Dina händer var fulla av liv

Suad Alis debutroman, Dina händer var fulla av liv,  tar avstamp i Sandviken år 2000. Där sitter Nora och dricker somaliskt te tillsammans med väninnorna Fardus och Amina. Alla har flytt krigets Somalia. Väninnorna har varit i Sverige längre och har mycket att lära Nora som är ganska motvillig. Hon har lämnat ett priviligierat liv i Mogadishu som tillhörande en stor och mäktig klan och med ett bra arbete som lärare. Hon hade gift sig med en man som tillhörde en liten maktlös klan och som dessutom ingår i en grupp revolutionärer. De tänkte sig en fredlig revolution i president Siad Barres diktatur. Noras far Buule fnyser, men för dotterns skull försöker han hjälpa svärsonen. Hela familjen flyr och efter en svår resa hamnar de i ett flyktingläger i Kenya. Det är bara Nora och hennes dotter Segal som når målet, Sverige. Nora är inte nöjd. Sverige var Ahmeds val, inte hennes. I Somalia löpte hon risken att bli dödad av sitt eget folk. I Sverige kastas glåpord efter henne och dottern och Nora får städa toaletter i stället för att arbeta som lärare. Därefter vänder berättelsen tillbaka till Somalia i början av 1990 - talet och en får lära känna Hafsa, Noras mor, Buule, fadern och Ayan, lillasyster. Tjänstekvinnan Shukri har en central plats i det familjens mintgröna hus. Hon minns hur hennes mor lät omskära henne trots att modern lovat att hon skulle slippa. Romanen är tryfferad med somaliska ord och kanske skulle det varit bra med ordförklaringar. Ingen lagar somaliskt te som Hafsa. Hon har sin speciella kryddning som Nora för sitt liv inte kan efterlikna. Det känns som om en kommer familjen nära under sträckläsningen av Dina händer var fulla av liv. Närvarokänslan är stark och Noras sammanbitna bitterhet stiger upp ifrån bokens sidor. Föräldrarnas värme och kärlek är också levande. Den splittrade familjen lider på var sitt håll och försöker förtvivlat hålla modet uppe på varandra genom att inte tala om hur eländigt de har det. Det är hjärtskärande. Dina händer var fulla av liv rekommenderas varmt.

Titel: Dina händer var fulla av liv

Författare: Suad Ali

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2020

Antal sidor: 245

Fallet Mersault

Det blev som jag trodde. Jag måste läsa om Främlingen av Albert Camus för att ha den i färskt minne när jag läste Fallet Mersault av den algeriske journalisten och författaren Kamel Daoud. Fallet Mersault för den mördade, namnlöse arabens ifrån Främlingen talan. Ett mycket intressant uppslag som innehåller mycket av Algeriets turbulenta nutidshistoria med inbördeskrig och frihetskamp. I främlingen sker mordet på araben 1942 kl två på dagen i brännande sol. Ingen bryr sig om att ta reda på vem han var och i rättssalen fanns det ingen som representerade hans familj närvarande. I Fallet Mersault sker mordet på fransmannen Joseph klockan två en månskensnatt . Offret är känt och mördaren är känd men det blir inte så mycket till rättssak. Det är laglöst land i  samband med att Algeriet blir självständigt från Frankrike 1962. Mördaren är arabens yngre bror Haroun, 27 år. Han har hela tiden sin hämndlystna mor i ryggen. Den äldste sonen Zoudj eller Moussa som han kallas var hennes ögons ljus och hennes trygghet. Nu har han blivit en martyr och hon tycker att hon borde ha fått någon sorts pension. Om Mersault var likgiltig inför sin mor så är Haroun desto mera modersbunden. Hon är halva hans värld och han försöker beskydda henne. Och han känner att hon förväntar sig att han hämnas sin äldre bror. För Haroun är det viktigt att Moussa har fått sitt namn. Det är lika viktigt att döda får sina namn som att nyfödda får det. Man mördar inte lika lätt en människa som bär ett förnamn. I Främlingen skildras slutet på en värld, säger Haroun. Människorna har blivit automater; Mersault ser han som en robot.  Liksom Mersault hatar han alla religioner och all underkastelse. Livet efter mordet är inte längre heligt. Allt känns meningslöst. Haroun inser att modern hindrar honom att få kvinnligt sällskap. Kvinnorna ser det ofullgångna i honom. Alla utom Meriem, som för en tid är nästan som en flickvän. Liksom Mersault avvisar prästen i fängelset avvisar Haroun imamen i Alger. Gud är en fråga inte ett svar. 
Fallet Mersault är en hisnande debutroman som bl. a. belönats med Goncourtpriset. Den kräver en del men ger riklig utdelning. Översättaren Ulla Bruncrona måste ha gjort ett fint arbete. Jag gillar energin och språket i den här boken; parallellerna och olikheterna med Främlingen och de historiska insikterna.

