Visar inlägg med etikett Weyler. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Weyler. Visa alla inlägg

måndag 30 januari 2017

Att bli lämnad

Helt otippat tyckte jag mycket om Berättelse om ett äktenskap av norske Geir Gulliksen. Berättelse om kärlek kunde också varit en lämplig titel. Jon möter Timmy, tycke uppstår och efter mycket kort tid är han beredd att lämna sin unga hustru sedan två år och deras lilla dotter för detta nya han inte kan avstå ifrån. Timmy är så levande och går sin väg rakt fram. Hon studerar till läkare. Jon är några år äldre och journalist. De blir ett par, Jon och Timmy; får två barn och försäkrar varandra att inga andra älskar varandra så som de gör. Deras förhållande är unikt. Allt berättar de för varandra. Tiden går; Timmy avancerar; Jon blir freelanceare och hemmafru. Han tvättar, städar och lagar mat och beundrar sin hustru över allt annat. Är hon hemma och i samma rum så är han trygg. Jon till och med uppmuntrar henne när hon träffar en man som hon kommer att dela sitt stora motionsintresse med. Harald och Timmy arbetar båda med folkhälsa. Jon är lite besviken å Timmys vägnar för att Harald ser så alldaglig ut. Han har inte träffat Harald men sett honom på bild. Timmy berättar fortfarande allt för Jon och Jon protesterar inte. Och det är här jag vill skrika stopp! Ser ni inte vart det här barkar? Jon vill inte se. Eller vill han inte tro det han egentligen ser? Han vill att Timmy ska vara fri och levande. Varför ger Jon så totalt upp sitt eget liv för att leva genom Timmy? Har han ingen självbevarelsedrift alls? "Den som blir övergiven blir hjälplöst bunden till den som överger." skriver Gulliksen, och "Allt vi hade gjort mot våra före detta älskande kunde vi inte göra mot varandra".  Författaren analyserar (den bedrägliga) kärleken utifrån Jons synvinkel. Här sägs mycket klokt och ställs många relevanta frågor. Det som saknas är lösningar och svar. Så klart. Berättelse om ett äktenskap är helt och hållet ett vuxendrama. De tre inblandade barnen saknar röst. Språkdräkten är vacker och ofta poetisk. Då och då tänker jag på Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande. Den här boken kan lätt bli film och den skulle passa utmärkt i en läsecirkel. Weyler förlag. I översättning av Urban Andersson

onsdag 16 september 2015

Lila

Den amerikanska författaren Marilynne Robinson älskar vatten och ensamhet. Och det finns mycket av båda delarna i hennes senaste roman Lila. Huvudpersonen Lila är ett oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel att läsa och skriva. Doll misstror hela samhället; kyrkan, prästerna och andra människor. De båda flyttar omkring tillsammans med några andra hem- och arbetslösa. Men alla har sin stolthet och är noga med att sköta sin hygien och att se propra ut. De livnär sig på tillfälliga arbeten. En viss romantik finns i skildringen av det fria livet under himlen och på vägarna. Man tvättar sig i floden, sover ute och grillar sin mat över öppen eld. Men kyla och väta är det svårt att bortse ifrån. Doll hamnar så småningom i fängelse och Lila får klara sig själv. Det har gått en del år och hon hamnar på ett horhus i S:t Louis. Efter en tid rymmer hon. Då hon kommer till Iowa och den lilla staden Gilead möter hon en annan människa som hon kommer att fästa sig vid. Så ordentligt att hon friar till honom. Lila har fått en ersättare för sin älskade Doll. Den gamle prästen - som Lila kärleksfullt kallar honom - heter John Ames och är änkeman. Mellan dessa två ensamma människor växer en vacker kärlek fram. De promenerar och diskuterar Bibeln, framför allt Gamla Testamentet. Lila läser Job och Hesekiel och ställer John Ames mot väggen. Han är kalvinist och har lite svårt att svara på Lilas direkta, praktiska frågor. Han är i främsta rummet teoretiker. Om Doll representerar det fria, vilda så är John Adams den trygga gemenskapen. Lila är Robinsons fjärde roman sen debuten 1980. De tre senaste romanerna är en trilogi: Gilead (Pulitzerpriset 2005), Home the Orange Prize 2009), Lila. Lila är en fin, tät roman av ett slag en sällan träffar på. Den lockar till vidare Robinson - läsning. Men en sak förbryllar mig. På baksidan av boken står det att handlingen rör sig i 1920 - talet. Men Lila ser filmer som spelades in på 1940 -talet, till exempel, Sierra Madres skatt. 

Weyler förlag
Övers.: Niclas Nilsson

onsdag 17 juni 2015

Åttabladsrosen

Lite snuvad på konfekten känner jag mig efter avslutad läsning av Rosa candida av den nya isländska författaren Audur Ava Olafsdóttir. Den började så lovande med den unge Arnljótur, 22, som ger sig iväg till en avlägsen bergsby i något sydeuropeiskt land för att återskapa en förfallen rosenträdgård/klosterträdgård. Han medför tre plantor av rosen Rosa candida. Växtintresset har han ärvt efter sin döda mor. Naturligtvis googlar jag på rosens namn, men det jag hittar är ett textilt mönster som heter åttabladsrosen. Efter diverse äventyr är Arnljótur framme och tas väl emot av munkarna och finner sig tillrätta. En filmälskande munk, fader Tomas, blir hans speciella vän och mentor. Till saken hör att Lobbi, som han kallas på Island, råkat bli far till en liten flicka, Flóra Sól, och snart kommer det att visa sig att hon är i akut behov av sin far, vilket kommer som en överraskning för honom. Egentligen blir det inte så mycket till trädgårdsodling som karaktärsdaning i Rosa candida. Och det kan ju vara gott nog. Bitvis blir det lite feel - good och något recept på chokladsoppan, som är ett genomgående tema i boken, blir det aldrig. Lättläst och underhållande och sympatiskt är det emellertid. Inför slutet fruktade jag det värsta, men så blev det i alla fall inte. Rosa candida har blivit mycket hyllad på Island och i övriga Europa, särskilt då Frankrike där den valdes till årets bästa roman av bokhandlarna.
Övers.: Ylva Hellerud
Weyler förlag

söndag 14 juni 2015

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar En smakebit på søndag. Vi delar av oss av det vi just läser - utan spoilers, förstås. Fler smakebitarhittar du HÄR
"Eftersom jag står i begrepp att lämna landet och det kan vara svårt att veta exakt när jag kommer tillbaka, tänker min sjuttiosjuårige far göra sista middagen minnesvärd och laga någonting ur mammas handskrivna receptsamling, någonting som mamma skulle ha kunnat laga vid liknande tillfälle. - Jag tänkte, säger han, att vi skulle ha stekt panerad kolja och så chokladsoppa med vispad grädde till efterrätt. Under tiden som pappa försöker få någon ordning på det där med chokladsoppan hämtar jag Jósef på gruppboendet i den sjutton år gamla Saaben, han har redan stått klar länge på trottoaren och det syns att han är glad att se mig. Han har tagit på sig finkläder eftersom jag ska resa bort, sista skjortan som mamma köpte åt honom, lila med fjärilsmönster.
Medan pappa steker löken och fiskbitarna ligger klara på fatet med ströbröd, går jag ut i växthuset för att hämta rosensticklingarna som jag ska ta med mig.  Pappa kommer efter med saxen för att klippa gräslök som han ska strö ovanpå fisken. " Från sidan 7 i Rosa candida av Audur Ava Olafsdottir. I översättning av Ylva Hellerud. Weyler förlag.