söndag 30 september 2012

Resor i Saudiarabien






Medan regnet envist fortsatte att falla samlades ett hundratal människor i Farstorps bygdegård långt från allfarvägen för att lyssna till journalisten och 
TV - reportern Tina Thunander som berättade om kvinnors liv i Saudiarabien. Hon har gjort ett flertal resor dit och även skrivit en bok, Resa i Sharialand.
Den var Augustprisnominerad 2010.
När det konstaterats att tekniken inte fungerade och att det inte skulle bli några bilder börjar Tina Thunander med att tända en underbar rökelse för att försätta publiken i en mellanösternstämning.
Oud heter doften. (Nu fattades endast musiken från en oud.)
Sedan sätter hon igång och berättar om sin första resa. Hon hade fyra fakta emot sig; hon var kvinna; hon reste ensam; hon räknades som kristen och hon var journalist.
På något sätt lyckades hon i alla fall. Sedan måste hon skaffa en abaya; en vacker och dyrbar sådan med blått foder. Naturligtvis måste hon ha en hijab, huvudsjal, också och en niqab, ansiktsslöja.
(Ansiktsslöjan finns inte föreskriven i Koranen.)
Saudiska kvinnor har just fått lova att börja arbeta i affärer för kvinnors underkläder. Det är ett stort steg, säger Tina Thunander. Annars tas det mestadels myrsteg.
I Saudi finns världens högst utbildade hemmafruar. Alla har gott om pengar och kan anställa tjänstefolk. Alltså kan de sysslolösa kvinnorna läsa vid universiteten.
Kvinnor och män får inte förekomma i samma rum om de inte är gifta eller är släkt med varandra. Detta särskiljande påbjuds dock inte i Koranen. 
Ett märkligt faktum är att chefen för den religiösa polisen har haft detta som ämne för sin doktorsavhandling!
Tina Thunanders intressanta, livfullt framförda föreläsning följdes av många frågor. Och, nej, det kändes inte som om vi egentligen saknade bilderna.

Arrangör: Farstorps föreläsningsförening


lördag 29 september 2012

Varje bok är en flaskpost

Inget avsked jag fick,
varken ett viskat ord
eller en gest, en blick
för att be om ett ord, medan jag
som ingenting visste eller förstod
såg gryningen hårdna till dag,
den dag som ändrade allt, när du gick.

The Going av Thomas Hardy var en dikt som Jeanette Winterson hade lärt sig efter det att en flickvän lämnat henne. Men dagen som verkligen förändrade allt för Jeanette Winterson var den dagen då hon adopterades bort sex veckor gammal.
Hardy har orden som hittar känslan. Det är så poesi fungerar.
Varför vara lycklig när du kan vara normal? är orden som Mrs W yttrade när hon förstod att dottern älskade kvinnor. Det är också titeln på Jeanette Wintersdons nyutkomna biografi.
En del känner man igen från Wintersons succéroman från 1990 Det finns annan frukt än apelsiner.
Jag har skrattat mycket när jag har läst biografin - trots allt. Mrs Winterson är grym, men hon skildras här med  humoristiskt överseende. Hon var en naturkraft; lång och kraftig (sköldkörtelproblem) och ingen dumbom. En Dickens - figur, tycker jag. Men kanske var Mrs W inställd på att adoptera en pojke? 
Mrs Wintersons religiositet var av det stelbenta, fördömande slaget och apokalypsen var hennes favoritföreställning. Hennes uppfostringsmetoder gick ut på att låsa  dotttern ute alternativt sätta henne i kolkällaren. Eller fick Jeanette stryk när fadern kom hem. Instruerad av modern, förstås.
Excorsismen inte att förglömma. Oavsett att den inte hade minsta effekt.
Jeanette erbjöd motstånd. Hon gav sig av från hemmet när hon var 16 år och bodde än här och än där: i en gammal bil eller husvagn eller i ett rum hos någon snäll människa.
Jeanette Winterson tog sig för att läsa den engelska skönlitteraturen från A - Z. Böckerna och biblioteket
blev hennes räddning. Liksom så småningom skrivandet.
Under en tid var JW djupt deprimerad och försökte till och med ta sitt liv. Att vara galen är en tidskrävande process, liksom att bli frisk säger hon. Men hon skrev sig ut. 
Varför vara lycklig när du kan vara normal är en varm och kärleksfull bok full av humor och sorg.
"Hon älskade mig de dagar hon var i stånd att älska", säger Jeanette Winterson försonligt och gillar inte att den biologiska modern klankar på Mrs W. "Hon var ett monster men hon var mitt monster."
Nu förefaller JW vara lycklig efter allt hon gått igenom. Hon lever i ett bra förhållande och som hon säger så frigör förlåtelsen framtiden.
Jag tyckte mycket om att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal och får lust att läsa om Apelsinen (som JW kallar den) och flera andra av hennes romaner. 
Och jag tycker att Jeanette Wintersons biografi har förutsättningar att bli en strålande film!

