Visar inlägg med etikett Patrick Modiano. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Patrick Modiano. Visa alla inlägg

torsdag 20 augusti 2015

Lucien Lacombe

Lucien Lacombe - fransk långfilm från 1974 visades igår kväll på TV2. Filmen utspelar sig i en fransk by under Vichyregimen. Lucien Lacombe är en klumpig och ganska korkad pojke från den lilla by Souleille. Han gillar vapen och använder gärna faderns gevär till att skjuta kaniner. Ingen vill riktigt veta av den här osympatiska pojken. Modern är inte i den situationen att hon kan ta hand om honom och fadern sitter i fängelse. Lucien hänvisas till ett härbärge där han inte vill vara. Tyskarna finns överallt och ingenstans och medlöparna överallt. Av en slump fångas Lucien in en kväll när han trotsar utegångsförbudet på väg till härbärget. Han förstår inte vilka han har att göra med. De är vänliga mit honom och ger honom mat och inte minst dryck samt frågar ut honom om hembyn. Och därmed har han börjat sitt samarbete med franska Gestapo alldeles i slutet av andra världskriget. Lucien gillar sina vapen och maktutövning. Historien blir komplicerad när han förälskar sig i en judisk flicka. Flickans far deporteras till Toulouse efter att ha uppträtt utomordentligt oförsiktigt. Tyvärr får man inte veta något vidare om hans öde. Lucien Lacombe är en väldigt realistisk film; kuslig, skrämmande och mycket tankeväckande. Människan är människans varg. Jag tycker att man känner igen Modiano på den Lucien som är oönskad överallt och på den karrärlystna, okänsliga skådespelerskan som säkert lånat drag av Modianos egen mor. 
Det franska landskapet är vackert filmat.
Regi: Louis Malle. Manus av Patrick Modiano - förra årets Nobelpristagare i litteratur. Flickans far spelas av svenske Holger Löwenadler.

fredag 14 augusti 2015

En stamtavla

En stamtavla (2015) av 2014 års Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är hjärtskärande läsning. Författaren berättar - ibland lite bittert - om sina första 21 år som son till föräldrar som inte fanns där för honom. Modern var ständigt på resor i jakten på teater - och filmroller. Fadern, som dolde sin judiska härkomst, flöt omkring i ljusskygga kretsar med sina svartabörsaffärer. Patrick, född 1945, lämnades gärna bort till främmande människor och fick gå i internatskolor "för oälskade, oäkta och bortglömda barn",  trots att föräldrarna bodde strax intill. Fadern gifter om sig med en kvinna som inte heller vill veta av Patrick. Rudy, Patricks älskade lillebror, föddes 1947 och dog redan som tioåring. Det var det värsta slaget i Patricks liv och en sorg som aldrig lämnat honom. "Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken i denna flygsand..." skriver Modiano. Detta som ursäkt för att han räknat upp en massa namn som säkert till större delen är okända för de flesta läsare. Lite längre fram: "Två vilsna och aningslösa fjärilar i en stad utan blick." Om jag förstått saken rätt är Stad utan blick en roman om Paris. Den finns många litterära referenser i En stamtavla. Vi följer författarens litterära utveckling på samma gång som man följer hans vindlande väg ut i världen. Patrick Modiano bröt med sin far som sedan försvann till Schweiz där han också dog. Modern lär fortfarande vara i livet. Aggressivitet och ovilja är det enda modern visat honom. Patrick Modianos prosa är exakt och effektiv. En stamtavla måste vara rena guldgruvan för frankofiler. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer. Elisabeth Grate Bokförlag.

söndag 22 februari 2015

En smakebit på søndag

"På sista tiden hade Bosmans tänkt på vissa episoder i sin ungdom, episoder utan fortsättning, tvärt avklippta, ansikten utan namn, flyktiga möten. Alltsammans tillhörde ett avlägset förflutet, men eftersom dessa korta sekvenser inte hängde samman med hans liv i övrigt svävade de fritt, i ett evigt nu. Han skulle aldrig sluta undra över det, aldrig få svar. Dessa brottstycken skulle alltid te sig gåtfulla för honom. Han hade börjat göra en lista över dem i ett försök att trots allt hitta hållpunkter: ett datum, en bestämd plats , ett namn
vars stavning han var osäker på. Han hade köpt en svart anteckningsbok som han bar i innerfickan på jackan, så att han kunde skriva ner något när som helst på dagen, varje gång ett av dessa minnen blixtrade till i medvetandet. Det var som att lägga ett pussel..." Patrick Modiano, Horisonten s. 9.
"Bakom de bestämda händelserna och de välbekanta ansiktena anade han allt som hade blivit mörk materia: hastiga eller missade möten, borttappade brev, förnamn och telefonnummer i en gammal almanacka men som man har glömt, människor som man har stött på utan att veta om det..." s. 10
Så typiskt Modiano, liksom den suddiga omslagsbilden. Fler smakbitar finns HÄR 