Titel: Fallet Mersault
Orig:s titel: Mersault, contre - enquête
Författare: Kemal Masoud
Förlag: Tranan
Tryckår: 2018
Antal sidor: 184
Översättare: Ulla Bruncrona

Fallet Mersault passar in på nr 2 i Roberts Kaosutmaning 2019: Läs en bok vars författare är från Afrika

Stanna hos mig

Piratförlaget

Ayòbámi Adébáyòs debutroman, Stanna hos mig, har väckt uppmärksamhet världen över. AA är tjugonio år och kommer ifrån Nigeria. Romanen tilldrar sig också i 80 - talets politiskt oroliga Nigeria och skildrar ett ungt välbärgat par, Yejide och Akin, som träffats på universitetet i Lagos och blivit blixtförälskade. Efter fyra år som gifta börjar respektive släkter bli otåliga. Varför blir det inga barn? Akins mor har diverse ålderdomliga och vidskepliga recept på hur en kvinna ska bli gravid. Yejides styvmödrar har redan klassat ut henne som kvinna och människa. Hon förorsakade sin anlösa mors död med sitt stora huvud. Den enda som stod på hennes sida var fadern, även om han också ständigt påminde henne om orsaken till hustruns/moderns för tidiga bortgång.  Jag tycker att Yejide är otroligt stark som inte går under av omgivningens tryck. Någon gång ger hon efter för vidskepelsen, men hon ångrar sig genast. Så småningom uppdagar hon att hon blivit förd bakom ljuset redan ifrån början. När svärmor tvingat sonen att ta sig en andra hustru - som han visserligen inte alls vill ha och som han absolut inte vill ha i huset - får Yejides kärlek en knäck eftersom allt gjorts upp utan hennes vetskap. Hennes affärsverksamhet går lysande. Redan under studietiden hade hon gjort sig känd för sina konstfärdigt gjorda flätor. I Stanna hos mig möter vidskepelsen vetenskapen; traditionen moderniteten; patriarkatet den nya kvinnan. Klasskillnaderna är uppenbara. Romanen bjuder på en rad överraskande vändningar och jag läste med stort intresse. Sympatin ligger hos Yejide, men ibland kan jag även förstå Akin. Hans kärlek till Yejide är absolut; det måste en ge honom. Han sätter sig till och med upp emot sin allsmäktiga fru moder för hennes skull. Vad det gäller barnen är det han som vägrar att ge upp hoppet medan Yejide anser slaget förlorat och handlar därefter. Den sista meningen innehåller mycket mera än det kan förefalla. Jag har helt uteslutit mycket av dramatiken i romanen för att inte förstöra för någon. Piratförlaget 2018. Översättning: Erik MacQueen.
Påfallande många kända författare kommer ifrån Nigeria; Chimamanda Adichie Ngosi, Sefi Atta, Soyinka, Helen Oyeyemi, Ben Okri, Teju Cole och Chigozie Obioma för att ta några.

Dagens kulturella VM - spaning - Nigeria

Nigeria är det land i Afrika som enligt O läst flest böcker ifrån. Det kan jag instämma i. Achebe, Cimamanda Ngozi Adichie, Adébayo, Cole har jag också läst. Bästa av dem alla är tveklöst Chimamanda Ngozi Adichie med En halv gul sol.  

Landguiden Utrikespolitiska institutet: Nigeria är känt för masker och andra snideriarbeten i trä och elfenben. Landets olika folkgrupper har muntliga traditioner av dikt, sång och sagor. Vad gäller engelskspråkig litteratur är Nigeria, vid sidan av Sydafrika, ledande i Afrika.
Sefi Atta föddes i Lagos och har skrivit debutromanen Allt gott ska komma dig till del samt ett par andra romaner och novellsamlingar. Attas far var av okenefolket och hennes mor  yoruba. Hon gick på internatskola i England och arbetade under en tid som revisor i London. Hon har fått en rad litterära priser, bl. a. det allra första Wole Soyinka - priset.

Fiskarmännen av Chigozie Obioma tilldrar sig i västra Nigeria. Benjamins familj består av far, mor och sex barn. Fadern arbetar på Nigerias Centralbank och familjen har det relativt bra. Men tillvaron är osäker; läget är spänt mellan de norra delarna av landet där de flesta är muslimer och de västra delarna där de flesta är kristna. Det officiella språket är engelska men annars är det igbo och yoruba som gäller. Själva språket skapar spänningar.  Våldet är aldrig långt borta. Författaren har Chinua Achebe som förebild             

Författaren och feministen Buchi Emecheta föddes 1944 i Lagos. Båda hennes föräldrar dog och Emecheta gifte sig mycket tidigt med en barndomsvän. Vid 17 var hon mor och försörjde sin studerande man och familjen med sitt arbete som biblioteksassistent. Familjen flyttade till London och Emecheta bröt upp ifrån  äktenskapet och började studera sociologi. 1974 kom debutromanen.Hennes romaner handlar ofta om kvinnors och barns förhållanden. Andra klassens medborgare handlar om igboflickan Adah och är till tre fjärdedelar självbiografisk enligt författaren själv.

