En smakebit på søndag v. 26 2024

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i bloggutmaningen En smakebit på søndag. Den går ut på att vi bjuder varandra på smakebitar utav det vi just läser. Utan att för den skull spoila något, förstås. Min smakebit v. 26 kommer från sidan 77 i Spridda över jordklotet av Yoko Tawada.

"Ursäkta mig, jag har hört att det ska hållas en umami - festival här idag." Hon gjorde en grimas och svarade: " Umami? Är det någon indisk gud eller något? Det har vi inte här." Jag visste av erfarenhet att kvinnor som hon med långa lösögonfransar, tjockt lager läppstift, enormt uppförstorade bröst och högklackade skor inte gillade sådana som mig som flyttar över från ett kön till ett annat. Men eftersom hon varken hade gjort narr av mig eller sagt något sårande bestämde jag mig för att betrakta henne som vidsynt. Att hon trodde att umami kunde vara en indisk gud tydde dessutom på att hon kanske hade ett öppet sinne när det gäller andra kulturer. Jag sade därför halvt om halvt raljerande :"Har ni någon annan indisk gud då?" Hon svarade med allvarlig uppsyn: "Javisst, det är klart att vi har. De är ju mycket populära. Titta, där borta står buddhor och Ganesha - figurer. Alla kostar en euro." Fler smakebitar HÄR

Alla nattens älskare

Fuyuko Irie, 34, arbetar som korrekturläsare på ett förlag. Hon har det lite besvärligt med kamratkontakterna och deltar sällan i deras aktiviteter. Efter en tid beslutar hon sig för att bli frilansande korrekturläsare och arbeta hemifrån. Hijiro, en självständig och frigjord ung kvinna; välsminad och med dyra märkeskläder förser henne med korrektur. Fuyuko är noggrann och discplinerad. Kl 18 slutar hon sitt arbete och först därefter dricker hon sake. Hon går till det stora kulturcentret för att gå en kurs, vilken som helst där hon slipper säga något. Hon somnar på en bänk mitt i folkvimlet och missar sin kurs. Där möter hon också herr Mitsutsuka som är fysiklärare och 58 år. Han är lika ensam som Irie men han har ett annorlunda sätt att hantera ensamheten. Irie tycker om att titta på ljuset. Herr Mitsutsuko förklarar ljusets mekanismer för Irie och säger att ljuset är som Berseuse, ett pianostycke av Chopin. Irie håller under en tid på att tappa kontrollen över sitt liv. Hon stiger sällan ur sängen, åtar sig färre korrektur, dricker, kan inte skilja den blå gryningshimlen från skymningshimlen och laddar inte telefonen. En gammal skolkamrat, Noriko, designer, är gift, har fått två barn och blivit tjock. Makarna är otrogna var och en på sitt håll. Noriko saknar sitt ekonomiska oberoende. Den krassa yrkeskvinnan Hijiri tycker att män är till för att roa sig med. Irie ser och reflekterar. Irie ger upp tanken på Mitsusuka som hon kommit att fästa sig vid när han inte firat hennes födelsedag på ett par år. Alla nattens älskare är en finstämd roman om olika slags ensamhet; om vilsenhet i tillvaron om betydelsen av att ha åtminstone en envis vän. Irie blir av med sin tygväska och hon får vid ett par tillfällen skällsord kastade efter sig. Det är ovanligt ojapanskt, men det förekommer naturligtvis även om det är sällsynt.

