Nattsäsong

 

Karolina Ramqvists senaste roman har fått titeln Nattsäsong. Den handlar om en namnlös skådespelerska i femtioårsåldern gift med den något äldre Hans som sitter i styrelsen till den teater där hustrun spelar. De har en dotter som är utflugen och bor i Italien. En förstår att det finns ett krigshot. Det upprustas. Allmän värnplikt även för kvinnor föreslås. Hans laddar upp nödförråd. Maken ger hustrun endast förströdd uppmärksamhet, företrädesvis när han har middagar för sina affärsbekanta och makan är dekorativ och gör bra ifrån sig i köket. Både primadonna och matmamma. Dessutom har hon tackat ja till att spela den femtonåriga Cho - Cho - San i teaterupplagan av Madame Butterfly. Somliga kolleger muttrar över åldersskillnaden mellan den lilla japanska flickan och kvinnan som ska framställa henne på scenen. Den vackra namnlösa skådespelerskan träffar en yngre man som hon blir förälskad i. Och till en början verkar även han ganska intresserad. Kvinnan fjärmar sig alltmer från verkligheten. Hela hennes värld imploderar. Karolina Ramqvist skildrar händelseförloppet på ett fantastiskt sätt; finkänsligt, inkännande och lyhört. Jag lyssnade på boken och  tyckte att Julia Dufvenius mjuka, lite tonlösa röst tillförde något till de parallella berättelserna om svek och tragedi.

Titel: Nattsäsong

Författare: Karolina Ramqvist

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2026

Antal sidor: 226

När jag dog

När jag dog handlar om journalisten Per Svensson sista sexton månader i livet. När familjen tjatat iväg honom till en doktor blir det genast allvar. Cancer i bukspottkörteln. Det går inte att operera; tumören ligger för illa till, men man försöker med cytostatika. Han åker mellan sjuhusen i Malmö, Lund, Kristianstad och läkarstationen i Anderslöv och överallt möter honom vänliga, proffsiga människor. Per och husrun Ann - Sofi diskuterar hur hon komer att få det som änka. De tre barnen ringer, hälsar på och försöker stötta. Terriern Milton är det perfekta promenadkompisen. Ibland orkar Per springa också. Per Svensson försöker arbeta; han skriver artiklar, han recenserar, han far runt och talar om sin senaste bok. Och han funderar över sina skriverier som är både patografi, dagbok och autofiktion. Maten smakar aska och bittermandel. Medicinerna luktar sjukdom och svaghet.  Somliga dagarna tar illamåendet överhanden och han orkar bara ligga i sängen. Andra dagar springer han åtta kilometer. Och han åker buss, tåg och flyg till sina olika föreläsningar. Han behåller sitt intresse för omvärlden och han håller ett öga på sin hustru, Ann - Sofi. Han läser vad de antika författarna skrivit om döden; han tycker att dödsrunor är en litterär genre. Griftetal och likpredikningar trycktes under 16 - och 1700 - talen. Riterna kring livets viktigaste händelser liv och död bör finnas kvar, men kanske kan den som vill få göra annorlunda. Alla behöver ju inte bli direktare för det. Familjen bor i en ombyggd sommarstuga vid havet i Böste. Det njuter Per Svensson av. Han planerar sin begravning. De sista orden han skriver blir: Jag dör som en lycklig man. Det är rörande läsning. Jag beundrar Per Svenssons stiff upper lip och hans energi - trots tröttheten, illamåendet och den förhatliga svagheten. Han har något att lära ut och hans humor är förunderlig. Per Svensson dog den 5 juli 2025. Hustru Ann - Sofi har skrivit ett kort efterord.

Titel: När jag dog

Författare: Per Svensson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2026