Nästa radioföljetong

Igår läste Johan Rabaeus sista avsnittet av Lärkan av den ungerske författaren Dezso Kosztolányi. En underbar liten roman och en mästerlig uppläsning.
På måndag 18/1 börjar nästa radioföljetong,
Comédia infantil av Henning Mankell. 1996 blev den nominerad till såväl Augustpriset som Nordiska rådets litteraturpris, samt belönades med Sveriges Radio P1:s Romanpris, lyssnarjuryns val.
Romanen utspelar sig i en afrikansk hamnstad, inte olik Maputo i Mocambique som var Henning Mankells andra hemland. Här startade han också en teater och en teater spelar en viktig roll i romanen där gatupojken Nelio berättar sin historia för bagaren José Antonio Maria Vaz. 
Fredrik Gunnarsson läser

Uganda - Afrikas pärla

Foto: Magnus Mårtensson

Det är inte så mycket en vet om Uganda. De flesta tänker nog som jag - Idi Amin. Naturfotografen Magnus Mårtensson gav en mer varierad bild av Uganda i sitt föredrag Uganda - Afrikas pärla. Många otroligt vackra bilder illustrerade hans berättelse. En fick verkligen en uppfattning om hur vackert landet är och hel del om hur folk lever. Om alla motorcyklarna, om regnskogen, om de vilda djuren, om fukten som var våtare än något ösregn, om klättring i oländig terräng med infödda bärare som ovärderlig hjälp, om gerillan i gränslandet till Kenya, om skumma resebyråer som i konkurrens med varandra höll Magnus Mårtensson och hans sällskap som gisslan. Magnus Mårtensson  har flera föredrag i beredskap och han håller också kurser i fotografering. Ja, och så har han ju ett heltidsjobb också. Han berättade att han tar tusentals bilder på en resa och att det sedan blir ett långvarigt sorterings- och redigeringsarbete. Och för åhörarna blir det ett bekvämt resande eftersom föredragshållaren redan tagit alla strapatserna.

En smakebit på søndag

"Fem på morgonen. För tidigt för att äta. Det finns knappt något ljus, bara så att man nätt och jämnt kan urskilja en svart tråd mot något vitt, men Kawsar tvättar ansiktet i handfatet i badrummet, drar en caday över tänderna och tar på sig dagens kläder utan att slösa på fotogen. Hon tar på sig underkjolen och den röda tunna klänningen genom att känna sig fram, klämmer fast tjocka armringar i bärnsten ovanför armbågarna och tar på sig ett tungt silverhalsband som hon slätar ut mot sin slappa hud, och sedan bäddar hon sin enkelsäng. Hon dricker upp vattnet i glaset på nattduksbordet och skakar ur skinnsandalerna, ifall spindlar eller skorpioner har tagit skydd under natten. Sedan låser hon slutligen dörren mellan sovrummet och köket. Hon vet att det kommer att bli en lång dag och att hon borde tvinga i sig lite frukost, men hennes mage är en knuten näve..."

Dagens smakebit kommer från sidan 9 i Förlorade själar av den somaliska författaren Nadifa Mohamed, född 1981. Hon debuterade med Black Mamba Boy 2009 och den nominerades till Orangepriset och en del andra priser.
Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att ge en smakbit av det vi läser. Enda regeln: No spoilers! Fler smakebitar finns HÄR

En smakebit på søndag

,

"Jag hade inte ätit någon lunch den dagen, och magen hade glömt gröten jag hade glufsat i mig på morgonen före tiokilometerslöpningen till Kinyogoris högstadieskola. Nu hade jag samma kilometer framför mig på vägen hem, och jag försöke låta bli att tänka så långt fram som till kvällsmålet. Min mor var duktig på att trolla fram ett mål mat om dagen, men när man är hungrig är det bäst att hitta på något, vad som helst, för att leda bort tankarna ifrån mat. Det var det jag ofta gjorde på lunchrasten när de andra barnen tog fram sin medhavda mat eller de som bodde i närheten gick hem för att äta."

Ur Ngũgĩ wa Thiong'os självbiografiska Drömmar i krigets skugga. Minnen från en barndom, sid. 9. I översättning av Jan Ristarp. Norsteds förlag 2012.
Ngũgĩ wa Thiong'o är sin mors femte barn och sin fars tjugofjärde. En dag meddelar modern att han ska få möjlighet att gå i skolan, men han måste lova att göra sitt allra bästa. Detta blir början på Ngũgĩ wa Thiong'os resa från Limuru i Kenya vidare ut i stora världen.

