"Hans Carstorp blev förbluffad över att en dam av gammal adel talade på det sättet. Hon snubblade på orden, vände på huvudet hit och dit med en rullande, kretsformig rörelse och med näsan sökande lyft i vädret, liksom ett rovdjur i bur, och viftande framför sig med sin fräkniga hand, lätt sluten med tummen uppåt, som om hon ville säga: "Fort, fort, fort! Hör inte på vad jag säger, utan tala själv, så jag kommer iväg!" Hon var fyrtio år, magerlagd utan former, klädd i en vit läkarrock med skärp och ett granatkors på bröstet. Under hennes sjuksköterskemössa stack lite tunt, rödaktigt hår fram, hennes vattenblå, inflammerade ögon hade en osäker blick, näsan var uppåtböjd, munnen grodaktig, dessutom med snett framskjutande underläpp som hon rörde som en skovel när hon talade. Emellertid betraktade Hans Carstorp henne med all den blygsamt tåliga och förtroendefulla människovänlighet som var honom medfödd."
Ur Bergtagen av Thomas Mann. Fler smakebitar HÄR