"Shmuels ögon tårades lätt, något som gjorde honom generad och till och med skamsen. Han kunde få tårar i ögonen av en kattunge som kanske tappat bort sin mamma och som jamade vid en mur en vinterkväll och gned sig mot hans ben, samtidigt som den vädjande titta på honom. Om det i slutet av någon medioker film om ensamhet och förtvivlan på Edisonbiografen visade sig att den hårdaste personen av alla hade ett hjärta av guld kunde han börja storgråta med hopsnörd strupe. Och om han såg en mager kvinna krama ett barn och snyftande komma ut från Shaare Zedek - sjukhuset började han genast själv gråta. På den tiden var det vanligt att uppfatta gråt som något kvinnor hemföll år. En gråtande man väckte motvilja och till och med avsky, ungefär som en kvinna med skägg. Shmuel skämdes för denna sin svaghet och ansträngde sig för att få bukt med den, men förgäves."
Fler smakebitar HÄR
Inlägg