Titel: Alla nattens älskare

Författare: Mieko Kawakami

Översättare: Vibeke Emong

Förlag: Tranan

Tryckår: 2024

Antal sidor: 257

Jordbor

Sayaka Murata är en japansk författare. Hon är 44 år och har redan hunnit vinna en massa priser, däribland  det prestigefyllda Akutagawapriset. Hon har bl. arbetat som biträde i en närbutik i arton år. På svenska finns Hur mår fröken Furukura. Jordbor är en mycket annorlunda roman som handlar om en 11 - årig flicka, Natsuki Sasamoto, som har ett fruktansvärt liv med en mamma som inte tål henne, en storasyster som gärna ställer upp på mammans elakheter medan pappa tigande åser det hela. Natsuki har en kusin Yuu som hon bondar med. Han har det inte heller så roligt och de båda barnen lovar varandra evig trohet och att till varje pris överleva. Natsuki har också ett gosedjur, Piyyut, som kommer från en annan planet som Natsuki och Yuu funderar på att utvandra till.  Många år senare har Natsuki ingått ett resonemangsäktenskap med Tomoomi. Det ska visa sig att Yuu och Tomoomi kommer väl överens och tillsammans med Natsuki diskuterar de fabriken och fördelarna med planeten Pohapipinpobopia. De vill inte medverka till att utveckla fabriken, som de kallar samhället. De vill bryta mot tabun, som de ser som hjärntvätt och som sett med en rymdvarelses ögon bara är strunt. Natsuki inser att det lättaste vore att bli en person i fabriken. Men hon har fått rymdvarelseögonen nerladdade åt sig och kunde bara se världen genom dem. I likhet med många andra unga - ofta kvinnliga - författare är Sayaka Murata kritiskt inställd till det japanska samhället. Jordbor är en sorglig, fantasifull roman och absolut ingenting för den som inte gillar magisk realism.

Titel: Jordbor

Författare: Sayaka Murata

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Lind&Co

Tryckår: 2022

Antal sidor: 275

Veckans mening v. 50 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord har en lördagsutmaning som går ut på att vi bjuder varandra på en mening ur det vi just läser; en mening som av en eller annan anledning fått oss att stanna upp ett ögonblick. Min Veckans mening v. 50 kommer från Jordbor av Sayaka Murata

 "Kise och Natsuki, gå först och hälsa på förfäderna!" sa pappa, och min storasyster och jag nickade och gick in till rummet där familjealtaret fanns."

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa är en av Japans mest framstående författare.  På svenska finns sedan tidigare En gåtfull vänskap som kom ut 2011. Nu har De förlorade minnenas ö kommit ut på svenska i översättning av Vibeke Emond. Berättarjaget, en ung författare, bor på en ö vid en liten flod som endast är tre meter bred. Henne mor var skulptris och fadern ornitolog. Föräldrarna, som nu är döda, hade ovanligt gott minne vilket inte var hälsosamt. Minnespolisen for omkring på minnesjakter. Saker och ting försvinner ifrån ön. I och med det förväntas människor också utplåna minnet av det som försvunnit. Berättaren/författaren skriver romaner om förluster. Hon är nu ensam i världen men som granne har hon en gammal man. De båda utbyter tjänster och ser efter varandra. Ingen går säker för hemliga polisen i pälsbrämade långrockar och det händer att människor också försvinner. En dag är det alldeles tyst. Fåglarna har försvunnit och människor förväntas släppa ut sina burfåglar. Nästa gång är det rosorna. Den lilla floden för bort alla rosenbladen. Men det växer en underjordisk rörelse och man skaffar dolda boenden. Den unga kvinnan och den gamle mannen inreder ett gömsle mellan golvet på andra våningen och taket på första i hennes hus. Berättaren/författaren känner en man med ovanligt gott minne och han behöver gömmas undan. De förlorade minnenas ö skrevs redan 1994. Den är en dystopi och var nog tänkt att vara sci - fi, men det känns inte riktigt så. Stämningen är obehaglig. De verkliga makthavarna syns inte till men avsikten är klar: att utplåna det kollektiva minnet. Det är välskrivet och i långa stycken väldigt intressant. Men det är något som gör att jag inte är riktigt nöjd ändå. Berättelsen haltar en aning. Det skulle kunna bero på att De förlorade minnenas ö har nära nog trettio år på nacken.

