Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stockholm. Visa alla inlägg

lördag 25 april 2020

Pennskaftet

Pennskaftet, eller Barbro Magnus som hon egentligen heter, är en sprakfåle med ljust, burrigt hår; journalist i mörkblå pennkjol och eldröd kråka. Pennskaftet tycker att Barbro är ett rysligt hemslöjdsnamn och ingen kallar henne heller för det. Pennskaftets rykte är inte det bästa. Hon rör sig i miljöer där hon inte borde vara och vid tider då en anständig flicka borde sova sött i sin egen säng. Arkitekten Dick, som bor på samma pensionat som Pennskaftet, tror att hon ska bli ett lättfångat byte. Men han faller på eget grepp. Han blir förälskad, omvänd och kommer att stötta Pennskaftets och de andra kvinnornas kamp för kvinnlig rösträtt i Elin Wägners rösträttsroman från 1910, Pennskaftet.  En annan som förälskar sig i Pennskaftet är den mäktige baronen Starck, som faller som en fura för det slagfärdiga Pennskaftet. I rösträttsrörelsen finns kvinnor ur alla läger. Det vore Pennskaftet fjärran att göra skillnad på adelsdamer och prostituerade. Pennskaftets motsats är Cecilia som möter en redan i romanens första mening: "För den som en gång hållit av en stationsinspektor, finns det helt visst  angenämare sätt att tillbringa sin dag än att sävligt fara fram genom Sverige med ett persontåg." Cecilia är några år äldre än Pennskaftet och mycket stukad av livet. Inget i livet intresserar  henne men hon låter sig ändå övertalas att gå till ett möte om rösträtten. Hon erbjuds arbete och kamratskap och försäkrar sig om att inget mera än hjälpgummegöra kommer att krävas av henne. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän även Cecilia blir en hängiven rösträttsförkämpe. Det är en spretig grupp kvinnor som ändå drar åt samma håll. De är långt ifrån alltid överens. Pennskaftet är rolig läsning och den känns både fräsch och modern. Den livfulla dialogen känns naturlig; kvickheten och den ibland lite elaka humorn är osökt. "Åttio själfulla kilon" - Elin Wägner hade ingen förståelse för överviktiga människor. "Den gamla schakalen"; "Jag smög mig in som ett tryckfel". Pennskaftet är också en roman om Stockholm. Här diskuteras allt rörande kvinnans ställning i samhället; inte minst erotik. Bokens omslag föreställer Elin Wägner när hon arbetade som journalist på Helsingborgs - Posten 1903. Horace Engdahl har skrivit ett initierat förord; Helena Forsås - Scott står för textredigering, kommentarer och ordförklaringar.

Titel: Pennskaftet
Författare: Elin Wägner
Förlag: Atlantis
Serie: Svenska klassiker utgivna av Svenska akademien.
Tryckår: 2012
Antal sidor: 230 sidor 

Pennskaftet passar in på nr 26 Läs en klassiker i Mias Kaosutmaning

onsdag 8 april 2020

Norrtullsligan

Inte känns den som 100 år gammal, tänker jag, när jag läst ut Norrtullsligan av Elin Wägner. Jag blev glatt överraskad av de fyra kvinnorna som delar lägenhet på Norrtullsgatan i Stockholm. De representerar den nya kvinnan som är självständig och försörjer sig själv. Med skiftande resultat. Elisabeth, Pegg, är berättaren. Hon är 25 år och har en olycklig kärlekshistoria bakom sig. Hon är desillusionerad, men önskar i alla fall få någon att dela sina barnbarn med. Magnhild, även kallad Baby, är yngst, naiv och oerfaren. Hon lyckas med konststycket att bli avskedad från sitt kontorsarbete och måste ta ett arbete som är ännu sämre avlönat. Emmy är äldst i kvartetten. Hon är trött och liknas vid en gammal schal. Livet har farit hårt fram med henne och hon är knäckt till kropp och själ. Eva är glad, spelar dragspel och gifter sig med en återfunnen ungdomskärlek. Dialogen flickorna emellan är rapp och känns äkta. Tonen är lätt ironisk. De hjälper solidariskt varandra. Så långt det är möjligt. De tröstar varandra när deras manliga sällskap sviker. För det gör de. Pegg har bara träffat en man som respekterat hennes människovärde, men han gjorde det inte heller. På kontoret uppvaktas hon envetet av chefen , som är gift och känd för sina kvinnoaffärer. Elisabeth gör det hon måste göra. Norrtullsligan är en på ytan glad och pigg roman men med mörka underströmmar. Kvinnorna ses inte med blida ögon på arbetsmarknaden. Varken av män eller kvinnor. De tar arbetena från männen. Kvinnor ska försörjas och inte bry sina små hjärnor. Norrtullsligan, som kom ut 1908, är bland mycket annat en riktig Stockholms - roman. Elin Wägners har nog lånat karaktärer ur egen fatabur till vissa personer i den här romanen, till exempel kontorschefen. Tror jag.

