Visar inlägg med etikett Dystopi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dystopi. Visa alla inlägg

tisdag 31 december 2019

Is

Årets sista roman blev en fascinerande SF - berättelse av Anna Kavan. Is kom ut första gången 1967 och föreligger nu i nyutgåva på Modernista förlag i översättning av Disa Törngren som också gjorde den första översättningen till svenska 1977. Is handlar om tiden efter en kärnvapenkatastrof som utlöst en istid. Isen väller fram och vållar extrem kyla, hungerkravaller, laglöshet, terrorism och flyktingkris. Huvudperson i denna arktiska mardröm är en ung namnlös spröd flicka med skimrande platinablont hår. Bokens berättarjag är en likaledes namnlös man som blir som besatt av flickan. Hon befinner sig ofta i sällskap med en reslig, mörk man med blixtrande blå ögon. Han är ledaren som omger sig med vakter och kunskapare. Berättarjaget har bestämt sig för att han och bara han kan rädda flickan. En kan inte göra anspråk på att förstå Is. Det är en flytande berättelse som blandar fantasi och verklighet; dröm och hallucinationer. Det råder kyla och mörker; allt är tomt och livlöst. Stämningen är kuslig och hotfull. Det snöar inte; allt är en skinande, skimrande värld av is. Det är omöjligt att veta var det hela tilldrar sig, men det talas om traktens berömda plommonbrännvin, vilket för tankarna till Balkan. Å andra sidan talas det om en drake som bor i fjorden och som varje år vid vintersolståndet måste blidkas med ett människooffer,  som naturligtvis är en ung flicka. Människorna befinner sig i upprorstillstånd. Världen går mot ökad militarism, spionage och  kontraspionage. Jag är oavlåtligt fängslad av Is, som jag tycker är en tidig klimatroman, en feministisk roman och en dystopi. Och den är lättläst.  Anna Kavan föddes som Helen Woods av en brittisk högreståndsfamilj i Cannes i Frankrike. Hon kämpade större delen av sitt liv mot ett heroinmissbruk. Under 30 - talet fick hon sitt första psykiska sammanbrott och vårdades på ett mentalsjukhus i Schweiz. Efter det arbetade hon på en psykiatrisk klinik i London. Erfarenheter från dessa kliniker använder hon sedan till exempel i novellsamlingen Kliniken.

Is passar in på nr 7 i Roberts Kaosutmaning, Läs en SF -bok. 

Titel: Is
Författare: Anna Kavan
Översättning: Disa Törngren
Förlag: Modernista
Tryckår: 2016
Antal sidor: 156

onsdag 7 augusti 2019

Vintern

Det är åttahunddratrettio dagar sedan människorna i en stad som skulle kunna vara Helsingborg fick besked om att allting skulle ta slut. Och det är mer än sjuhundra dagar sedan det första askmolnet drog in över staden. Plötsliga jordskalv skapar sjunkhål i marken och gör husen mer eller mindre fallfärdiga och farliga att närma sig. En ensam man är på väg någonstans med en ryggsäck innehållande en del viktiga saker som antibiotika, alvedon, vaxad tråd och några konservburkar med frukt. Han har inte tillräckligt med kläder; det snöar och är kallt. Och kylan kommer att stanna för alltid. Allt handlar om snö och död. Alla svälter. Och alla tappar minnet. Långsamt blir allt dimmigt. Andra människors ansiktsdrag suddas sakta ut. Ibland blixtrar det till av gamla minnen. På jazzklubben träffar mannen sin vän Jonas och får någon att prata med för tillfället. När mannens krafter tryter håller han sig upp med tankarna på sin älskade son Love. Hustrun tog honom med sig och försvann inåt landet redan efter  första askregnet. Det är dimmigt i staden. Våldet ligger tätt under ytan. Gravstenarna ligger välta som dominobrickor. Farliga gäng kör omkring i bilar och våldför sig på ensamma kvinnor och samlar in människor. En ensam kvinna slår följe med mannen och tillsammans med Jonas gör de ett tillslag mot ett förvar som vaktas av de farliga männen - som ser ut som helt vanliga män. Innanför väggarna i förvaret händer underliga saker. En misstänker kannibalism. Tillslaget blir lyckat. Eller - i varje fall kommer mannen därifrån med en ung pojke. Vintern är en postapokalyps och en dystopi skildrad på ett vackert, sparsmakat språk av författaren Conny Palmkvist. Skickligt får han fram stämningen av hopplöshet, ensamhet och fara. Vilka är det som överlevt; hur och varför. Skräp och skit och bråte och jordens uppror, tänker mannen. Den här genren brukar jag inte vara så förtjust i, men jag gillade verkligen Conny Palmkvists roman. 

