken."

Ur Helga av Bengt Ohlsson

Systrarna

Jonas Hassen Khemiris senaste roman, Systrarna, är en tegelsten på 720  sidor med långa slingrande lättlästa meningar, roliga formuleringar,  träffsäkra iakttagelser, småelaka beskrivningar av utseenden, livfulla miljöbeskrivningar - allt detta gör att läsaren känner sig vara med i berättelsen som om någon satt och berättade för en. Det handlar om två svensk - tunisiska familjer och deras historia. De tre systrarna Mikkola är Ina, Evelyn och Anastasia. De har bott i närheten av Khemiris familj med tre söner på Drakenbergsgatan på Södermalm under en tid ända tills de plötsligt försvinner. Senare stöter de på varandra från tid till annan på fester, utbildningar och resor. Alla hamnar de i USA. JHK efter lång väntan på ett författarstipendium för att skriva boken. Författaren har lagt olika delar av sig själv i de tre systrarna. Ina är äldst av  systrarna; författaren/berättaren/ JHK äldst av de tre bröderna. Evelyn speglar människorna omkring sig men var finns hennes sanna jag. När hon kommer ur sitt sammanhang lossnar det för henne. Det känner JHK igen. I båda familjerna är det mammorna som utgör ryggraden. I författarens familj blir föräldrarnas skilsmässa ett trauma. Fadern ägnar sig sedan aktivt åt att undvika att betala underhåll till exfrun och barnen. Relationen till fadern är probldematisk. Ganska tidigt anar barnen att det finns hemligheter och någon sorts samband mellan familjerna. Någon gång finns det avsnitt jag skulle kunna leva utan, bl. a. ett bröllop som visserligen är som en film av Emir Kusturica, men som jag inte förstår meningen med. Romanen - för det är en roman poängterar JHK - är indelad i sju böcker med början år 2000 och slut 2035. Första året omfattar ett år; 2035 en minut. Tiden krymper. En inser att författaren arbetat mycket och länge med den här romanen. I det stora hela en sympatisk roman  av en mycket sympatisk författare om än inte hans bästa. Den hade dock varit värd ett snyggare omslag enligt min mening.

Titel: Systrarna

Författare: Jonas Hassen Khemiri

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 721

En smakebit på søndag v. 32 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås.

"Hans Carstorp blev förbluffad över att en dam av gammal adel talade på det sättet. Hon snubblade på orden, vände på huvudet hit och dit med en rullande, kretsformig rörelse och med näsan sökande lyft i vädret, liksom ett rovdjur i bur, och viftande framför sig med sin fräkniga hand, lätt sluten med tummen uppåt, som om hon ville säga: "Fort, fort, fort! Hör inte på vad jag säger, utan tala själv, så jag kommer iväg!" Hon var fyrtio år, magerlagd utan former, klädd i en vit läkarrock med skärp och ett granatkors på bröstet. Under hennes sjuksköterskemössa stack lite tunt, rödaktigt hår fram, hennes vattenblå, inflammerade ögon hade en osäker blick, näsan var uppåtböjd, munnen grodaktig, dessutom med snett framskjutande  underläpp som hon rörde som en skovel när hon talade. Emellertid betraktade Hans Carstorp henne med all den blygsamt tåliga och förtroendefulla människovänlighet som var honom medfödd."

Ur Bergtagen av Thomas Mann. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag v. 27 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås. Min smakebit vecka 27 kommer från s. 44 i Samma, mamma av Hanna Rajs. Fler smakebitar HÄR

"min mamma var rolig och nu är hon död

så ingen får någonsin skratta igen

absolut ingen men allra minst jag

allra minst allra minst

jag har blivit allra minst 

en råtta som saknar sin mamma

den råttan blir aldrig nåt annat

än allra minst allra minst

det finns ett skratt som alla minns

och det skrattet tillhörde mamma"

Åldrande x 3

Tre väldigt olika böcker som alla handlar om åldrande. Bilden längst till höger är skriven av Carl - Göran Ekerwald som fyller 101 år i år. Titeln : Fördelen med att bli gammal. "Nu gäller det bara att leva. Att smaka på det rena och oanfrätta människolivets återstående minuter och sekunder", konstaterar han. Bokens protagonist kallas Gammal, vilket ju är sant, men jag tycker ändå att det är lite störigt. Ekerwald är författare och översättare. Han har en dotter som går ut och promenerar med honom i övrigt klarar han sig själv. CGE tycker om att sjunga och dansa. Kl 07.00 ringer väckarklockan. Därefter läser han Bibeln och persiska poeter och två dagstidningar fram till klockan tio. Livet är väldigt regelbundet. I likhet med Samuel Beckett ifrågasätter han om demens och Alzheimer egentligen är att se som sjukdomstillstånd. Det är snarare en barndom som hör ålderdomen till. Omslaget på boken föreställer det irländska helgonet Colmán, ett träsnitt av Albrecht Dürer.