fredag 26 juli 2019

Lugnet

Tomas Bannerheds senaste roman, Lugnet, är förfärande läsning. Urban Jordlund, 35, bor i Stockholm dit han flyttat för att bli dokumentärfilmare. Hans 63 - åriga mor sitter på ett hem för psykiskt sjuka. Hon skriver hjärtskärande brev till sonen och berättar om sitt andefattiga liv och den medicinering, bältesläggning, elchocksbehandling och till slut lobotomi som hon och andra patienter utsätts för. Hon har inte hört något ifrån sonen på flera år; hon vet inte om han lever, om han är gift eller om han har barn. Han svarar aldrig på några brev eller hälsar på. Urban är ingen sympatisk person. Han är mycket ensam, självcentrerad och allmänt underlig. En kuf, förefaller det. Han har haft en lycklig kärlekshistoria med Karin och det tog honom hårt när den tog slut. Nu har han träffat Sonja på KB och hoppas på nytt. En känner igen en del ifrån Korparna, Bannerheds första roman, som han fick Augustpriset för, till exempel huvudpersonernas intresse för och kunskaper om fåglar. Både Klas och Urban har "svikit" sina fäder. Klas ville inte överta jordbruket och Urban hjälpte inte till med skogen. Men i Urbans fall har något gått snett även i förhållandet med modern. Utöver hennes personlighet som förändrades efter faderns död och medicineringen mot depression. Urban säger att han blev rädd för henner. Kanske ligger också något i en arvstvist som modern nämner i ett brev och tar tillbaka i nästa. Båda är så fruktansvärt ensamma var och en på sitt håll. Urban får viss hjälp av en terapeut medan modern är helt utlämnad. Urban cyklar runt och plundrar fågelbon på ägg och har en ansenlig illegal samling i sin lägenhet. Det känns som om allt av liv går mot sin undergång i den här romanen. Lugnet är välskriven och lättläst trots det tunga innehållet. Och den har ett driv som gör att en måste veta hur det går. Lugnet är också en fin stockholmsroman där en kan följa Urban på hans cykelturer. Han verkar också uppskatta Stockholmn om han då och då saknar uppväxtens Blekinge.

måndag 24 juni 2019

Mödrar och döttrar

Mödrar och döttrar, roman av Annie Åkerhielm, handlar om två systrar, Viveka Rodendorff och  Elisabet Frevillius och deras båda döttrar Rose - Marie och Gerd. Viveka R och hennes familj bor i Stockholm medan Elisabet är frånskild och bor med sin bror Victor i Österås, en mindre stad med domkyrka . Elisabet har inte sett sin dotter Gerd på femton år. Gerd är gift med Harry Magnell, vars största merit är att han är en god dansör. Rose - Marie, som är ytlig och nöjeslysten, är gift med Uno Kemner som är mera intellektuellt intresserad. Det bär sig inte bättre än att Rose - Marie upptäcker Harrys färdigheter på dansgolvet och hon är van att få det hon vill ha. Familjerna skakas av ungdomarnas beteende. Det är en avgrund mellan generationerna och en klyfta mellan stad och land. Synen på kärleken är starkt förändrad. Sederna är i upplösning. Moderniteten möter konventionen. Hur förhåller sig vänskapen till kärleken? Kan en man och en kvinna vara "bara" vänner. Gerd och Uno K är de bästa vänner och deras gemensamma barn är Unos skådespel. Uno känner sig kallad att resa till Ryssland för att rapportera till Sverige "därför att de demokratiska tankarna med sin masskaraktär möter ett besläktat drag i den ryska folksjälen, ett masstänkande och masskännande som är alldeles främmande för oss individualistiska västerlänningar". Kan Gerd förstå honom? Mödrar och döttrar är en klurig roman som väcker många tankar. Den är skriven 1927; välskriven och intressant; kanske mer resonerande än de romaner jag läst av Annie Åkerhielm tidigare.

