Visar inlägg med etikett Gustaf Fröding. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gustaf Fröding. Visa alla inlägg

måndag 22 september 2014

Värsting i litteraturen

Ida Bäckmann föddes 1867 i Åmål som dotter till en målarmästare. Hon utbildade sig till lärarinna och arbetade som sådan i Säffle och Åhus. Senare sadlade hon om och blev reporter och världsresenär vilket kom att uppmärksammas av såväl litteraturkritikern Klara Johanson som Elin Wägner. Men det var som stalker till Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf som Ida Bäckmann blev känd. Redan som ung hade hon fäst sig vid Gustaf Fröding och under hans hospitalstid var hon en trägen besökare som till och med erbjöd äktenskap för att höja hans anseende. Frödings syster Cecilia och Ida B blev också vänner för en tid, men det gick över i sin motsats. Efter Frödings bortgång 1911 blev Selma Lagerlöf föremål för Ida Beckmanns envetna uppvaktning. För en tid fungerar det och Selma Lagerlöf uppmuntrar Ida Beckmann att skriva en bok om Gustaf Fröding. 1913 kommer den ut och blir totalt nersablad. Cecilia Fröding blir  upprörd. Ida Bäckmann får inget stöd av Selma Lagerlöf heller. Resorna i Afrika, Sydamerika och Ryssland dokumenterar hon också. Två självbiografiska böcker om Röpecka skrev hon tidigt. Ida Bäckmann var rödhårig och beskrivs som ful och kort. Jag tror att hon var en väldigt besvärlig människa, men hon var också djupt tragisk. Hon var den umbärliga - även i sitt eget liv. Hon levde genom andra trots att hon egentligen var en pionjär med sina tidiga resor.  Hon var inte viktigast för någon. Inte vet man riktigt heller vad som var sant och inte. Ida Bäckmann friserade sin verklighet efter eget gottfinnande. Hon klippte och klistrade. Ida Bäckmanns liv kan man läsa om i Sigrid Combüchens biografi Den umbärliga.
Ida Bäckmann flyttar till en liten gård, Himmer, där hon och hennes kamrat missionären Stina Sahlin bedriver hönseri. Stina träffar emellertid prosten Pettersson, ett ungdomssvärmeri, och det utbryter en dramatisk dragkamp mellan Ida Bäckmann och prosten om Stina Sahlin! Det vill sig inte bättre än att prosten Pettersson avlider och Ida B och änkan Stina kan flytta in i den bekväma prästgården för att avnjuta den senares nådaår. Ida B dog 1950
Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann nyanserar bilden av en litteraturens värsting. Sigrid Combüchen gör det inkännande och humoristiskt. Man läser Den umbärliga som man läser en roman. Några bilder hade inte varit fel. Inte heller en litteraturförteckning och ett register.

måndag 21 maj 2012

Vem är narren? Vem är kung?


LYSANDE Frödingtolkningar av 5 - mannagruppen Qualander.

I ett välmatat program presenteras Fröding i ord och ton. 
Den kongeniala tonsättningen har gruppen till stora delar gjort själv.
Instrumentationen förefaller till en början  lite häpnadsväckande , men snart inser man hur lyckad den är. 
Eller vad sägs om tuba, elgitarr, akustisk gitarr, trummor, altflöjt, dragspel och fiol?
Alla spelar i stort sett allt.
Qualander - namnet betyder ungefär dåre - har verkligen trängt in i Frödings texter och lyfter fram dem på ett nytt sätt.
Berikad vacklar man hemåt i den underbara majnatten i en praktfull solnedgång.

Knäpp gitarren,
strängen slå,
vem är narren,
vem är narren
av oss två?

Jag är narren,
du är kung,
knäpp gitarren,
knäpp gitarren,
sjung!

Rör på strängen,
det är vår,
glad på ängen,
glad på ängen
blomman står.

Över ljungen
står en tall
högst i dungen,
högst i dungen
all.
 
Hög på hästen
red en kung
upp till festen,
sprang av hästen
ung,
 
tog, du dansens
giga hör,
kyss av landsens,
kyss av landsens
mör.
 
Hör du strängens
hårda skorr,
nu är ängens,

nu är ängens
blomma torr.
 
Storm kring branten,
tallen brast,
hör diskanten,
hör diskanten
viner vasst.
 
Knäpp gitarren,

vilt i ring
virvla barren,
virvla barren
kring.
 

Trött och sprungen
är gitarrn,
nu är kungen,
nu är kungen
narrn.
 