Titel: Vintern
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Mormors förlag
Tryckår: 2016
Antal sidor: 207 

Vintern passar in på nr 2 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs en bok som är en dystopi

måndag 19 mars 2018

Minnet av vatten

När Emmi Itärantas dystopiska roman, Minnet av vatten, kom ut blev den omedelbart succé. Den översattes raskt till mer än 20 språk och filmrättigheterna såldes. Författaren bor i England och skriver sina böcker först på finska, sedan på engelska på samma gång som hon redigerar och sedan på finska igen. Romanens huvudperson är temästarens dotter Noria som går i lära hos sin far och också invigs som temästare en tid innan fadern dör. Det har varit oljekrig och och den globala uppvärmningen har förändrat världen dramatiskt. Kina har tagit makten över Europa, så även över Skandinaviska unionen. Vatten är en bristvara. Gott te tillagas med fördel av riktigt vatten och inte av avsaltat havsvatten. Temästarens dotter har kunskap om en dold källa i fjällen där det finns riktigt vatten. Vattnet bevakas annars av militären. De som syndar mot vattenlagarna får en blå cirkel målad på sina hus och bestraffas på olika sätt. Noiras bästa väninna, Sanja, har sin familj att ta sörja för och de har det betydligt sämre ställt än Noiras. Sanja är tekniskt begåvad och kan bygga ihop saker av fynd som flickorna gör när de gräver i den väldiga plastgraven. Några CD - skivor som de lyckas få liv i innehåller värdefulla upplysningar. Noira är övertygad om att det finns riktigt vatten i De förlorade områdena och att det är vatten som militären behåller för sig själv. Samhället är sådant att ingen vet säkert vem som går att lita på. Jag blev på ett tidigt stadium lite misstänksam mot Sanja. Noira representerar kontinuitet och kultur; något bestående av äldre datum. Sanja med sina tekniska kunskaper pekar framåt. Itärantas språk är väldigt poestiskt, nästan lite drömskt. Jag har en känsla av saga och legend; något tidlöst och - trots geografiska angivlelser - utanför något rum. Under läsningen tänkte jag att stämningen i romanen påminde mig om något jag nyligen läst, nämligen Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Minnet av vatten är en mycket läsvärd roman som ger upphov till många tankar och en hel mängd kalla kårar.

lördag 21 februari 2015

Varulvarnas natt

Nu har jag läst utanför såväl box som bekvämlighetszon. Legend av Richard Matheson. Den handlar om ett LA som avfolkats efter en katastrof. Robert Neville har levt ensam i ett barrikaderat hus i många år. Om nätterna omringas huset av döda och levande vampyrer som inget hellre vill än att sätta tänderna i Neville. Han dricker whisky och lyssnar på klassisk musik och sörjer sin döda familj. Gode vännen sedan tidigare, Ben Cortman, har sällat sig till fienden och häckar under dagtid i skorstenen på huset mitt emot Nevilles på Cimarron Street. Om nätterna är han den förste att ropa "Kom ut, Neville!" Neville grubblar över de levande vampyrernas hemlighet och är dem relativt snart på spåren. Men kvinnans list rår han inte på.
Legend ligger till grund för Vampyrernas natt och har filmats tre gånger. Jag fastnade för den här romanen för omslaget med LA skyline och titeln. Författarnamnet kände jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att det också är fint. Vanligtvis läser jag inte gärna SF, skräck- eller vampyrromaner och Legend är en blandning av allt detta. Jag kan tänka mig att detta kan bli en riktigt läskig film, men det var endast på några ställen som jag upplevde  någon nerv i boken. Matheson sägs ha inspirerat både Stephen King och Anne Rice. Ray Bradbury säger att han är en av 1900-talets viktigaste författare. Legend sägs vara en av skräckgenrens absolut största klassiker.
Förlaget Styxx fantasy är också nytt för mig.

fredag 28 mars 2014

Tack, koltrasten!

Härom dagen vacklade jag ut i ottan (05.15) för att hämta in tidningarna.
På trappan möttes jag av rena och klara toner från TV - masten på huset intill. Koltrasten. Jag blev stående i den tunna pyjamasen i kylan. På väg in slog mig en tanke. Någonstans har jag en bok som heter Koltrastens sång. Och det hade jag. Första delen av John Cowper Powys apokalyptiska roman Wolf Solent (1929). Den har jag försökt läsa flera gånger, men aldrig kommit så långt. Men - nu var tillfället det rätta. John Cowper Powys rör sig i samma landskap som Thomas Hardy, en annan favorit, nämligen Dorset.
Koltrastens sång är djupt fascinerande. Civilisationskritik, religionskritik - till och med själen har blivit materia. Wolf Solent vill helst leva i sin tanke - och fantasivärld. Efter att ha blivit avskedad som lärare i London har han nu fått ett besynnerligt arbete hos en egendomlig familj i ett mystiskt hus i West Country  där han tidigare tillbringat sin barndom. Wolf Solent förstår med en viss oro att hans företrädare har avgått med döden. Uppdraget gäller att skriva Dorsets historia i rabelaisk anda; Den gudomliga komedin i Dorset. När nu Wolf Solent återvänder till sin lantliga uppväxtmiljö vill han besöka faderns grav. Inte för att han hade haft mycket gemensamt med honom, men ändå. Modern betydde däremot allt. Man får många referenser till konst; naturbeskrivningarna är underbara, humorn är kärnfull liksom bildspråket.
Jag läser vidare i Koltrastens sång; väldigt nöjd med att äntligen ha kommit igång.  Andra delen av Wolf Solent heter Att uthärda eller fly. 
Wolf Solent kom på svenska första gången 1973 på Coeckelberghs förlag i översättning av Sven Erik Täckmark