Titel: Mödrar och döttrar
Författare: Annie Åkerhielm
Förlag: Albert Bonnier
Tryckår: 1927
Antal sidor: 230

lördag 25 augusti 2018

Hjärtat är bara en muskel

Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström är en relationsroman. Elisabeth Sojdelius har flyttat till Stockholm efter en olycklig kärlekshistoria hemma på Gotland. Hennes dröm är att bli arkitekt. Medan hon väntar på att bli antagen till studierna kör hon nattbuss. Tiden går och och hon känner att hon fastnat i ett arbete hon egentligen inte vill ha. Hon väntar på att något ska hända. Det gör det också. Hon möter Isak. Han glömmer sin mobil i bussen och Elisabeth spårar upp honom och bekantar sig med honom och de märker att de har poesi och musik som gemensamma intressen. Bekantskapen övergår i en kärleksrelation som börjar nog så bra. Det är Elisabeth som berättar. Det finns ett före och ett efter. Skiljelinjen är bilolyckan. Elisabeth ligger på sjukhuset och vill inte ta itu med livet igen. Bästa vännen Micaela ger henne en bok att skriva ner sina upplevelser i som en slags terapi. Isak Stenström är död (Ingen spoiler. Det står på första sidan). Men vem var han? Elisabeth finner många saker som gör att hon undrar på om han lever ett dubbelliv. Jag funderar på om Elisabeth själv döljer något. Hon har i alla fall ett otroligt kontrollbehov. Hennes misstänksamhet förstör mycket, men en kan å andra sidan förstå henne. På sjukhuset funderar Elisabeth på det japanska uttrycket för brustet hjärta, tako - tsubo, som drabbar främst kvinnor. Att dö av sorg. Romanen lämnar mig med ett par frågetecken. Den är mycket välskriven och en förstår ju att det där med uppriktighet i förhållanden kan ha sina poänger. Elisabeth är i så fall mera sanningsenlig än Isak. Isaks förflutna uppdagas pö om pö när Elisabeth ställer honom emot väggen. Men båda förblir gåtfulla. Jag hade gärna sett att bussförartemat utvecklats lite mera. Hjärtat är bara en muskel är inte desto mindre en intressant roman med ett fint omslag i form av EKG - kurvor gjort av Lotta Kühlhorn. Forum bokförlag 2018. 278 s.

