Lappin och Lapinova

Lappin och Lapinova av Virginia Woolf publicerades först i Harper´s Bazar 1938 och kom sedan ut i samlingen A haunted House and other stories 1944 efter författarens död. Nu har den kommit ut på svenska i översättning av Alva Dahl och ingår i Novellix utgivning som ger ut "stora läsupplevelser i litet format." 
Rosalind gifter sig med Ernest Thorburn en vanlig tisdag. Redan på lördagen börjar hon tycka att det är lite overkligt att hon är gift över huvud taget. Och med en som heter Ernest. De var inte vad hon tänkt sig. Visst liknar han en kanin när han äter? Inte så att han inte är stilig, men han rynkar ihop näsan när han äter. De skrattar båda åt hennes iakttagelse och han rynkar på näsan lite mer och så skrattar de lite mer. Hon döper honom till Lappin och de är mycket förälskade. En vacker dag får hon namnet Lapinova. Hon är en liten vit hare bland alla kaninerna i deras gemensamma låtsasskog. Tillsammans fantiserar de ihop en egen värld som ingen annan vet något om och som de med ett ögonkast vid rätt tillfälle kan påminna varandra om. Till exempel under det förfärliga guldbröllopsspektakel som Ernests föräldrar ställer till. Rosalind är föräldralös och saknar syskon och hon känner sig som en liten droppe i det Thorburnska sammanhanget. Två år senare djupnar sprickan mellan fantasi och verklighet för gott. Rosalind gör en kraschlandning. Lappin och Lapinova är en mycket kort novell om en ser till formatet. Endast en mästerlig författare kan säga så mycket på få sidor och göra det så bra. 

Virginia Woolf är november månads novellist i Ugglans & Bokens läsutmaning Novelltolvan 2025. "Virginia Woolf  känd för sitt nyskapande språk och sin användning av inre monolog för att skildra människans tankevärld. I romaner som Mrs Dalloway, Mot fyren och Orlando  utforskar Woolf identitet, tid, kön och medvetande ur ett psykologiskt och ofta feministiskt perspektiv. Också i sina noveller undersöker Woolf hur människor upplever verkligheten inifrån, ofta med poetiskt språk och drömlik stämning."  

Milda Lena

Milda Lena. Novell av Gertrude Stein.

Jag stakar mig redan på första meningen: "Lena var mild och tålmodig, älskvärd och tysk." Är författaren ironisk? Tack och lov läste jag inte förordet först. Jag hann förfasa mig över de klumpiga meningarna och undra vad det var för en tafflig översättare. Alva Dahl är en rutinerad översättare som verkligen inte brukar missa något. Så småningom går det upp för mig att det nog faktiskt är själva författarens intentioner det rör sig om. Milda Lena handlar om Lena som ingår i en stor tysk syskonskara. Alla tycker att det är jättebra när faster från USA kommer och tar med sig Lena tillbaka till den fiktiva staden Bridgeton, som lär vara detsamma som Baltimore. Alla och alla. Ingen frågar Lena vad hon tycker. Faster får en viss fason på Lena; skaffar henne arbete och sätter igång att söka efter en lämplig äkta man. Ingen vet vad Lena tycker. Hon har inte ens förstånd att ta hand om sina löningar (är det verkligen rätt ord?). Alltså sätts de på banken åt henne. Kusinerna skäms över henne. Den duktiga kokerskan bannar henne hela tiden. Lena säger ingenting. Faster och Herman Kreders mor tycker att Herman blir en jättebra äkta man åt Lena. Herman är måttligt förtjust. Han tycker inte om att ha flickor omkring sig. Å andra sidan gör han alltid som föräldrarna vill. Vad Lena vill frågar ingen efter. Gift blir hon - visserligen med en veckas fördröjning - men i alla fall. Herman är en snäll äkta man och hjälper henne med allt möjligt. Svärmor är ett kors. Att äta lite och spara mycket är det viktiga för henne. Lena har aldrig varit mån om sitt yttre, men nu förfaller hon till ren vanvård. Att föda barn bereder henne inte stort besvär. Herman är omåttligt förtjust i sina barn. Ingen vet vad Lena tycker. Kvinnorna i den här novellen har hand om dådkraften. Inte Lena då, förstås, som ganska snart har gått från milda Lena till stackars Lena. Männen i novellen behandlas mera som vantar i bakgrunden. Jag förstår inte riktigt vad Gertrude Stein vill ha sagt med sin novell. Om hon vill ha sagt något. Novellen ingår i Three lives som kom ut 1909. Detta var första anhalten i Ugglan & Bokens Novellresa där novellen skulle handla om 1920 - talets Paris.

