Vaxade juveler och brända hjärtan

Tredje delen i Ewa Klingbergs Huskvarna - serie har titeln Vaxade juveler och brända hjärtan. Precis som i tidigare delar har vi två tidsplan; ett nu och ett då. Marika heter huvudpersonen i nu - delen. Hon är en vilsen, rotlös kvinna som tillfälligt återvänt till Huskvarna och fått ett arbete som innevaktmästare i kyrkan. Det är precis detsamma som städerska, men i alla fall. Hon är ändå inte så ensam i världen som det kan förefalla. Kvinnan i dåtid heter Karolina och henne träffar en i Eksjö 1865. Karolina är dotter till en vaxblekare (ja, det är bara till att googla). När fadern dör tar Karolina för givet att hon och systern kan driva verksamheten vidare. Fogden Hans Crona tar henne snabbt ur den villfarelsen. En måste ha ett speciellt tillstånd som hon som kvinna inte kan få. Modern Alma, som är änka, kunde ha fått det om hon inte suttit i rullstol. Alma, som är en hjärtlös kvinna, kommer på "lösningen". Här uppenbaras med all önskvärd tydlighet hur förtryckta kvinnorna var i ett samhälle där männens vilja var lag. En följer Marikas och Karolinas respektive öden. Karolinas griper av naturliga skäl mest. Som vanligt får Ewa Klingberg till ett elegant slut. Och som vanligt får en lära sig något nytt. Och som alltid har hon en speciell värme i sina välskrivna romaner. Men i den här finns en svärta som jag inte känt i de två tidigare romanerna. Och en fråga om ett beteende ärvs i generationer. Ewa Klingberg har tagit ett steg till. Detta är den bästa av hennes romaner. Hittills.