Är det vägen som är mödan värd?

Ingrid på Barröy har en dotter, Kaja, som är tio månader i Roy Jacobsens nya roman Fartygets ögon, om folket på Barröy. Kajas far, Alexander, är en rysk krigsfånge  som överlevde britternas bombning av fartyget Riegel. Ingrid och han fann varandra under en kort tid innan han måste fly. Året är 1946 och den 22 - åriga Ingrid har satt sig i sinnet att nu ska hon söka upp Alexander. Alla avråder naturligtvis, men Ingrid tar sin dotter i en sjal på magen och ger sig iväg. Hon vandrar i alla väder och alla slags terränger. Ofta övernattar de under granar som erbjuder skydd under sina nedersta täta grenar. Livet är nerkokt till det allra mest basala. Äta, byta blöjor, sova. Ingrid berättar sin historia för alla hon möter och frågar om de sett Alexander. Hon visar dem barnets ögon som är mycket speciella och liknar faderns. Osäkerheten är stor på båda sidor. Vem kan man lita på? Kriget är inte långt borta. Ingrids vandring blir lång och något händer med henne själv under vandringen. Kanske blir hon mera vuxen, mognare? Roy Jacobsen är som vanligt fantastisk att läsa. Allra bäst är han i beskrivningar av landskapet och dess skiftningar. Hans sätt att plocka fram själva märgen hos de ofta tvära och karga människor Ingrid möter är psykologiskt trovärdigt. Fartygets ögon - obegriplig titel - är del tre i Jacobsens serie om folket på Barröy. Den första delen, De osynliga, är helt mästerlig. Den andra delen, Vitt hav, är enligt min mening den "svagare" i trilogin. Fartygets ögon påminner mera om De osynliga, men kommer inte riktigt upp på samma nivå. Om jag nu ska jämföra den norske mästarberättaren Roy Jacobsen med sig själv.  

Titel: Fartygets ögon
Författare: Roy Jacobsen
Översättare: Staffan Söderblom
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Antal sidor:  212