Riktiga Elsie

Det är något speciellt med Elsie Johansson både som människa och författare. Jag gillar hennes kvinnliga mänsklighet och hennes alldeles egna språkbehandling. Många har läst och älskat hennes trilogi om Nancy, men att sätta likhetstecken mellan Nancy och Elsie  går inte enligt författaren. Riktiga Elsie är det enda självbiografiska hon skrivit, säger hon. Naturligtvis lånar hon ur sitt eget liv i dikterna och romanerna liksom de flesta andra författare, men det är i Riktiga Elsie hon berättar  om sitt liv från barndomens fattig - Sverige till sin nuvarande position som uppskattad författare. Undertitel: Berättelsen om vägen till ett författarskap. Hon debuterade 1979 vid 48 års ålder med diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon. Hennes älskade brorsa hann uppleva debuten och var omåttligt stolt liksom mamma som befann sig på ett sjukhem. Fadern var död och mannen var inte rätt person att dela glädjen med. Elsie Johansson var ett mycket älskat sladdbarn. Hon föddes visserligen i fattig - Sverige men kostades på realexamen och lusten att läsa och skriva har funnits med henne under hela livet. Dessvärre kom kärleken emellan och så fort hon blev arton gifte hon sig med förälskelsen Bruno - som i verkligheten hette Bengt Johansson - och det blir slut med planerna på att läsa vidare. Sonen Sören föds, förälskelsen lägger sig och Bruno visar färg. Han är psykiskt instabil och med tiden är han också otrogen och försöker undergräva Elsies självkänsla. Hustrun vet att hon är den starkare och inser hur beroende hennes man är av henne. Först efter 55 års äktenskap och med hjälp av en terapeut kan hon förmå sig att lämna äktenskapet. Att besegra fru J är den talande titeln på Anneli Jordahls bok om Elsie Johansson. Elsie Johanssons kärlek till hembygden och föräldrarna är ett återkommande tema i boken. Föräldrarnas äktenskap var olyckligt; de hade varit "tvungna" att gifta sig. Det var när Elsie Johansson fick frågan om hon ville medverka i en biografi om henne som hon bestämde sig för att göra det själv. I Riktiga Elsie - titeln är Astrid Lindgren upphov till - berättar Elsie Johansson inte i kronologisk ordning utan låter berättelsen liksom skruva sig fram i kapitel med titlar som Pinnsoffan, Korsväg, Tigerfrukost. Och så kommer ett som heter Thore. Thore är den nye mannen i Elsie Johanssons liv; en man som vill dela allt med henne utom offentligheten. I sju år har de varit tillsammans. Båda fyller 85 i sommar. De hoppas på sju år till. Och sedan kanske sju till... Det kan en verkligen önska dem.

Mona och Lisa

I sin senaste roman Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona skriver Anneli Jordahl (född 1960 i Östersund) sin mors historia. Somligt vet hon; annat har hon lagt till. 17 - åriga Mona åker från en liten landsortsby i Dalarna för att bli hembiträde i Östersund. Året är 1959. Mona är mycket ung och oerfaren och oförberedd på tristessen i att laga mat, städa och sköta ett förkylt och grinigt blöjbarn dygnet runt. Det hon vill är att dansa, roa sig och köpa fina kläder. Hon träffar ganska snart den snygge, blyge gitarristen Harold, som verkligen vill något med sin musik. Men han har ett förskräckligt humör och blir lätt ovän med alla. Mona blir gravid. Hon vill inte åka till Polen. Harold är inte glad. Föräldrarna - modern är mycket religiös - tar avstånd från Mona. Graviditeten blir svår och Mona är mycket ensam. Ogifta mödrar ses inte med blida ögon. Inte barn till ogifta mödrar heller. Barn är inte välkomna på kaféer för de stör. Och att amma på tåget är näst intill kriminellt! I skolan får de fattigaste barnen sämst betyg. Deras föräldrar har inte råd med presenter till lärarna. Man känner igen Anneli Jordahls engagemang för utanförskap. I korta mellanspel talar Mona och dottern Lisa  om vad Lisa minns från sin uppväxt. Jag tycker att både Mona och Lisa har liknande erfarenheter. Små flickor ska vara tysta, snälla, ordentliga och duktiga. Och så ska de niga. Mona måste  arbeta för sitt och Lisas uppehälle och redan när Lisa är tre år får hon åka buss ensam till sin dagmamma. Chauffören är naturligtvis vidtalad, men ändå.
Så småningom veknar morföräldrarna och det faller ett flyttblock från Monas bröst. Hon inser hur mycket hon saknat dem. Livet blir något lättare för henne.
I jämförelse med Anneli Jordahls  tidigare romaner Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)  och Augustenbad en sommar tycker jag att romanen om Mona är lite tunn. Den engagerar mig inte riktigt, trots att det är en berättelse om kvinnor och kvinnors villkor. Men jag gillar Anneli Jordahl  i största allmänhet och hoppas att hon snart kommer med något nytt. Och bättre.
Under tiden kan jag läsa Att besegra fru J: en bok om Elsie Johansson som Anneli Jordahl skrev 2006. Den står och väntar i min hylla.