måndag 2 juli 2018

Rich boy


Natur&Kultur
I Rich Boy, en omdiskuterad roman av Carolina Ringskog Ferrada - Noli, är mormor Gully  född på 20 - talet. Hon blir känslomässigt förfrusen frusen när mannen omkommer och hon måste försörja fyra barn på egen hand. Familjen rasar på den sociala stegen. Dottern Marianne är jagsvag och ömhetstörstande och lyckas skaffa sig en man, Kaj, som är en charmerande psykopat. I detta avsnitt händer det mest traumatiska i hela boken. Marianne uthärdar inte utan hamnar på Beckomberga. Gång på gång. Marianne blir livrädd när hon väntar ett nytt barn. Kaj lever sitt eget liv och har inte mycket till övers för Marianne. Att stanna i förtryck är inte enbart obehagligt. Det kan också vara en trygghet. Det negativa kan rent av vara en trygghet. Gully ställer plikttroget upp som mormor medan Marianne studerar till läkare. Annika kommer i andra hand och hon växer upp utan värme och närhet. Hennes mor är ju den enda psykiatrikern i Simrishamn. När hon inte arbetar forskar hon om självmordsprevention. Annika älskar Josefines mamma, Kina, som förbjuder Josefine att göra saker och som bakar bullar och talar med Annika. Kina bryr sig om. Annika blir en passiv ung kvinna som utan samvetsbetänkligheter lever på sin ordentlige pojkvän, svärmorsdrömmen Johan, som hon egentligen inte känner något för. Förrän han lämnar henne. Annika är som att leva med ett barn, säger Johan. Gully får minst plats i den tredelade boken; Mariannne får ganska mycket utrymme medan Annika ägnas mer än halva Rich Boy. Alldeles i onödan, kan jag tycka. Annika bestämmer sig så småningom för att hon vill skriva. Ett och annat får hon antaget men ersättningen är usel och inget hon kan leva av. Annika stalkar Johan. Hon får ångestattacker och ordineras en samtalsterapeut. Sophie, terapeuten, är adlig, men hon arbetar åt landstinget. Hon tycker att Annika ska köpa snittblommor och gå på spa. Sophie är vacker, blond och framavlat slank. "Psyket handlar om verkligheten. Att ha ett fungerande psyke är att ha en inre bild som ser ut som det gör utanför", säger Sophie. Miljöerna i Rich Boy är Simrishamn, Stockholm och Malmö med Möllan, Sankt Knuts Torg och  heroinisten vid Konsum intill Folkets park. Malmö är en skitstad med fina människor, enligt CRFN. Författaren förklarar att det har skrivits så mycket om starka kvinnor att det behövs en motvikt. Några måste få vara mindre dugliga och svaga och få finnas ändå. Och det är självklart, men lite kunde hon väl anstränga sig, Annika. Något måste hon väl ändå intressera sig för? Författaren är väldigt duktig på att fånga klassmarkörer. Rich Boy skulle vara väldigt intressant att diskutera i en läsecirkel. Carolina Ringskog har en pod tillsammans med Liv Strömquist, En varg söker sin pod

tisdag 26 juni 2018

Låt oss hoppas på det bästa

Albert Bonniers förlag
Min smakebit från förraförra söndagen ur Carolina Setterwalls självbiografiska roman Låt oss hoppas på det bästa berättade om hur bokens manliga huvudperson, Aksel, plötsligt skickar ett sms och meddelar sina lösenord och pinkoder in case of emergency.  Den ammande Carolina är van vid att hennes pojkvän meddelar viktiga saker abrupt och med omedelbar verkan så hon är nog den som tar det lugnast. Väninnekören upprörs sms - vägen. Carolina är den som driver på i förhållandet och Aksel fogar sig med en viss fördröjning. Så också när Carolina i 35 - årsåldern vill ha barn. Därefter vill hon flytta till något större  och hittar en lägenhet i Enskede. Men långt innan läsaren fått veta allt detta är Aksel död. Han ligger där i sin säng och är död. Från den ena kvällen till den andra morgonen. Ivan är då åtta månader. Förhållandet mellan Carolina och Aksel har varit lite kyligt dem emellan en tid och naturligtvis känns det extra hårt för Carolina. Aksel har klagat över trötthet efter flytten, men det är inget som någon utav dem fäst något avseende vid. Det är ju jobbigt att flytta. Kapitlena varvas så att en får veta hur Carolines och Aksels gemensamma historia utvecklades och hur Carolina sedan får ta itu med sorgen, skötseln av Ivan, alla praktiska beslut och den ensamhet som följer av att ha reducerats från tre till två. Carolina har ett fantastiskt nätverk av släkt och vänner. De schemalägger sin tid hos henne länge, men till slut måste Carolina försöka stå på egna ben. Carolina Setterwall skildrar sorgens faser på ett sätt så att och jag börjar tänka att det här måste vara självupplevt. Och det är det ju. CS drar sig inte för att skildra även de otacksamma, onda tankarna som bitterhet och avundsjuka. Hennes ensamhet känns nästan fysiskt. Helgerna är värst. Hon och Ivan tillbringar dagarna på lekplatserna i nejden och Carolina är uttråkad och längtar desperat efter vuxenkontakt. Hon har sagt till sina svärföräldrar att hon inte kan tänka sig någon annan man än deras Aksel. Därför blir de lika överrumplade som alla andra när Carolina plötsligt har hittat en ensamstående far till en flicka i Ivans ålder. Och nu går det undan! Carolina får uppleva hur det är när någon annan driver på. Jag tror att den här boken har mycket att lära ut. Och det bör ha varit rena terapin att skriva den. Som vanligt är det bättre om omgivningen talar än tiger. Språket har jag inga invändningar mot alls. Det är mycket rakt och klart. Men - titeln?