Genom märg och ben

Melody är sexton år. Familjen ska ha en fest för henne, cominga of age. Med det inleds Jacqueline Woodsons roman Genom märg och ben. Mammma Iris, som själv inte kunde ha sin mogenhetsfest för då väntade hon redan Melody. Stor skandal; skäll och tårar. Barnafadern, unge Aubrey, älskade Iris bortom allt förnuft och gjorde det som behövde göras. Iris föder barnet, men har inte riktigt förstått att hon sedan måste vara mamma. Det går sådär. Inom sig räknar hon dagarna tills hon kan ge sig av. Iris känner ett starkt behov av att komma vidare; att utbilda sig. Hon känner att hon fått något med sig från sina förmödrar som driver henne vidare. Iris söker in till en rad college och blir antagen på flera ställen. Hon väljer det som ligger längst bort. Och hon åker. Aubrey och morföräldrarna får ta hand om hennes dotter, Melody. Mellan mor och dotter växer av naturliga skäl ett avstånd. Om jag får välja, säger Melody, så väljer jag pappa. Här berättas om tre generationer kvinnor; två familjer som binds samman av Iris, Aubrey och deras dotter. Aubreys familj är fattigare, förstår han, när han tar hem Iris för att hälsa på hans mamma och han ser sitt hem med Iris blick. Berättarperspektivet är antingen första eller tredje person. Huvupersonerna får var sitt kapitel och de ger sin syn på samma händelser. Rörigt blir det och de många kursiveringarna gör det inte lättare. Genom dessa två familjer berättas mycket om de färgades historia i Sydstaterna. Allt förstörs för dem. Deras hus och affärer bränns ner. Mormor bestämmer sig för att omsätta sina förtjänster i guldtackor eftersom de inte försvinner i eld. Kvinnorna är de starkare i Genom märg och ben. Jag kan tycka att Genom märg och ben är en YA - bok som mycket väl kan läsas av vuxna, förstås. Jacquiline Woodson fick ALMA - priset för sin självbiografiska bok Brun flicka drömmer 2018. 

Titel: Genom märg och ben

Författare: Jacqueline Woodson

Översättare: Alva Dahl

Förlag: Natur & Kultur

Tryckår: 2020

Antal sidor: 175

Mörkret

I Ragnar Jónassons debut och första kriminalroman om kriminalinspektör Hulda Hermannsdóttir, Mörkret, möter vi henne strax innan hon ska gå i pension och avsluta sitt yrkesliv.  Det är inget hon ser fram emot och framför allt inte att det sker på ett sådant skamligt sätt.  Något får hon skylla sig själv för att hon handlat helt emot alla regler och följt sitt hjärta och bejakat sin mänsklighet. Motvilligt måste en ge hennes chef lite rätt när han inte kan blunda för hennes felbedömning. I alla fall får hon ett gammalt olöst fall med en försvunnen invandrarkvinna som troligen var prostituerad att arbeta med under sina sista fjorton dagar. Ganska snart inser hon att fallet skötts otroligt klantigt och nonchalant och till slut avskrivits som självmord. När Hulda börjar dra i trådarna får hon mothugg ifrån alla håll och kanter. Många vill inte att någon ska röra mer i det här fallet. Under tiden avslöjas Huldas egen förhistoria allt ifrån  barndomen till äktenskapet med Jón och lyckan över dras dotter Dimma. Hulda framstår som huvudpersonen i ett antikt ödesdrama där de lynniga gudarna behandlar människorna som lekbollar. Huldas öde rör och berör och avslutningen på Mörkret känns som ett slutgiltigt slag i solar plexus. En kan tycka att Hulda Hermannsdóttir hade varit värd ett bättre öde. Romanen är välskriven och en fäster sig vid både Hulda och Island. Hulda H hade säkert sina sidor, men hon behandlades inte rättvist i den manligt dominerade arbetsmiljön.
Övriga titlar i serien tilldrar sig tidsmässigt före Mörkret.