Antal sidor: 215

Kött

Kött av den ungersk/engelske författaren David Szalay fick Bookerpriset 2025. Mycket välförtjänt, tycker jag, som med stort intresse läst romanen om István från en liten by i Ungern, från det att han är 15 år till sena medelåldern. Boken börjar med att han blir förförd av grannfrun, en av moderns väninnor. Detta leder till en händelse som sätter István i ungdomsfängelse. Han gör en vända i Irak - fortfarande väldigt ung - hamnar i London och blir dörrvakt på en strippklubb. Han räddar en äldre man från att bli rånad och denne hjälper István att bli mera presentabel och ger honom arbete som chaufför. En mycket rik kund anställer István som privatchaufför. Därmed börjar ett helt nytt liv för István. Hans arbetsgivare har en mycket yngre hustru och en son, Thomas. István har ett märkligt sätt att låta saker hända sig. Han tar inga egna initiativ och planerar inget. Okey, är hans vanligaste svar. Han varken tycker eller tänker något, egentligen. Han är uttryckslös. Han får så småningom en son som heter Jakob och som blir hans ömma punkt. Modern följer honom genom livet och griper in när det blir nödvändigt så länge hon finns. Omständigheter i Istváns liv gör att mor och son i slutet av romanen befinner sig i en liten ungersk by. István arbetar på Media Markt där han tackar nej till erbjudandet att bli förman. Jag tycker inte att boken handlar om maskulinitet. Jag tror att den beskriver en människotyp; en typ av män? Berättarstilen passar väldigt väl till innehållet. Enkelt, avskalat; utan stora känslor och starka ord.  Kött läser sig själv. Men nu återstår bara att läsa Barry Landon för se hur mycket David Szalay eventuellt stulit från William Thackeryays roman. Det är något han besakyllts för.

Titel: Kött

Författare: David Szalay

Översättare: Amanda Svensson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2026

Antal sidor: 377

Veckans mening v. 32 2026

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord skriver så här om sin lördagsutmaning: Veckans mening. "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Häng på!"

"Han har en känsla, när det kommer till kvinnor, av att det är svårt att ha en upplevelse som är helt och hållet ny, som inte känns som något som redan har hänt och antagligen kommer att hända igen på ett väldigt likartat sätt, och därför känns det aldrig som om särskilt mycket står på spel."

Min Veckans mening v. 32 kommer ur Kött av David Szalay i översättning av Amanda Svensson.

Liken vi begravde

 

Nu har vi diskuterat Liken vi begravde av Lina Wolff i läsecirkeln. Vi var helt överens om att detta är en suverän roman. Vi gillade allt;  det fantastiska språket, det överdådiga bildspråket och de mycket speciella karaktärerna. Någon mera än jag hade också lyssnat på Sissela Benns utmärkta inläsning. Miljön är Hörby. Berättare är Jolly, moderna tiders Victoria Benedictsson om en så vill. Jolly heter egentligen Eleonora och hennes ett år äldre syster Ulrika, men de namnen tycker varken fosterfar eller fostermor om. Ulrika får heta Peggy. Flickornas föräldrar har omkommit i en bilolycka och därför har de hamnat hos det barnlösa paret Jenni och Leif Enarsson som fosterbarn. Enligt fosterfar är fostermor ett ödeland. Det är hennes fel att de inte har barn. Å andra sidan har han ingen vapenlicens vilket är väldigt ynkligt i dessa trakter. Fostermor är en urkraft, en gammaltestamentligt hämndgudinna. Öga för öga, tand för tand. Hon har också ett osvikligt rättvisepatos. De mord som nu äger rum gör det av ett skäl. Fostermor är förskräcklig, men alldeles oemotståndlig. Fosterfar är bara förskräcklig men saknas ändå djupt av sin hustru vid sitt frånfälle. Och äppelträden växer bra på begravningsplatserna. Ett flertal beryktade mord har redan ägt rum i trakten och präglat människorna där. Barnamord är värst. Det sägs att ett gränsland där vatten, skog och slätt möts föder spänningar och motsättningar. Fostermor är den som leder och fördelar arbetet på den förfallna gården. När det kommer ett par flyktingar och söker boende och arbete är hon snar att ställa upp. De unga männen blir till stor glädje och nytta. Miljöer av Hörby - typen finns fortfarande och har alltid funnits lite överallt. Men kanske inte så många med ett så våldsamt förflutet som Hörby. Morden och den stora författarinnan som lämnade Hörby för att ta livet av sig i Köpenhamn har lämnat djupa spår i byn. Jolly är den som stannar kvar. Hon iakttar och tar hand om historieskrivningen för att det inte ska bli eftervärlden som står för narrativet. Alla bör skriva ner sin historia. T. S. Eliot får låna ut ett par rader ur The Waste Land som motto för romanen: The corpse you planted last year in the garden, has it begun to sprout?