lördag 12 maj 2018

Alma


Bilderna lånade av svenska.yle.fi
Merete Mazzarella, författare och professor i litteraturvetenskap, är en personlig favorit. Hon doktorerade med en avhandling om Eyvind Johnson. Jag läser allt hon skriver oavsett ämne. Hon har en speciell förmåga att med enkla ord klargöra komplicerade förhållanden. Hon är dessutom så otroligt beläst och besitter gränslösa mängder av kunskap. Jag gillar också hennes bistra humor. Nu har hon skrivit en roman om Finlands första kvinnliga professor, Alma
Inte var Alma så ful!
Söderhjelm 1870 - 1949. Alma Söderhjelm var nummer sju av åtta flickor i familjen S. Dessutom fanns det tre bröder. Fadern delade in barnen i vackra och dumma respektive fula och intelligenta. Alma tillhörde den senare kategorin. Hon ville gå sin älskade äldre bror Werners fotspår och bli universitetslärare. När läsaren möter henne ligger  hon på Saltsjöbadens sjukhem och funderar på sitt liv. Hon vill inte vara där, men hennes vänner säger att hon måste. Alla hennes syskon är döda; Alma är ogift och har inga barn. 1894 tar hon studentexamen som 19:e kvinna i Finland. Hon är tredje kvinna att bli fil doktor. Då och då får hon begära dispens hos kejsaren för sitt kön. Sin avhandling skrev hon om pressen under franska revolutionen. Slutligen blir hon då professor vid Åbo Akademi. Där får hon många avundsmän och trivs inte så bra. Men hon skriver historiska fackböcker;  hon forskar och  skriver också romaner. Dessutom skrev hon kåserier som blev mycket uppskattade, till exempel av Bo Bergman och Bang. Hon skaffar sig en självvald familj;  en bror och hans syster och levde med dem och var väl tämligen intresserad av mannen. Alma hade en hel del vänner som Hjalmar och Stina Bergman och Pewe som Prins Vilhelm kallades. En speciell vän var Moje, det vill säga Mauritz Stiller. Greta Garbo träffade hon ofta, men henne tyckte inte Alma om. Det saknades inte män i Alma Söderhjelms liv men det blev inga varaktiga relationer. Alma var den som alltid tagit initiativet, sade hon. Hon tillämpade och predikade fri kärlek. Kärleken är som en vild
växt och det går inte att veta hur länge den varar. På sjuklägret började hon tycka att det kunde kvitta om personalen kallade henne professorn eller Alma. Alma grämer sig över att ingen kommer att sörja henne när hon är död, men sköterskan säger att folk kommer att sakna henne. Merete Mazzarella har följt fakta i Alma Söderhjelms liv ända till slutet. Hon har läst alla Alma Söderhjelms brev och dagböcker och hon och hennes framlidne exman Lars Gustafsson talade ofta om Alma Söderhjelm. Boken tillägnas också honom. Vi får lära känna en kvinna som kan vara charmerande och snabb i repliken men som ofta känner sig väldigt ensam. Jag tror att hon kunde vara hänsynslös mot dem hon hade omkring sig utan att egentligen mena det. Alma Söderhjelm framstår som en mångfacetterad kvinna med både goda och dåliga sidor. Och författaren känner sig nog lite befryndad med Alma Söderhjelm. Merete Mazzarella gjorde mig inte besviken den här gången heller. Schildts & Söderströms. 2018