fredag 28 september 2012

En kvinnohistoria

Maj Sara Johanna Berglund, född Olausson, har  ingått äktenskap med fabrikör Tomas Berglund, som är frånskild och nästan dubbelt så gammal som hon. Och det är inte den hon ville ha, men han råkade ju bli far till hennes barn. Maj är tjugo år och hon har svårt att finna sig tillrätta i graviditeten.
Det är inte mycket lättare med hela den nya, stora släkten anförd av den dominanta svärmodern Tea, som håller "minstingen" Tomas i ett järngrepp. Allt skaver. Maj tänker mycket på sin stora kärlek, Erik,
och på sin egen familj som hon tappat kontakten med. Ofta skriver hon brev i tankarna och längtar efter sin mamma. Maj är mycket ensam och har ingen att tala med eller få råd av. Hon och mannen känner inte varandra egentligen. Tomas gör trevare, men det är Maj som inte är så intresserad.
Det är tåga i Maj och hon ger sig ändå i kast med alla middagar, julfiranden, födelsedagar och andra familjetraditioner om än med stor vånda. Hon har klättrat uppåt på samhällsstegen och det har ett pris.
Moderskapet är inte heller så lätt i början, men Maj lär sig. Och hon inser att den lilla dottern också kan  användas som sköld. Om och när det behövs.
Ganska snart efter giftermålet upptäcker Maj att det är något som inte stämmer med mannen. 
Tomas försvinner ofta utan att hon vet var han är. Och han doftar främmande när han kommer hem.
Hon undrar vad som kan ha hänt i  äktenskapet med Astrid. Tänker han fortfarande på henne?
Kristina Sandberg följer tätt inpå Maj i Att föda ett barn. Det är genom henne vi upplever allt.
Det är vardagsgråttt, realistiskt och inte ett dugg förskönat. Tvärtom. 
Man lider med Maj när hon har födelsedagsmiddag på sin 21 - årsdag för hela stora släkten. 
Hon våndas över menyn; hon springer benen av sig ; hon sliter och är gråtfärdig. Och gravid.
Och när det är mors dag - hennes första - vart går mannen då? 
Att föda ett barn är också ett stycke kulturhistoria. Här finns mycket tidstypiskt - kläder, mat, umgängesvanor och tankesätt.
Att föda barn är första delen i en tänkt trilogi.
Del två, Sörja för de sina finns redan.


torsdag 27 september 2012

Om detta må det berättas

Den vackra kvinnan i bakgrunden är Bennie Åkerfeldts farmor

Författaren, skribenten och debattören Bennie Åkerfeldt och musikern 
Pelle Jageby gör tillsammans ett noga förberett, väl avvägt och proffsigt genomfört program om resandefolket, som sorterar under det vidare begreppet romer. Ett stycke ganska okänd svensk historia berättas på ett effektivt sätt i ord och ton. Som åhörare blir man starkt berörd och många tankar infinner sig. Resandeblod är ett program som borde passa utmärkt på högstadiet och i gymnasieskolor.
2012 är romernas år.
Läs vidare HÄR

Fredagen den 9 november släpps Bennie Åkerfeldts senaste BOK,

Romer - det ansiktslösa folket i Europa på huvudbiblioteket i Kinna 11 - 19.

onsdag 26 september 2012

ord och inga visor


Idag lyssnade jag på Obs i P1 och då fick jag höra Jessica Johansson på bloggen
ord och inga visor
tala om böcker och bloggande. Hon är en av flera bloggambassadörer på Bok - och Biblioteksmässan.
Jessica sa många bra saker, bl. a.  om bloggarnas ökande betydelse för bokläsare som komplement till kritiken på kultursidorna. Det ena behöver ju inte förskjuta det andra.
Du kan antingen läsa eller höra
HÄR 

Dessutom!