Titel: Liken vi begravde

Författare: Lina Wolff

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 287

När andra njuter

Finlands-svenske författaren Quynh Trans andra roman har titeln När andra njuter. Den första, Skugga och svalka, kom 2021 och för den fick han Borås tidnings debutantpris. I sin andra roman skildrar han mor och dotter, Maggie och Lana. De delar lägenhet men känns lika främmande för varandra som för läsaren. Maggie tycks sakna modersinstinkter och Lana bär på ett obegripligt mörker som när som helst kan övergå i aggressivitet. Hon drar sig inte för att använda kniven hon har i handväskan. Lana har avverkat ett antal pojkvänner av olika slag och hon har bestämt sig att nu får det vara med kärleken. Maggie som redan tidigt blev ensam med dottern efter att maken dragit, skulle nog gärna kunna tänka sig en ny man. Maggie kommer från Vietnam och har testat en hel del sysselsättningar innan hon blivit badvärdinna på Somei, ett japanskt onsen i Lund. Kylskåpet är tomt, men det gör inget för de har inga vänner. Lana har sina flickkompisar och de bistår med råd och dåd. Men det känns som om Lana är lite ensam i det gänget också. Löpning är annars Lanas enda intresse. Quynh Trans kvinnor lever inte. Inte förrän Lana träffar på Spoken Word och Poetry slam blir det liv i både Lana och berättelsen. Rapparen Jakob får henne i viss mån intresserad av rap också.  Då piggnade jag till efter att faktiskt ha frågat mig om jag helt enkel skulle lägga ner projektet. 

Titel: När andra njuter

Författare: Quynh Tran

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 286

En smakebit på søndag v. 32 2025

En smakebit på søndag innebär att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

 "Plötsligt satt en skata i körsbärsträdet. Pojkarna såg den genom fönstet och ville genast jaga. Skjuta den. För det var så man gjorde. Den äldre av de två, sjuttonåringen som tursamt nog skulle överleva dagen och som flera år senare på 1880 - talet, även lyckades återvända med livet i behåll efter en tid som legosoldat i Kongo, var först ut genom köksdörren. Fjortonåringen som skulle bli världsberömd konstnär följde honom tätt i hälarna och det var han som tog bössan, en ålderdomlig mynningsladdare vars mekanism som var så illa sliten att skottet kunde brinna av mycket lätt. Ekot från smällen rullade ut över slätten. Skatan flög bort. En blödande pojke låg stilla i gräset." Så inleds Fredrik Sjöbergs Bruno Liljefors: en biografi.  

Gula gardiner

Ugglan & Boken Novelltolvan 2025. I allra sista minuten blir det min tur att hämta Handbok i klardrömmar av finlandssvenska Johanna Holmström från biblioteket. Novellerna skrevs 2022. Jag läste den första novellen i samlingen, De gula gardinerna. En gravid kvinna, Elina, har skaffat gula gardiner med vita kronblad på och nu undrar hon ängsligt vad hennes man, Thomas, ska tycka. En förstår att hon är hemmafru. Thomas har minsann råd. Han är ganska kort, ljus, lite hjulbent; har stora öron och en guldkedja runt halsen.De har träffats som unga, men tydligen inte lärt känna varandra så väl. Kvinnan har vissa - outtalade - synpunkter på klimat och konsumtion men det är inget hennes man tar intryck av. Jörn Donners cyniska resonemang om sina oäkta barn som kommit till på grund av hans avsky för kondomer upprör Elina så att hon ger sig ut på landsvägen mot föräldrahemmet. Hon får svåra skavsår fortsätter barfota. Det går inte mycket bättre. Men som ett brev på posten kommer den ljusblå pickupen. Elina vet att hon är obildad, men det är inget som bekymrar henne. Läsaren ryser över hennes tomma och ensamma tillvaro. hennes ynka, lilla "utbrytningsförsök" kvästes ju i sin linda. Inte för att Elina själv skulle kalla det utbrytningsförsök. Det vilar något dovt olycksbådande över vanligheten i novellen. Jag gillar Johanna Holmström; både i roman - och novellform.

