Helen och Vi: En närstudie i hälsa och vitalitet

Lydia Davis föddes 1947 och räknas iag som en av USA: främsta författare. Samtal med en fluga och andra noveller innehåller en mängd noveller av ytterst skiftande längd. En del är bara ett par meningar lång medan andra brer ut sig på 60 sidor. Förstår kanske inte riktigt vitsen med det, men det är inget större problem. Jag har läst en lång novell med titeln Helen och Vi(ola) med undertiteln: En närstudie i hälsa och vitalitet. Novellen är upplagd som en undersökning med rubriker som Bakgrund, Arbete, Fysisk aktivitet, Personliga vanor, Samtalsbeteende, osv. Första meningen: Följande studie redogör för två äldre kvinnor som ännu i åttio- och nittioårsåldern trivs med livet och har hälsan. Helen är äldst, 92 år, och har svenskt påbrå. Vi har afrikansk - amerikanska föräldrar, är 85 år och arbetar fortfarande fyra dagar i veckan. Båda är uppvuxna på landet med en hel del fysisk aktivitet, sund matkultur och mycken frisk luft. Båda tycks mig vara födda nöjda. De har inga ambitioner eller planer för framtiden. De röker inte och dricker inte men deltar i kyrkliga aktiviteter. Och de vill inte resa någonstans. Båda såg bra ut och var stolta över det; de var smärta och klädde sig väl. Vi var den som pratade medan Helen var lyssnaren. Nu finns det inget i novellen som tyder på att de talade med eller lyssnade till varandra. Visserligen hamnade de troligtvis på samma vårdhem till slut - Helen för att hon fick problem med blinda fläcken och Vi av pur ålder. Helen och Vi hade syskon och levde hela sina liv med andra människor och arbetade för andra. Plötsligt är det som om Helens och Vis allmänna präktighet står författaren upp i halsen och hon inför helt plötsligt Hope, 100 år. Hon har inte tyckt att hon ville ha sitt liv till hushållssysslor; hon har druckit, rökt och låtit diverse manfolk bjuda henne på resor och det är inte utan att hon kommer som en frisk fläkt även för läsaren. Hope har i alla fall alltid varit noga med hälsosam kosthållning (dit räknades tydligen i hennes fall också sprit och cigaretter). Kanske ville Lydia Davis säga att det går bra i livet om en följer sin egen väg utan att fundera så mycket på saken. Meningen med livet är helt enkelt att det ska levas. 

Ett hjärtslag från döden

Irländska Maggie O´Farrells självbiografiska roman Jag är, jag är, jag är  har undertiteln Ett hjärtslag från döden och handlar om hennes nära - döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet. Hennes roman både rör och berör. En del av berättelserna är rent smärtsamma att läsa. Jag tänker t. ex. på hennes beskrivning av åttaåringens upplevelse av hjärnhinneinflammation. En kan undra över hur hon kan minnas allt så tydligt. Visserligen förstår en att det var en traumatisk upplevelse som satte sina spår både fysiskt och psykiskt för resten av livet. Ingen talade med henne; ingen förberedde henne utan talade bokstavligen och bildligen över huvudet på henne. Andra kapitel handlar om de förtvivlade försöken att få barn; ett dramatiskt akut kejsarsnitt, missfallen och de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan. Ett annat avsnitt handlar om den lilla dotterns kamp med sitt kroniska eksem. Starkt och naket berättar modern om flickans lidande och hennes förtvivlan över att inte kunna överta dotterns plågor. En lever med. Det är mycket skickligt gjort. Maggie O´Farrell citerar en hel del författare alltifrån Sylvia Plath i titeln till Thomas Hardy, Andrew Marvell, John Donne osv. Tillsammans med Hilary Mantel försvarar hon det ofödda fostrets rätt till liv. Ett par andra kapitel handlar om  drunkningstillbud  och andra om överfall med förhinder. Jag får lust att läsa allt vad Maggie O´Farrell skrivit. Maggie O´Farrell är gift med den engelske författaren William Sutcliffe. Tillsammans har de tre barn och bor i Edinburgh. Romanen är översatt av Malin Bylund Westfelt. etta. Sekwa förlag.