Förutom alla biblioteksböckerna vill jag ju läsa Nina Björk, Lyckliga i alla sina dagar som jag vann på
Annas fina blogg - och dagarna går
Jag blev jätteglad och går nu i ide en tid (ja, jag får väl inte missa tiden hos tandhygienisten, förstås)

Från biblioteket
























Dessa läckra höstböcker hade jag reserverat på mitt lokala bibliotek.
Och nu har de kommit. Alla på en gång. (Och då ska vi inte tala om det jag redan hade hemma...)
Var börjar jag???

måndag 24 september 2012

Tematrio - Norden på Bokmässan


Lyran 
ger oss i uppgift att under veckan berätta om tre nordiska favoriter - böcker eller författare.
Antingen skriver man i egen blogg och gör en hänvisning i Lyrans blogg.
Eller också skriver man direkt i Lyrans kommentarsfält.


Islänningen Gyrdir Eliasson fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2011 för sin novellsamling 
Bland träden. 47 korta noveller med överraskande slut som på något sätt hänger ihop med varandra.
Allt tilldrar sig i ett grått landskap med någon enstaka färgaccent.
Jag var otroligt förtjust i den här novellsamlingen.



Pia Juul är en högt uppskattad författare i Danmark. Hon skriver noveller, romaner, dramatik och lyrik.
Dessutom är hon medlem i Danska Akademien. Mordet på Halland är däremot en kriminalroman. Att skriva deckare räknas inte som så särskilt fint i Danmark.
Mordet på Halland handlar egentligen mer om änkans kartläggning av vem Halland, hennes döde man, egentligen var. Kände de varandra över huvud taget?
Slutet är inte så väsentligt. Det viktiga är vägen dit.


Den norske poeten Olav H Hauge (1908 - 1994) kallades äppelodlaren vid Hardangerfjorden. Han bodde längst in i fjorden på en gård i hela sitt liv med undantag för den tid han tillbringade på mentalsjukhuset Valen. Han skrev 84 självanalytiska dagböcker under sitt liv. Hauge skrev också lyrik och utvecklades från romantisk naturlyrik till modernism. Persisk och kinesisk lyrik älskade han och han läste mycket i hela sitt liv. Carl - Göran Ekerwald skrev en bok om denne märklige norske författare. Det stora självporträttet heter den och kom ut 2011 på Carlssons förlag.


söndag 23 september 2012

Solstorm

Åsa Larssons första kriminalroman med Rebecka Martinsson i huvudrollen har titeln Solstorm.
Jag har sett filmen med Isabella Scorupco som Rebecka Martinsson.
Först blev jag besviken. Det var inte så jag tänkt mig henne, men efter hand tyckte jag ändå att hon passade riktigt bra som den envisa, orädda juristen från Stockholm som anses vara en förrädare och avhoppare av den religiösa församling som hon tillhört, missbrukats av och spottats ut av.
De extatiska församlingsmötena är riktigt obehagliga och för tankarna till andra stora möten av typen masspsykos. Mikael Persbrandt spelar ungdomsledaren som får ungdomarna med sig, särskilt flickorna som får särbehandling.  Krister Henriksson har en obehaglig roll som frusen familjefar.
Susanne Reuter är hans grå hustruskugga som vet att hålla sig steget bakom.
Deras unge son är församlingsledaren Viktor Strandgård, som hittas mördad. Rebecka har kallats till Kiruna av hans syster som anklagas för mordet och är rädd att hon ska mista vårdnaden om sina barn..
Det är kallt och gnistrande vitt och ljusen från  Kiruna lyser upp den svarta natten. Det är oerhört vackert filmat.
Farmors hus som Rebecka bor i ligger inte riktigt som jag trodde.
Men Polisinspektör Anna - Maria Mella som spelas av Lena B. Eriksson är exakt som jag föreställt mig henne.
Jag kommer nog att läsa boken också för jag tycker att det finns luckor i filmen, t. ex. är det något med Rebecka och Viktors föräldrar som inte stämmer riktigt.