Titel: De förlorade minnenas ö

Författare: Yoko Ogawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2022

Anta sidor: 315

Sändebudet

Sändebudet av den japanska författaren Yoko Tawada är en berättelse om ett samhälle som tycks degenererat. Allt har tillbakabildats och sådant som länge varit något alldeles självklart har nu övergått till något annat på grund av miljöförstöring efter en kärnkraftskatastrof. (Sändebudet skrevs strax efter Fukushima.) Människosläktet har vänts upp och ner. Det är de gamla människorna, födda före katastrofen, som besitter krafterna. De yngre orkar ingenting och måste tas om hand. Bokens protagonist är en morfarsfar och hans barnbarnsbarn. Gammelmorfar Yoshiro 106  är vårdnadshavare till barnbarnsbarnet, den kraftlöse Mumei. Friska barn finns inte; de har ständig feber. Maskrosorna är jättelika och bambun har storlek som en lillfinger. Nya demokratiska helgdagar har införts. "gamlingar - kämpa-på - dagen"; "be barnen om ursäkt - dagen"; "dagen för att det räcker att vara vid liv - dagen" är några exempel. Japan har isolerat sig ifrån omvärlden, något som Yosario  i all tysthet är emot. Lägenheter och tomter i Tokyos 23 stadsdelar har förlorat allt ekonomiskt värde. Ingen kan bo där på grund av strålningen. Folk har flyttat ut på landet och man börjar överge penninghandel för byteshandel. Hokkaido stänger för emigranter och det är förbjudet att studera engelska. Tagalog, swahili, tyska och tjekiska är däremot helt OK. Folket anpassar sig tålmodigt. Författaren berättar rakt och enkelt och med någon liten sorgsen underton ibland. En mycket speciell bok tycker jag som uppfattar den som civilisationskritik. Det nuvarande japanska samhället  får sig också en släng av sleven. Regeringen är förstatligad; ingen vet vilka parlamentsledamöterna är, var de finns och vad de gör.

Yoko Tawada är född 1960. Hon bor numera i Tyskland och skriver både på tyska och japanska. Sändebudet skrevs på japanska och har översatts av Vibeke Emond.

Titel: Sändebudet

Författare: Yoko Tagawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2021

Antal sidor: 191 

Efter mörkrets inbrott

Efter mörkrets inbrott var en för mig okänd roman av Haruki Murakami. Det är en märklig bok som växer efter att läsningen är över. Det är så mycket en går och funderar över. Efter mörkrets inbrott är fylld av dubbelheter av olika slag; de två systrarna Eri, som är äldst och för det mesta sover "hennes medvetande har dragit sig tillbaka", och Mari som sitter på olika kaféer i Tokyo nattetid och läser. Någonstans har systrarna förlorat närheten. Den västinfluerade jazztrombonisten Takahashi tar kontakt med Mari och för honom kan Mari berätta om sin saknad efter systern. Hans valspråk är: Promenera långsamt, drick mycket vatten. Den vänlige Takahashi har sin "dubbelgångare" i den kalle, korrekte, välklädde kontoristen herr Shirakawa som är en ulv i fårakläder; en dubbelnatur i sig själv. Kärlekshotellet Alphaville drivs av Kaoru, en före detta brottare. På Alphaville blir en ung prostituerad misshandlad av en okänd förövare. Hon kommer från Manchuriet och har blivit såld från Kina till Japan. Mari, som talar kinesiska, blir tillkallad som tolk. Kvinnors villkor belyses på olika sätt. Berättaren gör gemensam sak med läsaren. "Vi förvandlar oss till en observationspunkt... som tar formen av en kamera." - " En imaginär kamera är vår observationspunkt."  De yttre förutsättningarna beskrivs ganska detaljerat. Resten får läsaren fylla i själv. Efter mörkrets inbrott är en filmisk roman som tilldrar sig i Tokyo under en natt 23.56 - 06.52. Som så ofta hos Murakami förekommer åtskilliga musikaliska referenser. Och katter. Läsaren glider ut och in i verkligheter, tid och rum. Humor blänker till då och då. Andra gånger sticker det till av samhällskritik. Visst är detta Haruki Murakami och som sådant intressant och läsvärt. Men inte når Efter mörkrets inbrott Kafka på strandens höjder.

Titel: Efter mörkrets inbrott

Författare: Haruki Murakami

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2019

Antal sidor: 236

Hur mår fröken Furukura?