onsdag 22 november 2017

Mina drömmars stad

Första delen i Per Anders Fogelströms romanserie Stad har titeln Mina drömmars stad (1960). En följer bondpojken Henning Nilsson som flyttar till Stockholm, staden i hans drömmar. Året är 1860. Det är svårt med såväl arbeten som bostäder. Många unga flickor tvingas prostituera sig för att dryga ut sina usla löner. Henning får tränga ihop sig med flera okända människor i ett enda litet rum. Alla är inte så trevliga som Annika som är dotter till Storsäcken som hyr ut. Annika vill ut och bort ifrån smuts, slit och trängsel. Jag tycker att Henning har tur med sina kamrater. Dalfolket är säsongsarbetare och känner lite folk sedan tidigare som kan hjälpa Henning. Henning tar de arbeten han kan få och får rykte om sig att vara en lugn och skötsam arbetare. Inte alls som vännen Tummen, som är en glad, energisk och lättretad socialist som ser fram emot en ordentlig revolution. Ungdomarna utforskar Stockhlm - inom rimliga gränser, förstås. Mina drömmars stad är en fantastisk stockholmsroman- historiskt och kulturhistoriskt. Det är en smutsig och ohygienisk stad vid den här tiden. De fattiga bor på Söders höjder och ser ner på de rikas hus som ligger lägre. Henning kommer att bo på Åsögatan med Lotten,  som är dotter till Tvätt - Malin. Lotten är precis den hustru Henning behöver. Hon är bestämd och mycket renlig. Smuts och löss är hennes värsta fiender. När det gäller familjen är hon en tigrinna. Henning sliter för sin familj. Han bär tungt i kvarnen, på bygget och i hamnen; han blir svett; han blir kall; han släpar sig upp för de många trapporna till hemmet. Henning känner krafterna sina trots att han knappt har hunnit till medelåldern (33 år). En följer familjen och deras bekanta fram till 1880. Fogelströms romankaraktärer kommer en nära. De känns så levande och en engagerar sig i deras liv. Mina drömmars stad är en levande klassiker som i högsta grad tålde omläsning.

tisdag 18 juli 2017

Idag röd

SVT 1 18.30 (idiotisk tid) Idag röd från 1987 av Stieg Trenter. Del 1. 22 vita rosor. Del 2. Järngraven kommer redan imorgon. Det är ju bra i alla fall. Repris redan imorgon bittida kl 05.05 - 06.00. Kul att se de gamla skådespelarna. Stig Grybe spelar kriminalintendent Vesper Johnson och Örjan Ramberg fotografen Harry Friberg. Andra kända namn: Carl Billquist, Heinz Hopf, Marianne Stjernström och Lotta Ramel. Boken kom först ut 1945. Fotografen Harry Friberg råkar fotografera ett mystiskt ljus i vattnet utanför Blockhusudden. Stieg Trenter är mycket känd för sina skildringar av stockholmsmiljöer. På tur med  Trenter av Claes Rydholm har undertiteln: en tidsresa med bildperspektiv genom Stieg Trenters Sverige på 1940-, 50- 60-talen med personliga betraktelser kring mord, mat och framförallt bilar. 25 - 26/ 7 visas Lysande landning; 1 - 2 augusti Träff i helfigur.

lördag 3 juni 2017

Just nu är jag här

Jag har följt Isabelle Ståhl alltsedan hon började skriva krönikor i en liten lokaltidning för ungefär tio år sedan. Jag gillade hennes sätt att tänka och skriva redan då. Hon är född 1988 och växte upp i Ängelholm. Hennes stora intresse för musik avspeglas i hennes nyutkomna roman Just nu är jag här, som jag just har läst. Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra. Hon känner sig inte hemma varken i sitt ansikte, eller sitt namn. Eller i staden som hon längtat så till. Elise känner leda vid hela sin samtid men vill så gärna höra till. Hon vill diskutera Lacan och andra franska filosofer med några trevliga unga män på kursen, men de är måttligt roade. Victor är en av dem. Han är vacker, väluppfostrad, rik, trygg och populär. Ungefär allt som Elise inte är. Jo, vacker är hon. Hon dricker vin och knaprar Stilnoct och Sobril, går på technodanser och konstutställningar, följer med okända män hem, vandrar ensam tillbaka i natten på höga plastklackar från H&M. Fryser gör hon också. Hon har - eller rättare sagt har haft - en vän i världen och det är Sofie. Men nu har Sofie träffat Jesper och så är hon borta. Elise lever i sin smartphone. Dejtingappen Tinder är det som gäller. Även under lektionstid. Elise föredrar män i medelåldern; de som är som förnöjsamma hästar. Arvid Borg är en gift man i femtioårsåldern men väldigt lite av förnöjsam häst. Han får henne att känna sig närvarande om än för korta stunder. Isabelle Ståhl har ett vackert språk. Och hon skildrar så väl Elises ångest och panikattacker, hennes leda och känsla av att stå utanför även sig själv. Just nu är jag här handlar mycket om relationer; eller åtminstone om bristen på dem. Jag skulle kunna tänka mig att detta är en generationsroman. Tidsmarkörerna är många. En del musikreferenser har jag slagit upp liksom en del klädmärken. Jag tycker mycket om Jag är här nu och jag kommer att fortsätta att följa Isabelle Ståhl, som för övrigt är doktorand i Idéhistoria vid Stockholms Universitet.

