Visar inlägg med etikett Gösta Berlings saga. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gösta Berlings saga. Visa alla inlägg

fredag 22 december 2017

Gösta Berlings saga

Nu har jag både sett och läst om Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf blir aldrig utsliten. En häpnar vid varje läsning över en sådan fantastisk berättare hon är. Och alltid finns det något en glömt bort. Jag kom inte ihåg Klevenhüller, den tokige uppfinnaren, som flög en runda med sina egentillverkade vingar, men likt Ikaros kom för nära solen och störtade. (Nästa uppfinning satte eld på Ekeby för andra gången.) I somras köpte jag den vackra nyutgåvan av Gösta Berling med förord av ingen mindre än Ebba Witt - Brattström. Hon berättar om sitt tonårsmöte med Gösta Berling och om den fascination som följt henne genom åren. Gösta Berling är ständig sommarläsning för EWB. Tommy Berggren är en mycket trovärdig Gösta Berling och Margareta Krook är magnifik som majorskan på Ekeby i TV - serien från 1986. Elakheten lyser om Ingvar Kjellson som den lede brukspatron Sintram.  Harriet Andersson spelar den rika, hjärtlösa Märta Dohna. Majorskans man spelas av Ulf Johansson och en känner igen igen flera andra gamla fina skådespelare. Alla de unga damerna som i tur och ordning förälskar sig i den försupne prästen Gösta Berling som knappt hann upp i predikstolen förrän han raglade ner igen, blir alla mer eller mindre olyckliga för hans skull. De är beredda att offra sina liv för honom. Kavaljererna på Ekeby dricker och leker i början av romanen som en skock bångstyriga barn. Men innan berättelsen är över har åtminstone några av dem - med Gösta Berling i spetsen - vuxit i sina år och blivit ansvarstagande människor som sätter Ekeby på fötter och förbarmar sig över de svältande människorna. TV - serien följer boken väldigt väl men flyttar ibland om händelserna. Inspelningen är väldigt vacker med slädfärder i snöiga landskap, soliga sommarängar och fina interiörer från de vackra gårdarna. Allt som allt kändes det väldigt bra att förnya bekantskapen med Gösta Berling. Intressant att läsa och se parallellt.

söndag 23 april 2017

En smakebit på søndag


"Det kom en visshet över honom, medan han stod där, att han hade idel fiender i kyrkan, fiender i alla bänkar. Bland herrskaperna på läktaren, bland bönderna nere i kyrkan, bland nattvardsbarnen i koret hade han fiender, idel fiender.. Det var en fiende som trampade orgeln, en fiende, som spelade den. I kyrkvärdarnas bänk hade han fiender. Alla hatade honom alltifrån de små barnen, som hade burits in i kyrkan, ända till kyrkvaktaren, en stel och styv soldat som hade varit med vid Leipzig. Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande. Men ögonblicket därpå kom en dov vrede över honom. Han mindes nog hurudan han hade varit, när han för ett år sedan besteg denna predikstol för första gången. Han var en tadelfri man den gången, och nu stod han där och såg ner på mannen med guldkorset om halsen, som var ditkommen för att döma honom. " 
Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Enda regeln: No spoilers!
Eftersom det råkar vara Världsbokdagen idag tycker jag att det kan passa med en smakbit av den kvinnliga nobelpristagare jag just nu läser om en roman av.
Fler smakebitar  HÄR

söndag 28 februari 2010

O, forna tiders kvinnor!

Germaine de Staël von Holstein lät gärna avbilda sig i turban. Detta förmodligen till minnet av en lek hon och hennes älskade far brukade leka när hon var liten. 1766 fick paret Jaques och Suzanne Necker sitt enda barn, en dotter som fick namnet Germaine. Hon blev verkligen "pappas flicka". Utöver den stora förmögenheten ärvde hon också hans intresse för politik och litteratur.
I hennes salonger i Paris och föräldrahemmet Coppet diskuterades litteratur och politik. Hennes konversationsförmåga och talangfulla hantering av ord gjorde henne känd i vida kretsar. Hon blev också omtalad för sina amorösa äventyr. Hon var gift med den svenska ambassadören i Paris, Erik Magnus Staël von Holstein och han stod som far till flera av hennes barn även om han inte var det. Det var ett resonemangsäktenskap (där bl. a. Gustav III var en av förhandlarna!) och blev inte särskilt lyckligt. Madame de Staël var protestant så det var inget som hindrade att de gick skilda vägar.
Vid 45 års ålder gifter hon sig med Jean Rocca, 23, för att legitimera den son de fått några år tidigare och som utackorderats till en prästfamilj. Året efter får hon ett slaganfall och dör.
Tio år av landsflykt skrevs under en vistelse i Sverige 1812 - 1813. Den redigerades sedan och gavs ut av sonen, Auguste de Staël. Nu har den kommit ut i nyöversättning och med efterord av Anna Cabak Rédei. I boken möter oss en kvinna ständigt på resande fot - skarp och nyfiken.
Hon iakttar sin omvärld och kommenterar den. Hennes litterära bildning är påfallande, hennes namnkunniga beundrare många och hennes hat till Napoleon är outsinligt. Oviljan är ömsesidig. Napoleon landsförvisar och förföljer henne. Madame de Staël fronderar med Napoleons fiender och hon tvivlar inte ett ögonblick på sin makt att göra skillnad och förändra.
I Sverige träffar Mme de Staël bl. a. Martina von Schwerin (1789 - 1875) och skalden Atterbom. Martina von Schwerin hade läst och gråtit över Mme de Staëls roman Corinne flera gånger och beundrade henne mycket. Nu var hon överlycklig för att hon fick träffa sin idol och dessutom låna henne sitt fortepiano. Martina von Schwerin hade själv en litterär salong och bland hennes brevvänner ingick Tegnér (som naturligtvis inte underlät att göra den vackra Martina sin kur heller), Geijer, Atterbom, Leopold och Brinckman. Martina bodde en tid på slottet Skarhult utanför Eslöv. Slottsbiblioteket finns beskrivet i Resa i tysta rum av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld.
Ingrid Elam skriver om Martina von Schwerin i Min obetydliga beundran. Undertitel:
Ma
rtina von Schwerin och den moderna läsarens födelse.

I romanen Delphine (1802) ifrågasätter Mme de Staël det oupplösliga äktenskapet. Hon har sin vackra franska väninna Jacquette Récamiers livshistoria som bakgrund och väver också in delar av sig själv i huvudpersonen.
1807 kom romanen Corinne, den första kvinnliga konstnärsromanen, och den sätter djupa spår hos 1800-talet läsande och skrivande kvinnor. Och i Danmark prisas den av ingen mindre än Georg Brandes! Här kommer något han saknat i samtidsromanerna.
I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf Gösta Berling kasta Corinne i gapet på de förföljande vargarna en romantisk natt när han är ute och åker släde med Anna Stjärnhök. Detta som en symbol för det omöjliga i att vara kvinna och konstnär. Något måste offras.
Nej, Germaine de Staël von Holstein överensstämde inte alls med Napoleons Bonapartes konservativa kvinnoideal. (Men det tog hon säkert som en komplimang.)
Mycket har det skrivits om Mme de Staël genom åren och hennes öde upphör inte att fascinera.
Och nog vore det dags för en nyutgivning av Delphine och Corinne?
Man kan inte ens låna dem på ett folkbibliotek.
Men på vissa bibliotek kan man i alla fall (ännu så länge) låna Kära Madame de Staël (1999) av Evert Lundström. Undertitel: Litet romanporträtt av den famösa författarinnan.