Titel: Handbok i klardrömmar

Författare: Johanna Holmström

Förlag: Albert Bonniers

Tryckår: 2022

Antal sidor: 302 

Drömräkning

Chiamaka, 39,  från Nigeria bor i USA, skriver om resor hon gör och tänker på alla män hon haft relationer med. Familjen är kanske inte så förtjust i hennes yrkesval, men Chiamaka följer sitt eget huvud. Hennes väninna, Zikora, är framgångsrik advokat, föder barn i USA, med sin modern väsande på igbo vid sängkanten. Smärta ska utstås med stolthet; särskilt kvinnors smärta, kungör hon. Zikora är arg och känner sig ful. Den tredje framgångsrika, välsituerade kvinnan från Nigeria, Omelogor, är kusin till Chiamaka och verksam inom finansvärlden. Hon är en bit över fyrtio, har ingen man och inga barn vilket är oerhört störande för hennes omgivning. Själv är hon väldigt nöjd. Hon vill verkligen inte vara varken maka eller mor. Den fjärde kvinnan, Kadiatou, är fattig, kommer från Guinea och hade en pappa som berättade folksagor och sjöng sånger för barnen i fotogenlampans sken efter arbetet.  Barnen vill gå i skolan. Men varken ekonomin eller språket - i skolan talas franska och inte maninka - tillåter det. I familjen tillämpas omskärelse. Kadiatou blir så chockad av den smärtsamma smärtan av det vässade heta rakbladet att hon inte förmår ge ett ljud ifrån sig. "Mamas ansikte förvandlades till en magisk orms glimmande ansikte...". Systern, Binta, lär sig franska i smyg, flyttar till Conakry, lyssnar trotsigt på Sékou Tourés tal om att Guineas folk föredrar fattigdom i frihet framför rikedom i slaveri. Binta har en gåtfull manlig vän, Fodé, som hon inte presenterar för familjen. Kadiatou kommer att flytta till Amerika med sin ungdoms kärlek Amadou och dottern Binta. Hennes möte med den främmande kulturen bjuder på många överraskningar och svårigheter. Till och med Amadou  känns annorlunda. I Washington D. C. möter hon Chiamaka som till Kadiatous förundrarn snabbt blir hennes vän. Genom henne möter hon också Omelogor och Zikora. Binta börjar tala engelska och Kadiatou gläder sig åt att dottern kommer att äga två världar.  Omelogor delar ut Robin Hood - stipendier till kvinnliga småföretagare. Som tack vill hon att stipendiaten hjälper en annan kvinna i sin tur. Men så inträffar något som kraschar hela Kadiatous tillvaro ; en händelse som har sin motsvarighet i verkliga livet. Förfärad följer en Kadiatous upplevelser av amerikansk sjukvård, rättsväsendet och mediadrev. Kadiatou bor hos Chiamaka och Zikora kommer med nigeriansk hibiskusjuice åt henne. Binta läser och lyssnar förfärad till allt som skrivs och sägs om hennes mor. Bluffmakare, prostituerad. Kadiatou känner sig som den ensammaste människan i världen. Drömräkning börjar med en presentation av Chiamaka och det är också hon som får sista delen. Romanen tar sin börjannär världen börjar bli medveten om covidsmittan och slutar med att alla restriktioner hävs. Det är intressant att både läsa och lyssna till Drömräkning. Det moderna Amerika möter Nigerias och Guineas allra ålderdomligaste trosföreställningar och sedvänjor. Relationer av alla slag belyses; män/kvinnor; färgade/vita; rika/fattiga; klasskillnader; språkbarriärer. Lite trött blir jag på den katalogaria av vackra, virila välsituerade män som avfärdas i tur och ordning. Drömräkning gapar över mycket, är väldigt ordrik men både lättläst och lättlyssnad och helt klart intressant. Av alla fyra kvinnorna är det Kadiatou och hennes öde som engagerar läsaren/lyssnaren mest. Författaren också tror jag. Men jag vidhåller: En halv gul sol är bäst. Tyngst. 

Titel: Drömräkning

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Översättare: Niclas Nilson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 473

En smakebit på søndag. v. 8 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås

"Muggen med det nybryggda kaffet faller ur Seijas hand och landar på köksgolvet med ett smäck då hon ser den toviga, lilla varelsen som står mitt bland tulpanerna och betraktar henne genom fönstret. Handen flyger uppo till bröstet och hon måste gripa tag i bordsskivan för att inte knäna skulle ge vika och skicka henne ner mot bitarna av vitt porslin som bara tidigare prytts av texten Bears, Bears and Kuhmo. Hon svajar till och prövar sedan med ett kort steg om benen bär henne, och när hon för säkerhets skull ropar på Tarmo, som hon hör slamra med något i vardagsrummet till vänster om hallen, tittar hon än en gång ut genom fönstret mot gräsplanen och gräsmattan som inramas av rabatter för blommor i olika säsong, och jo, nog står den där fortfarande, och ser på henne med mörka och vidöppna ögon. Eller han, förresten, för så vitt Seija kan se är det en rufsig liten pojke med sko på bara ena foten."  