lördag 27 augusti 2016

Ny bekantskap

Den tredje rösten är del två i Cilla och Rolf Börjlinds kriminalromanserie om Olivia Rönning och Tom Stilton. Den tilldrar sig i Stockholm och Marseille. Tom Stilton har kommit på fötter igen efter en tid som uteliggare. Oliva Rönning är klar med sin polisutbildning men känner plötsligt för att  läsa konsthistoria. Hennes "chef" och vän kriminalkommissarie Mette Olsäter hymlar inte med vad hon tycker om det. Den här romanen handlar om hämnd, vinster i vården, människo- och droghandel. Olivia dras mer eller mindre ofrivilligt in i en utredning och Tom Stilton i en annan och plötsligt upptäcker de trådar som sammanfaller. Abbas el Fassi, croupier på Casino Cosmopol, marockan, född i Marseille  och utbildad knivkastare, är nära vän till Tom Stilton. När Abbas ber Tom följa med till Marseille, dit han tror sig ha lokaliserat sin flickvän, tvekar inte Tom. Olivias fall utspelar sig på hemmaplan, d.v.s. Stockholm. Olivia är precis lika dumdristig som i Springfloden, som jag såg som TV - serie, men det är inte riktigt lika påfallande i boken.  Det intressanta i Den tredje rösten är utredningsarbetet och de personliga relationerna. Mette Olsäter (utmärkt spelad av Cecilia Nilsson) och hennes excentriske man Mårten, Tom Stilton (underbar rolltolkning av Kjell Bergqvist), Abbas och Olivia utgör en dynamisk grupp som kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Cilla och Rolf Börjlind har gjort ett gott arbete. Nu över till nästa del Svart gryning.

måndag 30 december 2013

Svartklubbar och fanzines

Mitt första intryck av Karolina Ramqvists senaste roman Alltings början stod sig ända till slutet. Jag har ögnat igenom den en gång till dessutom. Alldeles ofrivilligt associerar jag till kvinnorna på 1880 - talet, Alfhild Agrell, Stella Kleve, Anne Charlotte Leffler, d.v.s det moderna genombrottets kvinnor. Därefter kommer Rut Hillarp på 1940 - talet, hon som ville vara ett erotiskt geni. Uttrycket används faktiskt också i Alltings början.  Carina Rydberg är ett annat namn som kom för mig.
Egentligen brottas de med samma problem trots skillnaden i tid; förhållandet mellan könen; förhållandet i äktenskapet; skillnaden mellan kärlek och erotik; jämställdhet - den eviga jämställdheten.
Alltings början är en tät roman bland mycket annat. Träffsäkra iakttagelser,  fina formuleringar och känsla för kultur, samhälle och tidsanda under 90 - talet. 
Saga är mycket ung när hon börjar hänga på krogarna. Hennes feministiska mamma som tillhör kaviarvänstern tycker att ungdomarna ska "ta för sig", vad nu det är för något. Hon befinner sig mestadels på resa utomlands, eller  i sommarhuset eller arrangerar någon utställning med sina målade vaginor. Vad dottern gör intresserar inte mycket, men hon bör gå i skolan, tycker mamma. 
Saga tycker att det mesta saknar mening och tänker sig en krogkarriär i brist på bättre. Unga flickor står högt i kurs vid den här tiden. Saga och parhästen Pauline stöttar varandra i vått och torrt. Saga bokför alla sina "erövringar" och funderar på att upprätta ett kartotek där hon betygsätter dem för att sedan kunna leverera någon slags bäst i test. Saga och Pauline tycker att det är konstigt att ingen vill ha dem som sina flickvänner. Åtminstone Saga blir ett slags call - girl för gräsänklingar och andra som inte har fruar och flickvänner till hands. Det är inte av en händelse som Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken nämns. Det rör sig om köttslig lust och mycken själslig ensamhet.
Saga är som besatt av en festfixare och knarkare vid namn Victor Schantz. Hon kastar sig ur sömnen och sängen mitt i natten för att hörsamma hans anrop. Hon får aldrig se hans lägenhet i dagsljus och släpps endast in i hans sunkiga sängkammare. I utelivet känns han inte vid henne. Total förnedring!
Saga och Pauline läser en hel del och diskuterar. Nio kvinnor - nio liv; Kvinnorummet, Egalias döttrar, med mera. Musik från den här tiden  refereras till i mängder. Flickorna är inte okänsliga för vad som händer ute i världen, men de är fullt upptagna av sina egna dramer.
Alltings början är till råga på allt en fin Stockholms - roman. Karolina Ramqvist kan sin stad och är uppenbarligen mycket förtjust i den.
Jag är mycket förtjust i Karolina Ramqvists roman. Men som mamma är jag fortfarande förskräckt och undrar var det ska sluta. Undrar om det blir någon fortsättning???