Sven-Erik Liedmans bok som ligger längst till vänster har titeln I november. Om åldrandet. SEL är professor emeritus i idé-och lärdomshistoria. Han är 85 år och får kännas vid en del fysiska krämpor och att folk lämnar plats åt honom på bussar och tåg. Han har fru, barn och barnbarn som berikar hans liv. Han är trött och har svårt att fördra vintermörkret.

Anna Kåver, psykiater, 70, skriver som en livsberusad. Med livet i behåll. Om åldrandets frihet och förluster. Anna Kåver gillar att bjuda in vänner på trevliga vänsamtal. Hon minns sitt liv och även det många patienter berättat för henne. Jag är väldigt förtjust i hennes bok. Hon väjer inte. Och hon har så många fina tankar och formuleringar att stryka under. Frihet på ålderns höst är bl. a. att inte behöva optimera farten. Hon citerar ofta Kierkegaard. Och hon är så klok och erfaren. Boken har också en intressant läslista. 

Din tid kommer

Carl - Johan Vallgrens nya roman, Din tid  kommer, är en skönlitterär roman förklädd till thriller. Roman om ett brott är undertiteln. Din tid kommer tilldrar sig 1993 i Halland och börjar med att en kvinna hittas död i ett vattendrag; kalrakad, utmärglad och med korslagda armar. Sverige var ett annat land då. Man talade med varandra ansikte mot ansikte. Inget SMS- ande eller mejlande. Kriminalkommissarie Roger Björling får hand om fallet men finner ganska snart att här krävs förstärkning från rikskrim. Då återvänder Johanna till sin barndoms Falkenberg som hon flytt från p g a traumatiska händelser. Johanna och Björling arbetar bra ihop. Ingen utav dem är särskilt talför men de tänker på samma sätt. Björling har nyligen mist sin hustru, Maria, och har svårt att handskas med förlusten. Till råga på allt försvinner han egen dotter, Malin, och då blir det för mycket. Björling lånar en sommarstuga av en tremänning och hunden Elsie av en annan vän och försöker arbeta sig tillbaka. Sökandet efter Malin hotar efter sex månader att bli ett kallt fall, men varken Björling eller Johanna kan acceptera det. Vallgren hade påbörjat den här romanen strax innan hans egen hustru blev sjuk i terminal cancer. Hon uppmuntrade honom att fortsätta vilket han också gjorde när han kunde. Romanen är oavlåtligt spännande och mycket gripande. Språket är nog det jag uppskattar allra mest. Och djur- och naturskildringarna. En följer människorna i vardagen. Detaljrikedomen gör att en känner en stark närvaro. Ludvig Josephson är en förtjänstfullt okonstlad uppläsare som jag ska lägga på minnet. (Men visst är det en viss skillnad på före och innan?)