Ur Vargens son av Johanna Holmström

Fler smakebitar HÄR

Ormen i Essex

Ormen i Essex av Sarah Perry kom ut redan 2018 och sedan dess har den stått oläst i min hylla. Helt obegripligt. Men nu är den läst och jag gillade den väldigt mycket och av många skäl. Slutet var  inte så imponerande men det känns som om det inte gör så mycket. Människoskildringen är varm och intressant. Ingen är okomplicerad eller enbart ond eller god. Min favorit - och alla andras - är den unga änkan Cora Seaborne, stilig, beslutsam och med fast blick. Hon är inte speciellt vacker och klär sig i praktiska manskläder som inte alltid är så insmickrande. William Ransome är pastor i Colchester dit Cora flyttar. Cora är naturvetenskapligt intresserad, specialiserad på fossil. Här kolliderar alltså tro och vetande. Men de två blir vänner och hade inte den överjordiskt vackra och goda Stella, Wills hustru, funnits hade vänskapen nog lett vidare. Stella har TBC och är fixerad vid färgen blått. I litteraturlistan har författaren också med Blått av Maggie Nelson. Det finns flera som är förälskade i Cora; till exempel den skicklige kirurgen Luke Garrett som Cora vänskapligt kallar Trollet. Det byggs upp ett rykte i Colchester om ett stort, skrämmande ormlikt som dyker upp ur floden Blackwater vid vissa tillfällen. Något får försvinner, människor drunknar, en flicka försvinner spårlöst, man hör ljud, och så vidare. Vittnesmålen blir fler och fler och detalj för detalj läggs till. Lite otäckt känns det allt. Intressant är också Coras goda och socialistiska väninna Martha som arbetar för att de fattiga ska få bättre bostäder och sanitära förhållanden. Här finns flera personer som representerar vetande men inte fullt så många är troende. Somliga tycker att om en är fattig så får en skylla sig själv. De flesta tycker inte så. Intressanta samtal utspinner sig kors och tvärs i vänkretsen. Ormen i Essex har "funnits" så att säga. Essex har också haft en jordbävning, The Colchester Earthquake 1884. Somliga trodde att det var då ormen väcktes till liv. Tidsmässigt utspelar sig romanen i det viktorianska England och det är ju sällan fel. Översättaren, Eva Johansson, förefaller ha gjort ett bra arbete. Språket är fint och att Sarah Perry har humor råder det inget tvivel om. Omslaget som också är tilltalande är lånat av William Morris.

Titel: Ormen i Essex

Författare: Sarah Perry

Översättare: Eva Johansson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Tryckår: 2018

Den förlorade sonen

Caroline Ringskog Ferrada - Noli har skrivit tre romaner tidigare. För sin debutroman, Natur, fick hon Borås tidnings debutantpris 2009. Nu har hon skrivit sin första diktsamling, Den förlorade sonen, om sorgen efter en bror som dog när han var arton år och en baby som dog i livmodern och hon måste föda fram ett dött barn. Hon gör ett litterärt verk av den nakna sorgen; det är ingen högstämd sorg. Ibland uttrycker hon sig närmast rått. Författaren kallar det en smutsig sorg men en upplever klart den mörka underströmmen av djup sorg. Sorgen är avskalad och ocensurerad och hon vill få läsaren att känna och förstå. Utöver sorgen över de döda pojkarna tillkommer en kraschad relation. De två barn hon har, två flickor, tyr sig alltmer till sin far. Då och då glimtar det till av en sträv humor. I epilogen heter det: "Jag är tillbaka." Och en har redan anat en viss islossning. Epilogen avslutas:

"Min exmake har försvunnit med norskan. Det är påsklov och femåringen är sjuk. Vi är bara hemma. Vi går aldrig ut. Vi gör aldrig något. I hemlighet är det de lyckligaste dagarna i mitt liv. "