Högt ärade trana

Idag när jag steg ut på trappan passerade en grupp tranor i snygg Y-formation. Och det är ju dags nu. Under september - oktober ger de sig iväg mot Iberiska halvön och norra Afrika för att sedan återkomma i mars - april.
Den här fina bilden av flyttande tranor hittade jag HÄR


Nina Södergren f. 1924 är en poet som ofta använder tranan som motiv. Tranan är för henne avskedets och återvändandets fågel. Alldeles nyligen - augusti 2012 -har det kommit ut en samlingsvolym med Nina Södergrens dikter, Högt ärade trana. Här ingår även ej tidigare publicerade dikter
 



Nina Södergren bor på Öland och skriver ofta dikter om fåglar.. Hon medverkar även som journalist i Ölandsposten. Onsdagen den 24 oktober kl 19 besöker hon Mörbylånga bibliotek och berättar om sitt författarskap.


lördag 22 september 2012

Höstdagjämning



Höstdagjämning

Nu blommar heden violett av ljung,
rött skifta nyponen bland snårens taggar,
och över åkern vitnande och tung
för svalnad blåst den mogna säden vaggar.

Jag känner höstens närhet. Snart den skall
med praktfull färgglöd skog och park förgylla,
till dess att vid de sista lövens fall
allt svartnar och blir ett med regndränkt mylla.

Det är, som om ett vemodsmängt förbi
mig redan nådde ur den luft jag andas,
och ändock hör jag  ock en melodi,
som sjunger ljust och ljuvt, med vinden blandas


Natan Söderberg (1869 - 1937)

Ur  Svensk dikt året om

Bilden är lånad från Wikipedia


Lyckad återträff

Äntligen blev det min tur att läsa Till offer åt Molok av Åsa Larsson!
Och jag blev inte besviken. Det är spännande och välskrivet och Åsa Larsson är duktig på de tunna psykologiska trådarna. Och miljön - Kiruna med omnejd; snön, kylan, avstånden mellan husen - som hon skildrar så hemvant. De starka kvinnorna är fler än de starka männen. Den arme (osympatiske) kammaråklagaren Carl von Post har ett elände med den populära åklagaren Rebecka Martinsson, den ettriga polisen Anna - Maria Mella och den resliga polisinspektören från Umeå klädd i linne lager på lager och det grå håret uppsatt med en pinne. De kommer honom att känna behov av syrgas, betablockerare och morfin. Honom är det riktigt synd om.
Det är något gammaltestamentligt över Till offer åt Molok.  Molok nämns i tredje Moseboken som en ond kraft som kräver barnaoffer. Men den som offrar sitt barn  kan å andra sidan förvänta sig ett gruvligt straff.
Och det handlar verkligen om fädernas missgärningar som straffar sig i kommande generationer som det står om i andra Mosebok.
Till offer åt Molok utspelas på två tidsplan - ett med början 1914 med berättelsen om lärarinnan Elina Pettersson, gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm och ondskan själv,  övergruvfogden Fasth.
Det andra tidsplanet är nutid. Tidsmarkörerna är många och stämningsskapande.
Hjalmar Lundbohm är en verklig person, men historien med Elina är uppdiktad.
Leif Silbersky kallas in för att försvara en våldsamt utlevande kvinna, som misstänks för mord.
När berättelsen tar sin början är det höst i markerna. Snorvalpen (schäfer) väcker Rebecca Martinsson en tidig söndagsmorgon medan blandrastiken Vera håller omgivningen på en  armlängds avstånd.
Hundarna är alltid betydelsefulla i Åsa Larssons berättelser och skildras kärleksfullt.
Detta är den femte boken i serien om Rebecka Martinsson. Förmodligen kommer det flera. För man måste ju få veta hur det går för Rebecka och pojkvännen Måns, som sitter i Stockholm på en fashonabel advokatbyrå och hatar Kiruna. 
Rebecca å sin sida älskar Kiruna och eventuellt också polisen och hundföraren Krister Eriksson...