Titel: Mörkret
Författare: Ragnar Jónasson
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Modernista
Tryckår: 2015

Ett år av vila och avkoppling

Ottessa Moshfeghs senaste roman Ett år av vila och avkoppling skildrar en namnlös kvinna som bestämmer sig för att under ett år hoppa av ekorrhjulets krav på prestationer och göra absolut ingenting. Hon önskar sig "ett varande bortom hyperproduktiviteten." Men det sker med hjälp av droger så det är inte vilken sömn som helst. Chemical hibernation kallas det. Kvinnan måste dock släpa sig till närmaste närköp för två muggar kaffe med sex sockerbitar i varje; hon måste ta taxi till sin psykiater dr Tuttle, som har minst lika många minnesluckor som sin patient och som - enligt min mening - snarast borde skiljas från sitt ämbete. Dessutom är ju besök på apoteket en nödvändighet. Men däremellan kan kvinnan sova i tre dygn med hjälp av läkemedlet infermiterol. Sopnedkastet och den trogna väninnan Reva, som har tuggummi och träning som terapi, är hennes enda kontakt med yttervärlden. Hon ser Reva som "ett parfymerat töcken i fåtöljen."Kvinnan är ung, lång, slank, blond och vacker trots att hon missköter sig så katastrofalt. Den bristande kontakten med modern - the mother wound - går vidare i generationer och ger upphov till tomhet och sorg i livet. Kvinnans egen mor krossade valium och stoppade i nappflaskan. Familjen har mist sin betydelse och vi har också mist kontakten med den största modersarketypen, det vill säga  moder jord. Då och då knäpper kvinnan upp en spjäla i persiennen för att se hur vädret är. Ibland ser hon moln "som drev omkring i höjden som skrynkliga lakan; ibland ibland är luften arg och våt. Ottessa Moshfegh själv trivs inte om hon inte arbetar.  Hon är uppvuxen i Boston, har en kroatisk mor och en judisk far. Båda föddes i Iran och båda är klassiskt skolade musiker. OM arbetar nu med en ny roman och filmmanus. Ett år av vila och avkoppling är en intressant roman som kritiserar företeelser i tiden. Den är välskriven och roande om än bitvis ganska förfärlig. Bildspråket uppskattar jag mycket. Att en arbetsmyra som författaren själv har kommit på att skriva en roman om en absolut improduktiv kvinna är lita anmärkningsvärt i sig. Jag var också mycket förtjust i den unga, utsatta kvinnan Eileen i Moshfeghs debutroman med samma namn. Hoppas att Moshfeghs nya roman snart är klar.

Titel: Ett år av vila och avkoppling
Författare: Ottessa Moshfegh
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Modernista
Tryckår: 2019
Antal sidor: 221
Omslag: Porträtt av en ung kvinna i vitt av Jacques - Louis David ca 1798

Ett år av vila och avkoppling passar in på nr 30 i Mias Kaosutmaning Läs en bok någon rekommenderat till dig

Eileen

Ottessa Moshfegh har skrivit den uppmärksammade debutroman, Eileen. Innan dess skrev hon noveller som publicerades i flera stora dagstidningar i USA. Eileen växer upp i ett dysfunktionellt hem. Mamma och pappa dricker, barnen får ingen matsäck till skolan, julen firas knappt eller inte alls. Eileen har inga vänner. Hon anser själv att hon är både ful och otrevlig. Ingen gör något för att ta henne ur den villfarelsen. Tvärtom. Fadern är avdankad polis. Efter moderns död får han dricka ensam. Eileens syster Joanie flyr hemmet så fort hon kan och hör sällan av sig. Eileen arbetar på en fångvårdsanstalten Moorehead för unga pojkar som begått grova brott. Hon kör en gammal livsfarlig Dodge som nästan kostar henne livet. Eileen längtar bort, men hennes hatkärlek till fadern gör att hon känner ett visst ansvar. Till anstalten kommer så en ny kurator, Rebecca. Hon är vacker, frigjord och helt suverän. Eileen tappar koncepterna totalt. Och Rebecca tyr sig till Eileen, som inte vet till sig av lycka. I ett nafs försvinner hennes ensidiga förälskelse i fångvaktaren Randy. Många gånger har jag lust att stryka under bistert formulerade livserfarenheter i romanen. En kan bli orolig för Eileen. Hon är ensam både hemma och i arbetet och lever farligt. Hon betraktar de intagna och lär sig en del om manligt beteende. Inget görs för deras rehabilitering. Det är straff som gäller. Den nya kuratorn tror mer på vedergällning... Hela romanen tar en brutal vändning. Som läsare blir en totalt överrumplad. I likhet med Eileen för övrigt. Eileen är en kärvt och kärnfullt berättad historia som också innehåller humor. Eileen är i sjuttioårsåldern när hon erinrar sig sina upplevelser under sextiotalet. Frågan är vad som gör människor till det de är. Eileen är en överlevare, men hur många är det. Jag skulle velat veta mera om Rebecca. Och hur gick det för Leonard Polk, den unge fången, vars föräldrar borde suttit inom lås och bom? Modernista 2018. Övers.: Alva Dahl