Titel: Den förlorade sonen

Författare: Caroline Ringskog Ferrada - Noli

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 122

Helga

Jag var väldigt imponerad av Bengt Ohlssons roman Gregorius från 2004; en parafras på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas som fick Augustpriset. Nu är han tillbaka med Helga, fru Gregorius, berättelse. Året är 1937 och Helga är nu i sextioårsåldern. Romanen är inget mindre än en spännande bladvändare skriven av en man med erfarenheter av människors liv och relationer. Språket är vårdat och flyter lätt. Många gånger vill en stryka under och instämma. Lite överraskande tar Bengt Ohlsson kraftigt parti för hunden, trofast in i döden, till skillnad från katten som går dit där den får mat och tak över huvudet men struntar i både husse och matte när det gäller.  Helga är omgift med Ivar, en snäll och ordentlig man. De har Helgas dotter Signe och ett gemensamt tvillingpar; gossarna Bosse och Holger. Genom en serie märkliga händelser kommer Helgas förflutna ifatt henne. Familjen blir skakad. Signe tycker ännu mera illa om sin mamma än hon gjorde innan. Till råga på allt får hembiträdet Hermine ett slaganfall. Det upprör Helga. Hermine har hon ett särskilt band till. De båda förstår varandra på ett särskilt, ordlöst sätt. Helga berättar allt för Hermine liksom för bästa vännen, Agnes, sedan långt tillbaka. Det ska visa sig att Helga inte är den enda som har hemligheter. Ny kris kräver nya ställningstaganden och omgruppering. Jag tänker att här inte finns en enda riktigt sympatisk människa i hela romanen. Det ska i så fall var Hermine. Det finns en del beslut och handlingar i romanen skulle kunna diskutera liksom en del svårartade relationer; mor/dotter till exempel. Helga/Signe. Jag gillade romanen och kan verkligen rekommendera den.

Titel: Helga

Författare: Bengt Ohlsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 375

En smakebit på søndag v. 38 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar söndagens bokutmaning En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås.

"Jag hade förstås kunnat säga som det var: att  fadern till barnet som jag väntade var min älskare Klas Recke, som nyligen hade lämnat mig och förlovat sig med någon som kunde ge honom en gynnsammare framtid. Genom att tala sanning hade jag då dömt mitt ofödda barn till ett liv i skam och tystnad. För all framtid hade alla sett henne som ett misstag, något som aldrig borde ha skett, den kantstötta frukten av en skändlig förbindelse, ja, kanske en av de skändligaste man kan tänka sig, för om en hustru är otrogen mot en en präst är det nästan som om hon varit det i kyrkbänken."

Ur Helga av Bengt Ohlsson

Systrarna

Jonas Hassen Khemiris senaste roman, Systrarna, är en tegelsten på 720  sidor med långa slingrande lättlästa meningar, roliga formuleringar,  träffsäkra iakttagelser, småelaka beskrivningar av utseenden, livfulla miljöbeskrivningar - allt detta gör att läsaren känner sig vara med i berättelsen som om någon satt och berättade för en. Det handlar om två svensk - tunisiska familjer och deras historia. De tre systrarna Mikkola är Ina, Evelyn och Anastasia. De har bott i närheten av Khemiris familj med tre söner på Drakenbergsgatan på Södermalm under en tid ända tills de plötsligt försvinner. Senare stöter de på varandra från tid till annan på fester, utbildningar och resor. Alla hamnar de i USA. JHK efter lång väntan på ett författarstipendium för att skriva boken. Författaren har lagt olika delar av sig själv i de tre systrarna. Ina är äldst av  systrarna; författaren/berättaren/ JHK äldst av de tre bröderna. Evelyn speglar människorna omkring sig men var finns hennes sanna jag. När hon kommer ur sitt sammanhang lossnar det för henne. Det känner JHK igen. I båda familjerna är det mammorna som utgör ryggraden. I författarens familj blir föräldrarnas skilsmässa ett trauma. Fadern ägnar sig sedan aktivt åt att undvika att betala underhåll till exfrun och barnen. Relationen till fadern är probldematisk. Ganska tidigt anar barnen att det finns hemligheter och någon sorts samband mellan familjerna. Någon gång finns det avsnitt jag skulle kunna leva utan, bl. a. ett bröllop som visserligen är som en film av Emir Kusturica, men som jag inte förstår meningen med. Romanen - för det är en roman poängterar JHK - är indelad i sju böcker med början år 2000 och slut 2035. Första boken omfattar ett år; 2035 en minut. Tiden krymper. En inser att författaren arbetat mycket och länge med den här romanen. I det stora hela en sympatisk roman  av en mycket sympatisk författare om än inte hans bästa. Den hade dock varit värd ett snyggare omslag enligt min mening.