fredag 21 september 2012

En berättande poet

Bilden är lånad





Den amerikanske poeten Louis Simpson gick ur tiden förra veckan.
Han föddes på Jamaica 1923 och flyttade som sjuttonåring till USA.
Hela sitt liv kom han att skriva utifrån ett utanförskap; inte hemma varken här eller där. Simpson skrev lyrik och undervisade i litteratur.
1964 fick han Pulitzerpriset för sin fjärde diktsamling 
All the End of the open Road.
Louis Simpson företrädde den s. k. berättande poesin som kommit tillbaka i USA under de dynamiska 1950 - och 60-talen.
På svenska finns Kaviar på begravningen. Berättande dikter i översättning av Stewe Claeson på Ordfronts förlag 1998. Den innehåller dikter från 1971 till 1998. Lyriken från debuten 1949 och fram till 1971 har presenterats på annat håll, bland annat i Poesi från USA.


Kaviar på begravningen  

                                                                        Detta är byn där klockaren
                                                                        åt upp all kaviaren på 
                                                                        begravningen.
                                                                        Tjechov: Ravinen

På hemväg från kyrkogården
diskuterade man begravningen
och predikan: " En sådan tröst för familjen."

De trängdes i vardagsrummet.
Det var varmt och gästerna började bli högljudda.
Klockaren hamnade intill en assiett
full med kaviar. Han tog en
hel sked. Så en till.

Plötsligt märkte han
att alla iakttog honom,
undergången stirrade honom i ansiktet.
Han bleknade. Sen försökte han skämta bort det -
man kan lika gärna bli hängd för ett får
som för ett lamm, och så vidare.

Han såg tillbaka på dem med bister min
och tog en full sked till,
och en till. Han åt upp alltsammans.
Nästa morgon hade man sett honom på stationen
när han köpte biljett till Kurovskoye,
en by som liknar vår, fast mindre.


torsdag 20 september 2012

Nordens Tidning 2012:3

Nordens tidning har spottat upp sig ordentligt på senare tid.
Större delen av 2012 nr 3 ägnas åt litteratur och vikten av litteratur och glädjen med en nordisk litteratur. 
Den nye generalsekreteraren för Föreningen Norden i Sverige. Bo Andersson, berättar i ledaren att det ska instiftas ett nytt nordiskt översättarpris med start 2012. Jag trycker att man skulle slå ett slag för litteraturläsning på de nordiska originalspråken. (Finskan undantagen kanske. Tyvärr.)
"Konsten och litteraturen behövs mer än någonsin", säger Bo Andersson och pläderar för en satsning på skolor och bibliotek för att skapa goda litterära vanor. Så sant som det är sagt. (Och lätt att säga, om man ska vara elak)
Sedan följer en historik över Bok - och biblioteksmässan; Kristina Ahlander, VD för Svenska Förläggareföreningen, presenterar Förläggareföreningen. "Vi krattar i manegen", förklarar hon.
Ann - Marie Skarp skiljer på "litteratur - Sverige" och "bok -Sverige".
Kerstin Aronsson presenterar  Kabusa Böcker som satsar på Norden.
En lång, intressant artikel har titeln Kampen om litteraturerna. Jagets och kollektivets röster i den nordiska litteraturen. Angående Knausgårds Min kamp sägs det att inte sedan Peter Høegs dagar har Norden läst samma bok. 
Nej, så är det nog, när man tänker efter.
Ett annat långt kapitel handlar om den nordiska välfärdsmodellen.
Och så recenseras litteratur, film och musik.