"Uppiggande, udda och kul" säger Sally Rooney om Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata, född 1979, en av Japans mest omtalade författare. Hon har till och med fått det prestigefyllda Akutagawapriset. Den här romanen är den första som översatts till svenska. Hoppas verkligen att det kommer flera. Fröken Furukura är en anomali i samhället. Det tycker alla inklusive arbetskamrater, föräldrar och syster. Hon är 36 år, ogift, barnlös och har arbetat som timanställd i 18 år i en närbutik (precis som författaren själv!). Hon lever för närbutiken; hon tar på sig ett stort ansvar; hon kommer tidigare på dagarna och har ständigt arbetsplatsens bästa för ögonen. Chefen värderar henne högt. In träder själva ormen i paradiset, en mager, lång ung man vid namn Shihara. Han är fröken Furukuras raka motsats i det mesta utom i detta att båda saknar ambitioner. Han vill egentligen bara få leva och andas. En vacker dag flyttar han in till fröken Furukura. Om han ger henne en ställning i samhället kan hon väl försörja honom? Att bilda familj är det inte tal om. Han berättar för Keiko Furukura hur gammal, ful och oattraktiv hon är och hon säger inte emot. 
Hur mår fröken Furukura är en charmerande liten pärla till roman som jag kan tycka ibland nuddar vid det tragiska. Den känns fräsch och originell och är mycket lättläst. Jag väntar med spänning på nästa översättning.

Titel: Hur mår fröken Furukura
Författare: Sayaka Murata
Översättare: Vibeke Emond
Förlag: Lind & CO
Tryckår: 2020
Antal sidor: 162

Hur mår fröken Furukura passar in på nr 35 i Kaosutmaningen Läs en bok vars omslag i huvudsak är gult
och i
Månadens språk som är japanska
 

Kugghjul

Ryunosuke Akutagawa brukar kallas novellens fader. Han tog sitt liv 35 år gammal 1927. Novellen Kugghjul skrev han några dagar innan. Novellen präglas av mardrömmar, oro och en känsla av att någon/något vill författaren i berättelsen illa. Han har svårt att sova, finner hotellkorridoren och hotellrummet skrämmande. Däremellan skriver han som besatt med fördragna gardiner.  Han söker ofta skydd på kaféer med böcker av andra författare som sällskap. Han tycker sig se mytologiska djur; någon gång tycker han sig möta Strindberg. 
Akutagawa lyckas väl med att överföra sin oro och sin mardrömstillvaro till läsaren. Kugghjulen uppträder under författarens högra övre ögonlock. Sedan kommer svår huvudvärk. Natsume Suseki, som skrev Kokoro,  var en av hans förebilder. Haruki Murakami är en av dem som ser Akutagawa som en förebild. Japans mest prestigefyllda litterära priser, Akutagawapriset, har fått sitt namn av författaren. Kugghjul tilldrar sig i och omkring Tokyo och ingår i Novellix paket Storstäder i fokus. Novellen är översatt av Vibeke Emond och det är första gången något av Akutagawe översatts till svenska, trots att han annars är mycket översatt.
Novellen passar in på nr 31 i Ugglans&Bokens läsutmaning Läs en novell IV Läs en novell där det sker något övernaturligt.

Haiku - event

Blåeld  är Svenska haikusällskapets tidskrift. Det avslöjades under dagens haiku - event; en händelse som utan vidare kunde ha förlängts och fördjupats. Ola Lindberg presenterade djurhaiku egna och några av den store japanske haiku - mästaren Issa; Anna Maris släppte och läste ur den egna boken LivDödEtc.  utgiven på det amerikanska förlaget Red Moon Press. Ett par exempel:
Höstsol
min mammas arga rynka
i min selfie
---
Haiku,
my father wonders
if that´s all

Anna Maris är en av Blåelds redaktörer. Sällskapet sysslar med en modern, västerländsk form av haiku, gendai haiku. Man har lämnat mönstret med 5, 7, 5 stavelser. En dikt ska kunna läsas i ett andetag. Haiku och haiku - inspirerade dikter läses vid uppläsningar två gånger i följd.

Efter uppläsningen kom en film, haiku - kortfilmen A neverending furrow. Den kombinerar haiku och housemusik av Benny Ekman, Vilhelm Backmann och Lars Granström. Mycket vackert och stämningsfullt. Vi såg filmen två gånger också.

Sedan var det översättaren från Översättarcentrum Vibeke Emonds tur. Hon har bl. a. översatt Murakami och japanska hovdamers dagböcker från Heian - tiden.  Vibeke Emond läste ur Takasues dotter, Om mitt liv. Den innehåller reseberättelser, tanka - och waka- dikter och melankoliska dagdrömmar. Takasues dotter - något annat namn har hon inte - var ingen karriärmänniska utan snarare blyg och tillbakadragen. Murasaki Shikibus dagbok berättar mycket om festligheterna vid hovet medan Sei Shonagons Kuddbok inte är någon egentlig dagbok utan mera innehåller allmänna betraktelser.
 