Morgon och kväll

Morgon och kväll av årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse kom ut på svenska första gången 2002. Romanen handlar om två dagar i en människas liv. Den första dagen är den kortaste delen i boken. Den handlar om Johannes födelse. Fadern Olai för ordet. Hustrun Marta ligger i barnsäng. Storasyster Magda har rotts till en farbror. Olai vet inte till sig av lycka men han är också orolig. Tänk, om det händer mor och barn något! Olai har redan döpt barnet till Johannes efter farfar. Och fiskare ska han bli. Gamla jordmor Anna är en trygghet för alla inblandade. Olai sitter vid köksbordet med huvudet i händerna och filosoferar över livet och döden: över Gud - som är en visshet som inte kan uttryckas - en lägre gud och satan själv. Livet pågår mellan ett intet och nästa intet. Men Guds ande i alltsammans gör något till mer än ett intet. Dagen, som ska bli Johannes sista, vaknar han och känner sig lätt i kroppen. Allt är gyllene. Allt är som förr och allt är annorlunda. Han är lite valen i handen och en del av ansiktet. Ena armen går inte att lyfta. Men kaffet och cigaretterna smakar gott och han bestämmer sig för en roddtur i viken och kanske till och med ut på havet. På stranden ser han vännen Peter som blivit förfärligt bräcklig och långhårig. Och han tycks inte höra när Johannes ropar. Johannes kastar en liten sten på honom för att påkalla uppmärksamhet och den går rakt igenom Peter. Jag måste klippa honom, tänker Johannes. De två vännerna har sparat mycket pengar på att klippa varandra. Peter tycker att Johannes blivit gammal. De ger sig iväg och vittjar Peters krabbnät. Krabborna är många och fullmatade och de ror till staden för att sälja, men kunderna uteblir. Efter några timmar vill Johannes hem till Erna och Peter ror hem honom. När Johannes stigit i land och ser efter Peter försvinner både han och båten. Erna är Johannes döda hustru, som han saknar så mycket. Men hon är fasligt kall om handen. Johannes börjar tycka att allt är konstigt. Han får ingen ordning på sina tankar. Det är ingen ordning på någonting. Yngsta dottern, Signe, tänker om fadern att han är en god och snäll kuf, som slitit för de sina. Nu har grannen larmat. Ljuset är inte tänt hos Johannes och han har inte synts till. Johannes tycker att den bästa trösten är att få vara ensam. Och ensam fick han ju vara. Berättelsen är full av upprepningar och omtag. De döda och de levande korsar varandras spår. Minnen och nutid flyter ihop. Havet har stor betydelse och ibland känns texten som vågor. Långsamheten är vilsam. Maria Hedborg läser utmärkt. Urban Andersson har översatt. Morgon och kväll finns att lyssna på på SR Radioföljetongen. Jag tycker mycket om den och kan verkligen rekommendera.

Titel: Morgon och kväll

Författare: Jon Fosse

Översättare: Urban Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 105

I sällskap med döden

I sällskap med döden är Ingvar Carlssons pandemibok. Han var 86 år när pandemin bröt ut 2019 och kände sig hotad; äldre man med hjärtmedicin. Men han beslöt sig för att i stället för att oroa sig skriva en bok om vad döden haft för betydelse i hans liv. Han berättar om tragiska händelser i faderns liv; den stora chocken när fadern dog av en hjärtattack när IC var tolv år gammal. Därefter får mamma Ida ta hand om hemmet och de tre barnen på sin låga lön som textilarbetare i Borås. Och det var inte tu tal om annat än att barnen skulle få utbildning. IC berättar om vännen och arbetskamraten Olof Palmes död; vännen Rajiv Ghandis död i en självmordsattack. Däremellan hinner han berätta om partipolitik, Ebbe Carlsson - affären, samarbete med Olof Johansson och Bengt Westerberg;om hur han efterträder sig själv som statsminister - en post som han för övrigt aldrig velat ha - ; om konsten att leva under bevakning; vänskapen med Willy Brandt; Estoniakatastrofen, överfallet på en kurdisk grupp som IC skulle ha ätit middag tillsammans med på en restaurang i Berlin. 1995 avgår IC som partiledare men upptäcker snart att hoten och otryggheten inte försvinner för att han lämnat det offentliga och politiska livet. Samma år mördas Israels premiärminister och IC:s partivän Yitzak Rabin under ett offentligt anförande när han argumenterar för att fredsprocessen med den arabiska sidan måste fortsätta. 1997 undkommer hustrun Ingrid och IC en mordbrand. Kvinnorna fick stå tillbaka mycket under Tage Erlanders tid som statsminister. Något lättare blev det under Olof Palme - tiden. Så småningom möter IC en klart lysande stjärna i 20 - årsåldern på ett SSU - läger där han lovat tala. Det är Anna Lindh som hållit ett uppmärksammat tal vid Palmes begravning. En människa kan mördas men inte idéer påpekade hon. Bristen på livvakter kostade senare AL livet under en shoppingrunda på NK. 2012 under en resa på Göta kanal kommer IC på sin socialt begåvade fru Ingrid med att berätta samma saker gång på gång och vara okoncentrerad. Minnesstörningarna smyger sig på. Förändringarna går långsamt och det dröjer fyra år innan en läkare konsulteras. Det var på 1950 - talet i Borås som Ingrid Melander meddelade IC att hon bestämt sig. De hörde ihop; Ingrid, grosshandlardottern och arbetargrabben och socialdemokraten IC. Med facit i hand inser IC att han borde haft större förståelse för sin hustrus situation. Hon skötte allt i hemmet och var en tillgång i IC:s arbete. Kritiken mot hennes sätt att klä sig tog henne ganska hårt, förstod maken först i efterhand. Kapitlet om hustrun var det svåraste att skriva, säger IC. Men han hoppas att han kan vara till hjälp för någon annan. IC varnar för det politiska tillståndet i Sverige och världen. Vi måste värna om demokratin. Och klimatet. Det gäller människans överlevnad. Jag tyckte riktigt mycket om den här lilla röda boken med en svart ros på omslaget. En snabb lektion i nutidshistoria. Personliga reflektioner. Fram träder människan bakom politikern Ingvar Carlsson.