tisdag 30 december 2014

Målgång: Tre på tre 2014

TRE PÅ TRE  Vi drar igång första september och avslutar sista november. Jag valde att läsa tre titlar från Elisabeth Grate förlag. Den första läste jag omgående, Kungens fall av Abdellah Taïa. Den andra läste jag klart för ett par dagar sedan, Standard av Nina Bouraoui. Observera! att jag redan ifrån början hade programmerat in fel deadline, nämligen 31/12! Men bättre för sent än aldrig. Det är jämt en månad efter bäst-före-datum. Nätternas gräs av Patrick Modiano (som jag fick i julklapp av mig själv) är den tredje romanen ifrån Grate. Som vanligt rör sig författaren i Paris och även en inbiten anglofil kan känna hur det rycker i de litterära nervtrådarna av längtan efter att vandra i Montparnasse och Cité Universitaire. Det handlar om minnet, glömskan och tiden. Berättarjaget, en författare vid namn Jean, rör sig i det förflutna och i nuet. Genom en spricka i tiden och parallell tid handlar det om båda planen samtidigt. För fyrtio år sedan träffade Jean en gåtfull flicka som kallade sig Dannie. De kom att tillbringa mycken tid tillsammans utan att Jean för den skull kom underfund med vad hon egentligen hette, var hon kom ifrån och varför hon fick sin post till poste restante i ett annat kvarter än där hon bodde. Någonting allvarligt har hänt och troligtvis är Dannie inblandad. Kriminalkommissarie Langlais förhör Jean, som varken vet något eller förstår vad det rör sig om. Långt senare återser han Langlais och får lite mera vetskap om hela saken. Men "vi är utlämnade åt vissa tystnader här i livet", skriver Jean. Hans svarta anteckningsbok används flitigt. Jean kastar ner uppgifter om historiska personer, adresser, telefonnummer och gör en katalog över bänkarna på olika sträckor i Paris. Anteckningarna fungerar sedan som Morse - meddelanden när Jean ska skriva sina böcker. Språket i Nätternas gräs är stramt, vackert och fullt av underbara aforistiska formuleringar. Jag tyckte mycket om att läsa Nätternas gräs. Däremot var jag mindre förtjust i att lyssna på Staffan Göthes uppläsning i Radioföljetongen.

onsdag 10 december 2014

Ny radioföljetong!

Imorgon, 11 december,  börjar en ny radioföljetong, Nätternas gräs av årets Nobelpristagare i  litteratur, Patrick Modiano. En man, Jean, söker i Paris efter Dannie, som var hans kärlek för 40 år sedan, och som försvann under mystiska omständigheter. Med hjälp av adresser, telefonnummer och namn i en gammal svart anteckningsbok försöker han rekonstruera dåtidens Paris. Staffan Göthe läser. Läs pressmeddelandet HÄR

Gare d´Austerlitz

Litteraturvetaren Per Arne Tjäder har just kommit ut med en bok om Patrick Modiano, Gare d´Austerlitz. En bok om Patrick Modiano på Daidalos förlag. Omslaget är en detal av en karta över Paris från 1937. Gare d´Austerlitz var ett av de svarta hålen i Paris under ockupationstiden enligt Patrick Modiano. Det var också där hans far greps utav Gestapo men släpptes lika snabbt efter ingripande av en mystisk man i en svart bil. Fadern, som var sefardisk jude,  hade sina förbindelser och lyckades ta sig igenom kriget med livet i behåll. Modern, som kom från Belgien, var dansös och skådespelerska och enligt Per Arne Tjäder lever hon fortfarande, 96 år gammal. Modianos första språk blev alltså flamländska. Per Arne Tjäder har skrivit en intressant och mycket lättillgänglig bok om årets nobelpristagare i litteratur. Han går igenom uppväxten, den dåliga relationen med föräldrarna, ungdomsåren med flickvännerna som vittnar om en komplicerad ung man besatt av detaljer och fakta. Patrick Modiano har alltid noterat i anteckningsböcker; adresser, namn, platser och annat. Hustrun, författaren Dominique Zehrfuss, kommer också ifrån svåra uppväxtförhållanden. Paret har två döttrar; den yngsta Marie är gift med en svensk musiker. Per Arne Tjäder går igenom romanerna; tecknar bakgrundsbilder, berättar om andra Modiano - forskare, vandrar på Modianos gator och följer intresserat de trådar som författaren lagt ut. Per Arne Tjäders egna intresse är medryckande. Det är spännande läsning. Liksom Modianos egna romaner som alltid har ett drag av deckare. Någon är försvunnen, andra söker, identiteterna växlar och vilseleder. Georges Simenon är också Modianos förebild. Självbiografiska teman vävs ofta in i berättelserna som är som symfonier av Haydn; korta variationer på samma tema, men alla är olika. Stamtavla är den mest självbiografiska av hans romaner.
Romanerna ska ses som delar i ett större bygge, säger Modiano.
Modiano har även skrivit barnböcker som illustrerats av hustrun.
Gare d´Austerlitz rekommenderas varmt.

tisdag 18 november 2014

Från Grate förlag

»Men vad tror du, Bruno? Inbillar du dig att du skulle ha en chans om hon visste hur ditt liv egentligen ser ut? Då är du ju riktigt blåst. Vet du vad den här sortens tjejer kallar sådana som oss? Standardkillar. Det är vad vi är för dem, standardkillar. Och vet du varför? Därför att vi inte är helblåsta men inte hyperintelli­genta heller, inte supersnygga men inte asfula heller… Det är vad vi är Bruno, medelmåttor, killar som man bara ser rakt igenom, som man umgås med utan att älska…»
I sin roman Standard (2014) bryter Nina Bouraoui med sin tidigare autofiktion och tecknar ett naket porträtt av en antihjälte i vår tid.