Hjärtats oro

こころ = Kokoro (med hiraganatecken) är en roman av en av de främsta moderna japanska författarna, Natsume Soseki (1867 - 1916). Han studerade engelsk litteratur och fick ett stipendium för vidare studier i England och blev sedan professor i engelsk litteratur vid kejserliga universitetet i Tokyo.  Kokoro (som betyder ungefär pudelns kärna ) kom ut 1914 och handlar om en ung man som möter en äldre man som han instinktivt kallar Sensei, vilket betyder läromästare. Sensei är en gåtfull man som inte ens hans fru känner riktigt.
De möts på en badstrand i Kamakura, men fortsätter att träffas när de kommer tillbaka till Tokyo där den unge mannen studerar. Den unge mannens far insjuknar och sonen kallas hem. Under tiden telegraferar Sensei gång efter annan och ber enträget om ett sammanträffande. När det inte går får den unge så småningom ett tjockt brev av sin äldre vän där han berättar om sitt liv sådant det blev; om svek och misstro, om skuld och livslång botgöring. Sensei vet att den unge mannen är den ende som kan förstå honom. Och "... det är bara den som själv är berörd som kan bedöma de krav hans hjärta ställer." Sensei kände ett starkt behov att skriva brevet. Det är en tragisk, vacker, vemodig och oändligt sorgsen berättelse. Brevet utgör tredje delen av Kokoro. Första delen av boken handlar om Sensei och den unge mannen; andra delen handlar om den unge mannen och hans föräldrar. Familjen har stor makt och betyder mycket. Ofta får individen underkasta sig familjens vilja. Men tiderna förändras. 1912 dör kejsar Mutsuhito och därmed är Meijiperioden slut. Flera begår junshi, d.v.s. följer sin herre kejsaren i döden. 
Ännu en pärla av en japansk författare. Vibeke Emond har gjort översättningen från japanskan. Utgivare är bokförlaget Pontes 1996. Tyvärr finns ingen av hans övriga romaner i svensk översättning. Jag minns gräshopporna: haiku finns i varje fall i urval och översättning av Lars Vargö.

Bananamania

Banana (det namnet har författarinnan valt själv) Yashimoto föddes 1964 som dotter till en filosofiprofessor som var en förebild för många unga radikala i Japan. 
1988 kom romanen Kök ut. Den blev en stor succé såväl nationellt som internationellt och översattes till många språk och filmades. Sedan har Banana Yashimote skrivit ett dussintal romaner och novellsamlingar. De är ofta västerländskt influerade och handlar gärna om ungdomar i storstad.
De innehåller också mycket om mat och kärlek; ensamhet och förlust.
Huvudpersonen i Kök är den unga föräldralösa Mikage Sakuri. Hon har vuxit upp hos  mormor som nu har dött. Yuichi är en ung man som arbetar i en blomsterhandel och som varit god vän med mormor.
Han bor med sin glamorösa mor (som är hans far) som arbetar på en gaybar. De tar sig an Mikage och bjuder henne att bo med dem så länge hon vill. Mikage älskar kök av alla slag. Där känner hon sig trygg och mindre ensam. Hon har turen att få arbeta som assistent åt en mycket framstående kock. 
Många små japanska rätter blandas med maffiga amerikanska rätter. 
Kök tilldrar sig i Tokyo. Banana Yoshimote har rest mycket över hela världen, men det är ändå Japan  hon känner bäst till. Hon är skicklig på att skapa stämningar med vind, dimma, broar, månsken, nattliga gator och träd.
I Kök ingår också novellen Moonlight Shadow på samma tema; ungdom, kärlek, förlust.
Översättning från japanska är gjord av Vibeke Emond. Norstedts förlag. Översättaren har också kommenterat.
Banana Yoshimote blev omedelbart oerhört populär i Japan och en bananamanina utbröt. Det kan man nästan förstå. Boken är skriven med ett personligt  och förtroendefullt tilltal som engagerar. Författaren har ett nära förhållande till sin läsare. Synd att endast denna enda titel översatts till svenska.
Lizard är en novellsamling som kom ut 1993 och översattes till engelska 1995.