Titel: I sällskap med döden

Författare; Ingvar Carlsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 213

Mjölkat

Mjölkat av Sanna Samuelsson liknar inget annat jag läst. (Mjölkat tycks vara detsamma som mjölkningen.) Författaren Sanne Samuelsson är född 1987 och är kritiker på GP. Mjölkat är hennes första roman. Den beskriver slutet av en epok i Sveriges historia; ett sorgligt farväl till bondesamhället. Ellen, huvudkaraktär i romanen, bor och arbetar i staden. Nu ska hon ha semester och får liv i sin lilla lila Alfa Romei som hon köpt på Blocket och far iväg  till den gård där hon växt upp. Hon minns hur hon försökte vara osynlig på bussen till skolan och för allt i världen inte lukta ladugård. Villabarnen hittar mycket att reta bondbarnen för.  Ellens föräldrar har nu sålt gården till Jonas och Jenny som endast använder sig av boningshuset under semestertid. Ellen tycker sig ha en viss rätt till huset och flyttar in i sitt gamla rum. Hon minns föräldrarnas slit med gården. Hon minns korna framför allt och kalvarna; hur de luktade och lät. Modern kunde mjölka för hand och hon hanterade även de moderna mjölkmaskinerna. Hon minns den gradvisa nedmonteringen av lantbruket och hur korna såldes till underpris eftersom fadern inte kunde förmå sig till att skicka dem till slakt. En gård som inte producerar något är en kyrkogård. En gård utan djur är ett museum. Nutid varvas med dåtid. Barndomskamraten Max förekommer både då och nu. Han har aldrig försökt smälta in eller låtsats vara någon annan än den han är. Nu vaktar han huset åt Jenny och Jonas. Ellen lever på egendomliga konserver och barnmatsburkar hon hittar i huset. Ellen funderar också över sin kärlekshistoria med Diana och varför den inte höll. Det förefaller som om Ellen har svårt för riktig närhet. Ellen badar i sjön; plockar blommor i vägkanterna; ser den oanvända röda silon utanför ladugården och minns hur hon målade den röd en sommar; reflekterar över Linné, den giftiga mjöldrygan och hon minns hur fadern plöjde och modern behandlar den mjöliga degen på bakbordet. Sanna Samuelsson skriver fram en verklighet som inte finns längre. Hon gör det så bra att en  - åtminstone någon som jag som är född på landet - känner dofter, lukter, smaker; hör ljud och ser mörka plogfåror och hur plöjaren sitter halvt bakvänd i traktorn för att se att fårorna blir raka. Så mycket att känna igen. Jag tyckte mycket om boken även om jag tycker att ett och annat kunde diskuteras.

Författare: Sanna Samuelsson

Titel: Mjölkat

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 143

Hett i hyllan v. 27 2023

På bokbloggen Bokföring enligt Monika förekommer en läsutmaning som kallas Hett i hyllan. Den går ut på att vi bekänner våra synder vad det gäller olästa böcker i hyllan. Idag tänkte jag vädra en bok som jag hade väldigt bråttom att köpa men som sedan har förblivit oläst. Den har allt som tilltalar mig; fint omslag, miljön är London, tiden sent 1800 - tal; marginalerna är bra och stilen tilltalande. Och likväl är den oläst. Jag talar om Ormen i Essex av Sarah Perry. Den kom ut 2018 i översättning av Eva Johansson på Albert Bonniers förlag. Romanen inleds med ett motto av Michel de Montaigne, Om vänskap: Om någon vill få mig att förklara varför jag älskade honom, kan jag inte svara annat än: för att det var han, för att det var jag. Cora är en ung änka som förväntas snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka. Men Cora känner sig snarast befriad. Hon flyttar till den lilla staden Colchester i Essex tillsammans med en väninna och sin son. Ormen i Essex handlar om olika slag av vänskap och kärlek och Sarah Perry jämförs med författare som Dickens, Bram Stoker och Hilary Mantel. Mycket bättre betyg kan en författare inte få.