Hör gitarrens
brustna röst,
det är narrens,
det är narrens
tröst. 


En visa om mig och narren Herkules ur Stänk och flikar (1898) av Gustaf Fröding







lördag 24 mars 2012

Ur Hyllorna: X

Xenofon (430 f. Kr. - 355), Anabasis Xenofon var historiker och författare; lärjunge till Sokrates. Han deltog i det persiska kriget och skrev om återtåget = anabasis) efter slaget vid Kunaxa. Xenofon har också skrivit en grundläggande bok om ridkonst. Han anses inte vara lika framstående historiker Thukydides som han efterträdde men desto mera personlig och rolig.




Ur Anabasis


— När så barbarerna fördrivits eller dödats,
lät Xenofon hellenerna slå läger
och taga fram av de förråd, som ännu ej förödats,
och bjuda in till gästabud hellenernas strateger.
Och runt omkring han lät soldaterna
få samla sig i jämna lag om sina matransoner
allt efter städerna och staterna,
arkader hos arkader och lakoner hos lakoner.

Och Xenofon, som jämt gav akt, när något samtal fördes,
att få besked om tankarne hos männen,
förvånades och i sitt hjärta rördes
av tal, som gick från man till man, från vännen och till vännen,
med tänkespråk från filosoferna
och trösterika stycken från Homeros
i växling med de glättigt sjungna stroferna
till Foibos och Athena och till Eros.

Och segervinnare i knytnävskamp bedömdes och berömdes,
Euripides med Sofokles han hörde sammanställas,
och allt som glädjen steg och krus och skålar tömdes,
blev männens sinne mer och mer liksom försatt till Hellas.
De tog ris och löv och skönt bekransade
de gjorde lek och dans i trädens svalka,
och ganska väl och vackert dansade
stymfaliern Sofainetos citalka.

Men Xenofon, som kom ihåg den hårda vedermöda
hellenerna fått genomgå och ännu måste bida,
och hungersnöd och frost och efterblivna döda,
var stolt och glad att se hellener kunna lida
och ändå kunna glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden. —
Gustaf Fröding

Stig Strömholm har skrivit en entusiastisk
understreckare om Xenofon.

onsdag 1 februari 2012

En vårvintervisa
















En vårvintervisa


"Smält min is,
låt min snö
gå i tö",
suckade vintern till våren.

"Kanhända, kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker", sjöng våren.

Text: Gustaf Fröding
Musik: Torgny Björk

onsdag 16 november 2011

Vackert om Fröding






















Rolf Alsing
, f. d. chefredaktör för Aftonbladet, författare till Gustaf Fröding- sällskapets årsbok 2011, Fröding och kvinnorna, talade igår kväll om sin favorit bland svenska poeter och de viktigaste kvinnorna i hans liv. Modern Emilia, systrarna Cecilia och Hedda, Ida Bäckman som charmade både män och kvinnor och sköterskan Signe Trotzig.
Och så var det alla de andra; servitriserna, tobaksflickorna och bygdens olyckliga döttrar.
Han, som skrev så vackert om kärlek, lyckades aldrig finna den under sitt alltför korta liv.
En kvinna skulle enligt Gustaf Fröding vara smärt och mild ( i betydelsen förlåtande). Det var drottningmärken.
Rolf Alsing illustrerade pedagogiskt med olika dikter; Sagoförtäljerskan som tillägnats systern Cecilia, Dolores di Colibrados till modern Emilia; En hög visa till Hildegard Alstermark som Gustaf Fröding också friade till i ett brev där han berättade att han inte var mycket att ha.
Han fick också ett avböjande

1880 träffades Selma Lagerlöf, som då var 22 och Gustaf Fröding, 20, och Selma Lagerlöf blev mycket intagen. Demonisk, mörk och tilldragande påminde han henne om Lord Byron. Vem hade trott det?
Gustaf Fröding dog 1911 och fick en otroligt pampig begravning.
Systrarna Cecilia och Hedda vilar i samma grav men om dem nämns ingenting på gravstenen...

Rolf Alsing fängslade från första stund genom sitt eget engagemang i Gustaf Frödings olyckliga öde och sina gedigna kunskaper. Han anser att Gustaf Fröding är en av de största svenska poeterna, men utan sprängstoff utomlands. Han är en svensk angelägenhet - inte bara en värmländsk.

Vanessa Sundblad och Jan - Eric Ström från Musik - och Kulturskolan sjöng Fröding till gitarr.