Läs hela tidningen HÄR


onsdag 19 september 2012

Rik tragik

I dagens Obs resonerade litteraturvetaren Moa Matthis om begreppet rik tragik med anledning av Edward St. Aubyns böcker om rikemanssonen Patrick Melrose och hans eländiga liv i en överklassfamilj där övergrepp, sadism och drogmissbruk hör till vardagen.
Varför gör sig tragiken bättre i en miljö där man inte behöver tänka på maten för dagen? Jo, säger Moa Mathis, det är för att man där kan renodla det känslomässiga. Och det är ingen nyhet.
Redan Aristoteles var medveten om att rik tragik var mera publikdragande.
Edward St. Aubyns fyra romaner har nu kommit i en samlingsvolym,
The Patrick Melrose Novels, innehållande Never Mind, Bad News, Some Hope och Mother´s Milk.
Den femte delen, At last, kom ut 2011.
Den första delen, Never mind,  kom för tjugo år sedan. 
Hela serien omfattar ca 1000 sidor och 40 år av dekadent familjeliv.
Författaren säger att böckerna till dels är självbiografiska.
Edward St. Aubyn är omåttligt populär i de anglosaxiska länderna, men är inte översatt till svenska.
Moa Mathis säger sig ha fallit pladask för Edward St. Aubyns stilistiska skicklighet och svarta humor.
Man kan bli nyfiken för mindre!
Läs mera HÄR

tisdag 18 september 2012

Tematrio - titelsiffror




ger oss i uppgift denna veckan att berätta om tre romaner eller noveller som innehåller siffror eller antal i titeln

 


Tusen kvinnor och en sorg av Björn Ranelid
Simon Bakke har levt ett framgångsrikt liv men nu är hans tid utmätt.
Efter skilsmässan har han haft många kvinnor, men det är nu han möter den drabbande kärleken på helt oväntat sätt.


Nu var det 1914 av Eyvind Johnson.1934
Detta är första delen av en självbiografisk serie, Romanen om Olof, i fyra delar.
Romanens huvudperson är 14 år, bor i Norrbotten och anses vara vuxen nog att att komma ut i arbetslivet.
Olof arbetade bland annat som flottare och biografvaktmästare  medan han drömde om framtiden.
Jan Troell gjorde film av romanen 1966 under namnet Här har du ditt liv
Eyvind Johnson fick Nobelpriset 1974 tillsammans med Harry Martinson.


Fem svarta höns av Nevil Shute. 1951
Krig och kärlek i Singapore. Jane Paget leder en grupp kvinnor och barn under svåra umbäranden till ett fångläger. En krigsfånge, Joe, stjäl fem svarta höns av japanerna och ger till kvinnorna.
1956 blev romanen film med titeln A Town like Alice. I Sverige kom den att heta Våld i Malaya.
Jag tror mig ha sett den i TV. Och då har det varit TV-serien som kom 1982 för jag kommer så väl ihåg Joe, som spelades av Bryan Brown. 
I filmen har Peter Finch den rollen.

måndag 17 september 2012

Lockar till omläsning

I en understreckare den 11 september frågar sig Hans -  Roland Johansson, forskare i franska vid Stockholms universitet, om Alexandriakvartetten 
1957 - 1960 av Lawrence Durrell (1912 - 1990) är en klassiker eller inte.
Kan man utnämna en roman som endast har några och femtio år på nacken till klassiker? Eller är perspektivet för kort?
1957 kom första delen Justine tätt följd av Balthazar och Mountolive. 1960 kom sista delen, Cleo.
Fem språk, fem raser och ett dussin religioner; kärlek, vänskap och politik är ingredienserna i en roman som handlar om symbiosen mellan en stad och dess människor.
Romanen är enligt författaren själv ett studium av den moderna kärleken. 
Allt - människor och händelser - ses som i ett flertal speglar och belyses från flera håll. Hans - Roland Johansson frågar sig om inte innehållet i romanen möjligtvis underordnas den virtuosa tekniken.
Illusionisten av John Fowles och The good Soldier av Ford Maddox Ford
håller Hans - Roland Johansson som mera "diaboliskt och säkert orkestrerad" respektive "psykologiskt oroande". Och jag blir nyfiken på dem också.
Jag minns att jag vid min tidiga läsning av Alexandriakvartetten tyckte att den var  sinnlig, gåtfull och mycket spännande.
Skulle en omläsning idag innebära samma andlösa upplevelse?
Heder åt Norstedts som oförfärat ger ut Alexandriakvartetten på nytt (övers.: Aida Törnell) i serien Norstedts klassiker.