En dag 1988 ser den franske författaren Patrick Modiano en notis i ett nummer av kvällstidningen France-Soir från 1941. En 15-årig flicka, Dora Bruder, anmäls saknad av sina föräldrar. Modiano kan inte släppa tanken på den judiska flickan och hennes föräldrar i det av tyskarna ockuperade Paris. Han ägnar de följande nio åren åt att försöka rekonstruera Dora Bruders liv, från försvinnandet den kalla decemberkvällen 1941 till transporten från lägret Drancy i Paris till Auschwitz i september 1942. Hans efterforskningar resulterar 1997 i Dora Bruder.
 
Baksidestexterna på två nya franska romaner utgivna av Elisabeth Grate förlag från biblioteket idag. Kort lånetid, förstås, men i alla fall! 

torsdag 16 oktober 2014

Bröllopsresa

I Bröllopsresa från 1990, sv. övers. av Katja Waldén 1992 på Albert Bonniers förlag, av Patrick Modiano skildras det hur Jean, journalist och äventyrsresenär, ska åka till Rio de Janeiro. I hemlighet planerar han att stanna kvar i Paris och uppsöka platser han besökte och bodde på i sin ungdom. Jean är trött på sitt liv och sitt arbete. Han försöker också kartlägga den österrikiska judinnan Ingrid Rigauds öde. Hon och hennes man har en gång erbjudit Jean det beskydd som han just då var i starkt behov av. Jean minns Ingrids ljusblå ögon och sina egna funderingar om att Paul Regaud möjligen gift sig med Ingrid för att rädda henne undan tyskarna under krigstiden. Jean vandrar omkring i Paris och framkallar minnen ur olika lager. Han talar med okända människor, han äter på barer och försöker kommunicera med sin otrogna hustru, Annette,  som upptäckt att Jean är kvar i Paris. Det är mycket som är typiskt för Patrick Modiano i Bröllopsresa, som tiden och platsen, men ingen av de inblandade personerna gör något större intryck på mig. Samtliga tycks mig alltför vaga. Jag förväntar mig mer av t. ex. Dora Bruder.

torsdag 9 oktober 2014

Äntligen!

Nobelpriset i litteratur 2014 till Patrick Modiano! 
Motivering: ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Ännu en läsarvänlig nobelpristagare.
Grattis Grate förlag!
Så här tyckte jag om Lilla smycket som kom ut 2013.

Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en  jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne. Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne.  Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon".  Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator  tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som  varit och det som är  i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig tillbaka. Det är vackert och vemodigt.

måndag 18 mars 2013

Minnenas Paris

Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en  jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne.
Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne.  Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon".  Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator , tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som  varit och det som är  i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig igen. Det är vackert och vemodigt.




lördag 16 februari 2013

En cirkus drar förbi

I en mig närstående bokhylla hittade jag en Patrick Modiano som jag inte läst tidigare, nämligen En cirkus drar förbi.
Den tilldrar sig i femtiotalets Paris. Utan att vara det minsta frankofil förstår jag att Modianos skildringar av Paris måste vara något extra.
Huvudpersonen Jean tänker tillbaka på sin ungdoms upplevelser tillsammans med den äventyrliga Gisèle under en kort tid under vilken han egentligen inte fattade någonting utav vad han deltog i utan att veta om det. Han var bara 18 år även om han utgav sig för att vara 21.
Föräldrarna befann sig på olika håll i Europa och bekymrade sig inte mycket om var sonen uppehöll sig, hur han försörjde sig eller hur han mådde.
Gisèle och Jean träffades symptomatiskt nog utanför en polisstation. Hon bad honom om en tjänst som han inte fann någon anledning att neka henne. Genom Gisèle träffade han en mängd olika personer som han hade svårt att placera i tillvaron. Alla liksom flyter omkring. Jean och Gisèle också.
Jeans naivitet är på en gång både svaghet och styrka. Så småningom anar han att Gisèle kanske inte riktigt har presenterat sig för honom vare sig vad det gäller ålder, sysselsättning eller civilstånd.
Det hela är oroande och spännande. Åtminstone för läsaren. Jean fattar ju ingenting.
Patrick Modiano är en mycket sympatisk och läsvärd författare. Han sysslar mycket med minnet och glömskan. Vad är det man minns? Och varför?
Och minst lika intressant är det man glömmer.
Språket är enkelt, poetiskt och vackert.