lördag 20 april 2013

Stieg Trenters Roparen

 Roparen (1954) av Stieg Trenter (1914 -1967) har blivit

serien Stieg Trenters Roparen (2008) av tecknaren Jakob Nilsson.
Jag tror inte att jag läst något av Stieg Trenter tidigare. 
Den här serien är oerhört vältecknad. Jag gillar alla stockholmsmiljöerna. Bilderna är rena och det är ordning på textrutorna. Jakob Nilsson har arbetat i tre år med serien och har lyckats väl med arkitektur, kläder, möbler och andra detaljer.
Den långe fotografen Harry Friberg förekommer men Vesper Johnsson lyser med sin frånvaro. I stället får man lita till kommissarie Regn.
Ann Celin och Suzanne Myhr är väninnor som träfades på Skogåsens sanatorium i Västmanland 1947. Sedan dess har de hållit kontakten och nu sju år senare har de planerat att resa till Italien.
Ann tycker sig märka att saker och ting flyttas i hennes lägenhet.
Och när hon nu söker väninnan för att stämma av med henne inför resankan hon inte få kontakt med henne. Efter många turer hittas Suzanne död i sin lägenhet. Vem kan ha velat Suzanne så illa?
Och - så småningom - vem var hon egentligen?

söndag 22 april 2012

Man väljer inte

En fantastisk kärleksroman; en riktig klassiker. Trots att det händer mycket som placerar romanen i tid känns den helt aktuell. Jag talar om 
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (1869 - 1941), som jag ägnat hela den trista regniga aprilsöndagen åt. Den allvarsamma leken kom ut 1912 och var en sorts summering av karaktärer, miljöer och motiv i Söderbergs författarskap. "En konkursrealisation", sade den elake Fredrik Böök (docent Löök) i romanen.

Den allvarsamma leken är uppbyggd som ett drama i fem akter. 
Den bygger på Hjalmar Söderbergs kärlek till Maria von Platen, en konstnärlig, intelligent, frigjord och vacker kvinna som lämnade man och barn för att leva ett eget liv och som mycket riktigt fick dåligt rykte. Hon levde som en man och blev kallad litteratörernas egen vandringspokal.
Hjalmar Söderberg flydde sin familj till Köpenhamn. Där gifte han så småningom om sig med en sjuksköterska, Emelie Voss, och dog 1941 i en hjärtinfarkt.
HS var översättare, romanförfattare, dramatiker, novellist och essäst. Han översatte Anatole France, som fick Nobelpriset 1921, och som också var en litterär förebild för HS.
Skeptikern Voltaire var en annan förebild.
Lydia Stilles och Arvid Stjärnborgs kärlekshistoria innehåller kärlek, längtan, svek och otrohet.
Båda gifter sig på annat håll. Arvids hustru, "lilla Dagmar", har brukat list för att få  Arvid att gifta sig med henne. Lydia spelar inte heller med öppna kort. 
Lydia och Arvid är sällan i fas med varandra och  deras kärlekshistoria får
ett bittert slut.

Hjalmar Söderberg är en underbar Stockholmsskildrare. Det ligger ett blått melankoliskt ljus över Söderbergs stad som på Eugène Janssons målning Hornsgatan nattetid.

Den bilden är lånad.