Ovanjorden

Helt rätt bok fick Sveriges Radios Romanpris 2023. När jag väl började läsa Ovanjorden av Mikael Berglund kunde jag inte släppa den. Den grep tag på alla sätt; språket, miljöskildringen, karaktärerna och inte minst kärlekshistorien. Ovanjorden är författarens tredje roman. Han har blivit prisbelönad även för sina två tidigare romaner Ett föremåls berättelse om obesvar och  Smekmånader. Ovanjorden utspelas i Västerbottens inland i trakterna kring Ammarnäs och Lycksele. Oskar har vikarierat som förskolefröken i Ammarnäs och 6-årige Jon - Erik har fäst sig mycket vid honom. Och vise versa. Genom pojken möter Oskar hans storasyster, renskötaren Eija och hennes pojkvän sedan skolåren Ailo. De väntar barn. Kontakten mellan Eija och Oskar är direkt på ett plan som inte är ovanjorden. Oskar har rötter i miljön på sin fars sida. Han känner sig välkommen, men utanför. Eijas far är tydlig med att Ailo är en perfekt svärson. Eija och Oskar träffas då och då genom åren. Oskar utbildar sig vid Ultuna till miljöinspektör. Han har en stadig relation under studietiden men båda kontrahenterna känner att de ersätter någon annan för den andre. Så läser Oskar i tidningen att fem hushåll i Långträsknoret blivit förflyttade på grund av försurning av grundvattnet. Eijas familj är ett av hushållen. Han får uppdraget att åka upp och försöka klargöra källan till försurningen. Som representant för Länsstyrelsen blir han naturligtvis ifrågasatt. Oskar är väldigt betagen av den storslagna naturen och landskapet även om det är fruktansvärt kallt på vintern och myggen gör livet svårt på somrarna. Han känner av sina rötter. Relationen med Eija böljar fram och tillbaka. Eija är inte alldeles enkel och ibland tycker jag att hon söker en gemenskap som egentligen inte finns. Och Oskar är envis men lite konflikträdd. De samiska orden i berättelsen är många, men liksom Oskar får läsaren lära sig efter hand. Ovanjorden är en mycket sympatisk, fin och lågmäld roman. Här finns mycken kärlek och värme. Miljöskildringen är fantastisk. En känner lukten av bensin, svett, ren och hund. Romanen förtjänar en vid läsekrets. Och ett finare omslag.

Titel: Ovanjorden

Författare: Mikael Berglund

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 210

Kring Guermantes

  Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt del III: Kring Guermantes är nu läst. Jag börjar tro på att kanske hela Spaningen blir läst. Del tre är den mest omfångsrika delen, 662 sidor.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.

Titel: Kring Guermantes. På spaning efter den tid som flytt III

Författare: Marcel Proust 

Översättare: Gunnel Vallquist

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1993

Antal sidor: 662

Simmarna

Simmarna av Julie Otsuka inleds med en skildring av ett gäng som simmar i en underjordisk simhall. Det råder ordning och reda. Alla har sina bestämda banor och rutiner; alla vet lite om varandra och de noterar om någon uteblir. Alla behöver läka på det ena eller det andra sättet. I simbassängen lämnar de sina bekymmer på land. En dag upptäcks en mystisk spricka i bassängen. Alla - inklusive badhuspersonalen - blir förfärade och så småningom ger klustret av oförklarliga sprickor upphov till  konsekvenser för alla inblandade. Alice, en pensionerad laboratorieassistent, är lätt dement och kan glömma allt möjligt. Men när hon kommer ner i vattnet vet hon exakt vad hon ska göra. Det är henne en följer i några kapitel framöver och berättarperspektivet byts från ett "vi" till tredje person. En får exempel på vad Alice glömt och vad Alice minns. Det finns naturligtvis ingen logik i det. Men hon minns när mödrar och barn bussades ut i öknen vid krigsutbrottet eftersom fadern var japan. Hon minns när barnen föddes och första dottern som dog. En dotter, ett du, kommer in i berättelsen. Det är hjärtskärande att följa Alices väg mot Bellavista, ett privatägt minnesboende som erbjuder en långsiktig lösning. Dit minnesteam blir din andra familj, men Alice längtar efter att vara med "sina egna". Alice har vårdat sin mor sju dagar i veckan i fyra år. Alices egen dotter besöker henne sällan och har alltid bråttom.  Den som har pengar kan få ett ljust rum med naturutsikt vilket betyder minskad förlust av vit hjärnsubstans. Alice har inte Alzheimers; hon har FTD, frontallobsdemens. Den gröna gräsmattan utanför Bellavista får Alice att tänka på Kyotos vackra trädgårdar. Jag tycker mig se en parallell mellan klustersprickorna i bassängen och det som händer i Alices hjärna. Och jag gillar språket. Skildringen av Alices hjälplösa långsamma sjunkande ner i glömskan är sorglig att läsa om även om det då och då tillfälligt stannar upp i platåer vet man att slaget är förlorat. Jag tyckte mycket om boken. Kunde ha strukit under åtskilliga meningar  men boken var inte min.