söndag 16 september 2012

keramik.dk

Två danska keramiker ställer ut i OrangerietHovdala slott. Keramik og kvindfolk har de satt som rubrik på utställningen.
Nelly Gaskin och Lene Hansen kommer från Korsør i Danmark. De arbetar ihop sedan 2001 och delar verkstad med en tredje keramiker sedan 2011.
Det är en utställning som ger mersmak och skapar habegär. 
Vackra, roliga, glada och användbara föremål - man upptäcker fler och fler för varje gång man tar ett varv.
Utställningen pågår till och med lördagen den 29 september 11 - 17. 
Måndagar stängt
Stora stallets vind, i samma byggnad som Restaurang Mickelsen, Hovdala slott, pågår en konstutställning med titeln Tidsspår och avtryck.
Utställare är Anna Larsson och Mats Lind från Hässleholm och Susanne Thea från Korsør, Slagelse kommun.
Utställningarna ingår i Nordiska kulturdagar med Föreningen Norden i Hässleholm som huvudarrangör.

Fullständigt oemotståndliga rakuelefanter
Raku-ginerna har Nelly Gaskin och Lene Hansen gjort tillsammans

Vackert krackelerade vaser/krukor
Levnadsglad dam
Änglar
Glada hönor ovanpå sin holk

lördag 15 september 2012

Människors möten


1857 stod de båda stora europeiska författarna H C Andersen (1805 - 1875)och Charles Dickens (1812 - 1870) på höjden av berömmelse. De hade träffats redan 1847 och sedan brevväxlat under åren.
Dickens var mycket språkkunnig medan H C Andersen endast talade danska. Han hade låtit en britt översätta breven till Dickens. Därför var inte familjen Dickens förberedd på att H C Andersen egentligen inte talade engelska alls. Dessutom tyckte de att han var något av en kuf som  krävde mycken uppmärksamhet och hade svårt att klara sig på egen hand..
Detta skildrar Niklas Rådström i Gästen som kom ut 2006. Han har läst brev och dagböcker och biografier och fyllt ut med eget. 
H C Andersens besök hos Dickens kunde inte ha kommit olägligare.
Dickens hade just fått veta att en mycket god vän hade dött. Han bestämde sig då för att anordna en teaterföreställning till förmån för änkan och hennes barn och det krävde mycket arbete.
Om H C Andersen tänkt sig att få värma sig och sin ensamhet med lite varm gemenskap i en tvåsamhet med många barn så hade han kommit fel. 
Dickens och hustrun Kates äktenskap knakade i fogarna.
Kate var besviken på äktenskapet och utmattad efter tio graviditeter . 
Dickens tyckte att gravida kvinnor var motbjudande och förebrådde henne för att hon alltid var i grocess!!! (Ja, så var det...)
Egentligen var Dickens mera förtjust i sina svägerskor Mary, den fem år yngre och tidigt döda, och Geraldine som alltid stod vid Dickens sida även efter skilsmässan från Kate.
Det är obegripligt att den stackars H C Andersen stannade i fem långa veckor. Jag skulle tro att tecken  på att han hade outstayed his welcome tidigt var mycket tydliga. Det är tragiskt och ibland komiskt att läsa om alla H C Andersens tillkortakommanden. Jag kan inte annat än tycka synd om den store sagoberättaren som inte gjorde någon lycka i England.
Familjen Dickens var däremot ganska roade av hans silhuettklippning.
Annars hade de båda författarna likartade upplevelser i barndomen som i båda fallen satt djupa spår. 
De var överens om konstnärens uppgift.  
"Vi vet båda hur vi ska nå deras tårar", säger Dickens. 
"Deras tårar och deras skratt", replikerar Andersen. 
"Alla behöver dikten som en påminnelse om att varje människas liv är en berättelse på jakt efter en lyssnare". Orden är H C Andersens.
Jag tror att under andra omständigheter och om Andersen haft bättre språkkunskaper och Dickens haft mera tid för H C Andersen så kunde de fem veckorna blivit the beginning of a beautiful friendship.


fredag 14 september 2012

Korsmässa


Idag är det Korsmässa eller Korsmäss.
"Denna benämning på dagens datum fanns där före 1901, då den utgick. Den stod där till minne av att 14 september skulle ha varit den dag, då man upphöjde Jesu kors. Det hade också den något mer fullständiga benämningen Korsmässa om hösten, eftersom det också fanns en Korsmässa om våren (3 maj)."  
Ur Wikipedia
Det handlar om det heliga korsets upphöjelse till symbol för kristenheten.