Titel: Systrarna

Författare: Jonas Hassen Khemiri

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2024

Antal sidor: 721

En smakebit på søndag v. 32 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås.

"Hans Carstorp blev förbluffad över att en dam av gammal adel talade på det sättet. Hon snubblade på orden, vände på huvudet hit och dit med en rullande, kretsformig rörelse och med näsan sökande lyft i vädret, liksom ett rovdjur i bur, och viftande framför sig med sin fräkniga hand, lätt sluten med tummen uppåt, som om hon ville säga: "Fort, fort, fort! Hör inte på vad jag säger, utan tala själv, så jag kommer iväg!" Hon var fyrtio år, magerlagd utan former, klädd i en vit läkarrock med skärp och ett granatkors på bröstet. Under hennes sjuksköterskemössa stack lite tunt, rödaktigt hår fram, hennes vattenblå, inflammerade ögon hade en osäker blick, näsan var uppåtböjd, munnen grodaktig, dessutom med snett framskjutande  underläpp som hon rörde som en skovel när hon talade. Emellertid betraktade Hans Carstorp henne med all den blygsamt tåliga och förtroendefulla människovänlighet som var honom medfödd."

Ur Bergtagen av Thomas Mann. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag v. 27 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås. Min smakebit vecka 27 kommer från s. 44 i Samma, mamma av Hanna Rajs. Fler smakebitar HÄR

"min mamma var rolig och nu är hon död

så ingen får någonsin skratta igen

absolut ingen men allra minst jag

allra minst allra minst

jag har blivit allra minst 

en råtta som saknar sin mamma

den råttan blir aldrig nåt annat

än allra minst allra minst

det finns ett skratt som alla minns

och det skrattet tillhörde mamma"

Åldrande x 3

Tre väldigt olika böcker som alla handlar om åldrande. Bilden längst till höger är skriven av Carl - Göran Ekerwald som fyller 101 år i år. Titeln : Fördelen med att bli gammal. "Nu gäller det bara att leva. Att smaka på det rena och oanfrätta människolivets återstående minuter och sekunder", konstaterar han. Bokens protagonist kallas Gammal, vilket ju är sant, men jag tycker ändå att det är lite störigt. Ekerwald är författare och översättare. Han har en dotter som går ut och promenerar med honom i övrigt klarar han sig själv. CGE tycker om att sjunga och dansa. Kl 07.00 ringer väckarklockan. Därefter läser han Bibeln och persiska poeter och två dagstidningar fram till klockan tio. Livet är väldigt regelbundet. I likhet med Samuel Beckett ifrågasätter han om demens och Alzheimer egentligen är att se som sjukdomstillstånd. Det är snarare en barndom som hör ålderdomen till. Omslaget på boken föreställer det irländska helgonet Colmán, ett träsnitt av Albrecht Dürer.

Sven-Erik Liedmans bok som ligger längst till vänster har titeln I november. Om åldrandet. SEL är professor emeritus i idé-och lärdomshistoria. Han är 85 år och får kännas vid en del fysiska krämpor och att folk lämnar plats åt honom på bussar och tåg. Han har fru, barn och barnbarn som berikar hans liv. Han är trött och har svårt att fördra vintermörkret.

Anna Kåver, psykiater, 70, skriver som en livsberusad. Med livet i behåll. Om åldrandets frihet och förluster. Anna Kåver gillar att bjuda in vänner på trevliga vänsamtal. Hon minns sitt liv och även det många patienter berättat för henne. Jag är väldigt förtjust i hennes bok. Hon väjer inte. Och hon har så många fina tankar och formuleringar att stryka under. Frihet på ålderns höst är bl. a. att inte behöva optimera farten. Hon citerar ofta Kierkegaard. Och hon är så klok och erfaren. Boken har också en intressant läslista. 