Titel: Simmarna

Författare: Julie Otsuka

Översättare: Helena Fagertun

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 173

Flicka, 1983

Hel tiden medan jag läser Flicka,  1983 av Liv Ullman, tänker jag på Annie Ernaux. Och på sidan 36 citerar Ullman Ernaux: "... dessa saker hände  mig för att jag skulle skildra dem... " Den meningen står i Omständigheter. Den unga flickan som skildras i Ullmans bok kallas ibland Karin. Hon möter en trettio år äldre man, A,  i en hiss och åker med honom till Paris för en fotografering. Där möter hon en annan äldre man, Claude, också av det mera samvetslösa slaget. Vite! Vite! ropar han hela tiden åt henne. Hon ska skynda sig vad hon än gör. Hemma I New York sitter mamma och är orolig. Hon har sagt nej till den här resan och bestämt att de ska höras av per telefon varje kväll kl 22. Naturligtvis är flickan inte på sitt rum kl 22 varken var eller varannan kväll. Ibland för att hon inte hittar sitt hotell. I fickan har hon bara en adress till A så det blir hos honom hon ringer på mitt i natten. Flickan ser på de äldre flickorna för att se hur de uppträder. Hon vet ju ingenting. I stället för mat blir det GT och jordnötter. Berättelsen är uppbyggd av minnesfragment ifrån Oslo, New York och Paris. Tidsmässigt rör en sig mellan då, nu och en tid däremellan. Det tas ett porträtt av flickan i A:s atelje som kommer att hamna på utsidan av Vogue. Det ger en illusion av nakenhet så när som på ett par strassörhängen. A utnyttjar givetvis sitt överläge och flickan kräks på toaletten. Som meningslös hämnd betraktar hon hans åldrande kropp medan han sover. Den är inte vacker. Det finns gott om litterära referenser i Flicka, 1983, och det finns också en förteckning över dem. Liv Ullman skymtar naturligtvis ofta i berättelsen och en son och en dotter. Flickan kom till författaren i september 2019 tillsammans med en depression. Boken blev det svåraste författaren skrivit. Den är däremot väldigt lätt att läsa, men jag undrar väldigt mycket över flickans totala brist på självbevarelsedrift. Och jag fortsätter fundera på Flicka, 1983 efter avslutad läsning. 

Titel: Flicka, 1983

Författare: Linn Ullman

Översättare: Lars Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 252 sidor

 

En smakebit på söndag v. 51 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar HÄR

"Första gången jag mötte A var i en hiss på väg upp i Carnegie Hall mellan W 56th south och W57th Street. Vi sa ingenting till varandra, så ordet mötte är kanske fel. Som jag ser det för mig nu, nästan fyrtio år senare, var det många som åkte  i hissen, den stannade flera gånger, på våning efter våning, och folk kom in och gick ut. Han sa senare att det var mitt leende han föll för. Jag tror inte det. Jag brukade inte le. I alla fall inte när jag var sexton. Kanske föll han för den rosa - och vitrandiga klänningen, till hälften karamell, till hälften punk, och den stora röda stickade mössan från Norge. Mammas mössa. Jag menar inte att han föll för klänningen som sådan - ärmlös, med tunna axelband, åtsittande över brösten och midjan, innan den bredde ut sig i en mjuk kjol som nåde till mitt på knäna - utan för flickan som så uppenbart älskade att visa upp sig i den."

Ur Flicka,1983 av Linn Ullman. I översättning av Lars Andersson. Albert Bonniers Förlag