Alf Henrikson skriver om Korsmässan i Alla årets dagar. En evighetskalender, en outtömlig källa att ösa ur.

Den 14 september är det också dags för flyttfåglarna att ge sig av enligt Bondepraktikan och man bör ta upp potatisen.

torsdag 13 september 2012

Födelsedagsfirande

Annika på Annikas litteratur- och kulturblogg fyller år och det firar hon med en tävling 
där priserna är olika bokpaket med hemligt innehåll. Det enda som krävs ar att man lämnar en kommentar på hennes blogg och skriver om tävlingen på sin egen blogg.

Belgiens sorg

Belgiens store författare Hugo Claus (1929 - 2008) var ständig Nobelpriskandidat under många år.
Han och Louis Paul Boon räknas som de största flamländska författarna..
Sista bädden (1998) och En vandring i sömnen (2000) är Hugo Claus sista prosatexter.
Han hade fått diagnosen Alzheimers sjukdom och visste vad som väntade. Därför valde han att avsluta sitt liv med hjälp av eutanasi. 
Luc, mannen i En vandring i sömnen, har också börjat tappa orden och orienteringen i tillvaron, såväl bokstavligen som bildligen i en blandning av afasi och Alzheimers sjukdom. 
Det är hjärtskärande att följa honom i hans irrande efter människor i nuet och/eller i minnet. Det är svårt att veta vilket.Och orden sviker honom.
Båda berättelserna handlar om sönderfall och kan symbolisera Belgien splittring i olika områden, språk och religioner. Borgerskapet med dess putsade yta och fula baksida häcklas obarmhärtigt. 
Till viss del kan det påminna om Thomas Bernhard minus vreden.
Ibland är Claus helt uppsluppen, absurd och på gränsen till grotesk. Om det inte hade varit så hemskt på samma gång.
Ta till exempel begravningsföljet i Sista bädden som visar sig vara utmätningsmän på konferens - otroligt komiskt.Film, tänkte jag. Och Hugo Claus var också filmare.
De två omaka kvinnorna i Sista bädden, det rika f. d. underbarnet Emily och städerskan Anna utmanar och gör sig omöjliga var de än kommer. Det känns som om de målat in sig i ett hörn. Och de tar konsekvenserna av det. 
Sista bädden kan också föra tankarna till Emilys mors dödsbädd. De två kvinnorna har mer än en gås oplockad, förstår man av det småhärskna brev till modern som Emily skriver på.
Hugo Claus hittar precis de rätta orden. Och han slösar inte med dem. Det behövs inte.
Översättaren Per Holmer känner sin författare sedan länge och har gjort ett gott arbete. 
I slutet av boken finns en intervju som Marcus Sandekjer på Malexis förlag gör med Per Holmer om  hans samarbete med Hugo Claus.
Sista bädden och En vandring i sömnen är mycket rörande och berörande.

onsdag 12 september 2012

Vintagepimp och hemmafix

Med skräckblandad förtjusning läser jag i Vintagepimp och hemmafix av superbloggaren och föredragshållaren UnderbaraClara
Pyssel är verkligen inte min starkaste gren,
men det hindrar inte att jag gärna läser Clara Lidströms tips.
Oförfärat delar hon ut goda råd om allt från renovering av stringhyllor till förfärdigandet av fattighjonets vägglampett.
Pysslandets budord följs av en lista över verktyg och redskap man behöver ha hemma. Man får recept på bl. a. lavendelskorpor, nässelsoppa och äppelpaj; sju lärdomar av husrenovering och förslag på lämpliga växter att ha i en täppa med torparstil och mycket  annat.
In med det gamla ut med det nya heter ett kapitel; älsklingsklänningarna hänger på rad; lille Bertil och den söta hunden är ständiga följeslagare.
Även om jag kanske hoppar över strykvattnet, doftpåsarna och det scrappade linneskåpet just nu i alla fall känns det bra att veta att det finns.
Boken innehåller vackra bilder som UnderbaraClara själv har tagit.
Vintagepimp och hemmafix är full av energi och piggar upp med sina glada färger och okonventionella idéer.