Din tid kommer

Carl - Johan Vallgrens nya roman, Din tid  kommer, är en skönlitterär roman förklädd till thriller. Roman om ett brott är undertiteln. Din tid kommer tilldrar sig 1993 i Halland och börjar med att en kvinna hittas död i ett vattendrag; kalrakad, utmärglad och med korslagda armar. Sverige var ett annat land då. Man talade med varandra ansikte mot ansikte. Inget SMS- ande eller mejlande. Kriminalkommissarie Roger Björling får hand om fallet men finner ganska snart att här krävs förstärkning från rikskrim. Då återvänder Johanna till sin barndoms Falkenberg som hon flytt från p g a traumatiska händelser. Johanna och Björling arbetar bra ihop. Ingen utav dem är särskilt talför men de tänker på samma sätt. Björling har nyligen mist sin hustru, Maria, och har svårt att handskas med förlusten. Till råga på allt försvinner han egen dotter, Malin, och då blir det för mycket. Björling lånar en sommarstuga av en tremänning och hunden Elsie av en annan vän och försöker arbeta sig tillbaka. Sökandet efter Malin hotar efter sex månader att bli ett kallt fall, men varken Björling eller Johanna kan acceptera det. Vallgren hade påbörjat den här romanen strax innan hans egen hustru blev sjuk i terminal cancer. Hon uppmuntrade honom att fortsätta vilket han också gjorde när han kunde. Romanen är oavlåtligt spännande och mycket gripande. Språket är nog det jag uppskattar allra mest. Och djur- och naturskildringarna. En följer människorna i vardagen. Detaljrikedomen gör att en känner en stark närvaro. Ludvig Josephson är en förtjänstfullt okonstlad uppläsare som jag ska lägga på minnet. (Men visst är det en viss skillnad på före och innan?)

Morgon och kväll

Morgon och kväll av årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse kom ut på svenska första gången 2002. Romanen handlar om två dagar i en människas liv. Den första dagen är den kortaste delen i boken. Den handlar om Johannes födelse. Fadern Olai för ordet. Hustrun Marta ligger i barnsäng. Storasyster Magda har rotts till en farbror. Olai vet inte till sig av lycka men han är också orolig. Tänk, om det händer mor och barn något! Olai har redan döpt barnet till Johannes efter farfar. Och fiskare ska han bli. Gamla jordmor Anna är en trygghet för alla inblandade. Olai sitter vid köksbordet med huvudet i händerna och filosoferar över livet och döden: över Gud - som är en visshet som inte kan uttryckas - en lägre gud och satan själv. Livet pågår mellan ett intet och nästa intet. Men Guds ande i alltsammans gör något till mer än ett intet. Dagen, som ska bli Johannes sista, vaknar han och känner sig lätt i kroppen. Allt är gyllene. Allt är som förr och allt är annorlunda. Han är lite valen i handen och en del av ansiktet. Ena armen går inte att lyfta. Men kaffet och cigaretterna smakar gott och han bestämmer sig för en roddtur i viken och kanske till och med ut på havet. På stranden ser han vännen Peter som blivit förfärligt bräcklig och långhårig. Och han tycks inte höra när Johannes ropar. Johannes kastar en liten sten på honom för att påkalla uppmärksamhet och den går rakt igenom Peter. Jag måste klippa honom, tänker Johannes. De två vännerna har sparat mycket pengar på att klippa varandra. Peter tycker att Johannes blivit gammal. De ger sig iväg och vittjar Peters krabbnät. Krabborna är många och fullmatade och de ror till staden för att sälja, men kunderna uteblir. Efter några timmar vill Johannes hem till Erna och Peter ror hem honom. När Johannes stigit i land och ser efter Peter försvinner både han och båten. Erna är Johannes döda hustru, som han saknar så mycket. Men hon är fasligt kall om handen. Johannes börjar tycka att allt är konstigt. Han får ingen ordning på sina tankar. Det är ingen ordning på någonting. Yngsta dottern, Signe, tänker om fadern att han är en god och snäll kuf, som slitit för de sina. Nu har grannen larmat. Ljuset är inte tänt hos Johannes och han har inte synts till. Johannes tycker att den bästa trösten är att få vara ensam. Och ensam fick han ju vara. Berättelsen är full av upprepningar och omtag. De döda och de levande korsar varandras spår. Minnen och nutid flyter ihop. Havet har stor betydelse och ibland känns texten som vågor. Långsamheten är vilsam. Maria Hedborg läser utmärkt. Urban Andersson har översatt. Morgon och kväll finns att lyssna på på SR Radioföljetongen. Jag tycker mycket om den och kan verkligen rekommendera.

Titel: Morgon och kväll

Författare: Jon Fosse

Översättare: Urban Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2023

Antal sidor: 105