Vad ska jag läsa nu då?

etta förlag. (Sekwa)

Separationen av Katie Kitamura tog mig helt oväntat med storm. Jag visste inget om författaren och tyckte inte att romanens omslag är särskilt lockande. Men - så började jag läsa och fastnade direkt. Romanens namnlösa berättarjag är en kvinna i trettioårsåldern. Hon och hennes man sedan fem år, Christopher, har separerat. Av någon anledning vill han inte att de ska berätta det för någon. Därför blir det lite besvärligt för hustrun när svärmor ringer och undrar varför inte hennes son svarar när hon ringer. Christopher har åkt till Grekland för att göra research för en ny bok.  Du får åka ner och söka upp upp honom, säger svärmor. Och svärdottern åker. Hon känner en viss egen oro också. Visserligen har han varit notoriskt otrogen och det visar sig att svärmor är fullt på det klara med vad hennes son går för därvidlag. Väl i den lilla avlägset belägna grekiska byn finner berättarjaget att ingen sett till Christopher på flera dagar. Och när hon börjar göra försiktiga undersökningar förstår hon genast att att Christopher haft flera kvinnoaffärer på stället. Svärföräldrarna anländer. De har aldrig haft någon god relation till sin svärdotter, men nu drar de åt samma håll. Där tror jag att det är lämpligt att dra ett streck för att inte förstöra något för någon. Det som jag blev särskilt förtjust i är författarens språk och det kyligt återhållsamma sättet att skildra allt som händer. Kitamuras protagonist är en god iakttagare och har förmågan att skapa kontakter. Hon är översättare till yrket och van att hålla sig i bakgrunden. Anonymiteten förstärks av att en aldrig får något grepp om hur hon ser ut och att hon är så sval i sina reaktioner. Spänningen håller sig in i det sista. Separationen får en att fundera över hur väl äkta makar egentligen känner varandra. Känner en någonsin en annan människa? Hur handskas Mark och Isabella, svärföräldrarna, med sitt åldrande? Och , ja, hur gick det sedan? Läs!
Översättare: Marianne Tufvesson. etta förlag 2017

3 x 3 under 2017

Ugglan&Boken
presenterar en ny läsutmaning för 2017. Jag har tvekat länge men kom sedan på att jag kör med både hängslen och livrem. Jag väljer sådant som jag ibland kan använda även i andra läsutmaningar jag deltar i så är det större chans att utmaningarna blir genomförda.

3 x Sekwa
Olivier Bourdeaut, I väntan på Bojangles
Pierre Lemaitre, Alex
Grégoire Delacourt, Kärlekens fyra årstider

3 x Charlotte Brontë
Professorn
Villette
Emma

3 x  kvinnliga nobelpristagare
Sigrid Undset, Kristin Lavransdotter
Pearl Buck, Den goda jorden
Gracia Deledda, Den ensamme mannens hemlighet

Top Ten Tuesday

January 10: Top Ten 2016 Releases I Meant To Read But Didn't Get To (But TOTALLY plan to)

Elena Ferrante, Min fantastiska väninna
Max Porter, Sorgen bär fjäderdräkt
Olivier Bourdeaut, I väntan på Bojangles
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose. 1
Elsie Johansson, Riktiga Elsie
Delphine de Vigan, Baserad på en sann historia
Anna Larsdotter, Kvinnor i strid
Amy Liptrop, The Outrun
Fiona Barton, Änkan
Charlotte Brontë. Professorn 

Lyckligtvis äger jag ett flertal av dessa titlar, men Riktiga Elsie, Baserad på en sann historia och Professorn lånar jag. Evt köper jag Professorn.

Förlaget Sekwa lottade ut ett bokpaket strax före jul och jag hade turen att vinna, vilket innebar att jag kunde packa upp en julklapp i trettonhelgen. Det är aldrig för sent eller fel med hårda klappar. I väntan på Bojangles och Sorgen bär fjäderdräkt fanns i paketet.

Vi

Redan när jag läste vietnamesiska Kim Thúys första självbiografiska roman Ru (2011) blev jag väldigt förtjust. I årets roman Vi känner jag väl igen berättarrösten; sparsmakad, avskalad, rak, humoristisk, distanserad och poetisk. Vissa delar från Ru kommer igen, men i Vi berättas mera om hela familjens historia. Den framgångsrike farfadern lade grunden för en förmögenhet som sedan halverades på grund av den rådande politiken. Fadern var en bortklemad man som så småningom övergav sin familj. Vis tappra mor stod ut med det mesta och lyckades ordna en flyktväg för familjen efter Nordvietnams seger i vietnamkriget. De hamnar i ett flyktingläger i Malaysia för att slutligen komma till Ouébec i Kanada. I Vi berättar hon om hur hon trotsar sin mor och sina bröder i sitt val av yrke. Hon väljer också sina män efter eget huvud. Vi betyder något väldigt litet och passar dåligt som namn till den ovanligt långa flickan. Författaren bor numera i Montreal och har arbetat som översättare, krögare och advokat. Romanen Mãn kom ut 2013 och den ska jag raskt ta itu med. Kim Thúy är en författare helt i min smak.
Översättare: Ulla Linton
Sekwa