Läs mer om En smakebit på søndag HÄR

Slutet på en underbar vänskap

Abdellah Taïa, född i Marocko 1973 sedan 1999 boende i Paris, har tidigare fått två romaner med självbiografiskt innehåll översatta till svenska, nämligen Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén. Den tredje romanen, Kungens dag, kom tidigt i våras. Översättare är i samtliga fall Håkan Lindquist och Davy Prieur och förlaget Grate. Kungens dag förbryllar samtidigt som texten har någon slags hypnotisk dimension. Huvudpersonen, den fattige 14 - årige Omar, drömmer om att personligen få möta kung Hassan II. Han berättar om drömmen för sin rike skolkamrat och bäste vän Khalid. De går i skolan i den lilla fula, fattiga, sorgliga staden Salé som står som någon sorts motsats till huvudstaden Rabat. Två fientliga städer. Två krig. Två Marocko; två civilisationer, skriver Taïa. Två pojkar står på den avbrutna bron över floden som skiljer städerna åt. Omar är chockad över ett svek som vännen Khalid utsatt honom för. Omars mor har svikit och övergivit Omars far som i grunden är en riktig machoman men nu har fallit samman helt. Han till och med gråter vilket är mycket omanligt. Omar hatar sin mor och försöker ta hand om sin gråtande far som bara slagit sin hustru ibland. Kvinnor omnämns väldigt ofta som horor och obegripliga främlingar. Den svarta pigan Hadda i Khalids familj utnyttjas och sviks. När Omar blir sviken av Khalid vidgas klassklyftan mellan dem. Omar är humanist medan Khalid kommer att läsa naturvetenskap i Rabat och deras vägar kommer obönhörligen att skiljas åt. En vemodig berättelse om svek och sorg som slutar i katastrof.

Splittrad familj i förskingringen

Komma och gå av Taiye Selasie, född i London 1979 av nigerianskt och ghanesiskt ursprung, handlar om Kweku Sai, framstående läkare från Ghana. Han bygger sig en tillvaro i Boston med allt vad som tillhör en framgångsrik amerikansk familj. Hans vackra hustru Fola föder honom tre vackra begåvade barn och som en sladd efter tio år  Sadie, som är en vacker flicka men utan speciell begåvning. Komma och gå börjar med Kwekus död i hjärtinfarkt i trädgården i Ghana medan hans andra fru, som heter Ama, ligger och sover. Vid femtiotre års ålder har Kweku lämnat sin välordnade amerikanska tillvaro och flyttat hem till Ghana. Fola står ensam med sina barn. Två av dem skickas till hennes rike bror i Liberia för att han ska bekosta deras utbildning. Ett ödesdigert beslut, ska det visa sig. Äldste sonen, Olu, blir ortoped och sladdbarnet vinglar omkring i tillvaron och lever ett vilt liv. Alla fyra barnen är rotlösa och vilsna var och en på sitt sätt. De funderar över sitt ursprung och saknar fotfäste. Deras föräldrar har aldrig berättat om sina prespektive släkter. Deras förnekande av ursprunget drabbar barnen hårt. Tomheten och vilsenheten skildras väldigt inkännande. Barnen tycker naturligtvis att fadern svikit dem, men moderns handlande ifrågasätts också. Tre fjärdedelar av boken läste jag i rasande fart, men slutet, när familjen samlas för att begrava Kweku,  är jag tveksam till. Tror jag. Ska fundera lite på hur det skulle kunna ha varit istället.
Komma och gå är Taiye Selasies debutroman.

Ett stycke nigeriansk historia

Chinua Achebe (1930 - 2013) är i Sverige  mest känd för sin roman Allt går sönder (Things fall apart); första delen i en trilogi. Andra delen, Inte längre hemma (No longer at Ease) kom ut redan 1960 men har först nu kommit ut på svenska i översättning av Hans Berggren på Bokförlaget Tranan.
Tredje delen, Guds pil (The Arrow of God) förväntas komma ut under 2015.
Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur. Individen mot kollektivet, alltså. När han nu återvänder till Nigeria tas han emot som en celebritet. Fadern, som är kristen, kolliderar ofta med klanens traditioner. Modern, med vilken Obi alltid haft en speciell relation, har åldrats mycket och är sjuk. Obi finner Nigeria mycket förändrat och han känner inte riktigt igen sig. Korruptionen är utbredd; mutsystemet är helt vedertaget. Ryktet har slutligen nått Obis föräldrar att han har en flickvän, som kommer från en utstött familj. Där är det slut med faderns religiositet och modern gör en kraftansträngning och hotar med självmord. Som om inte detta vore nog får Obi dessutom ekonomiska problem och hamnar i en malström av olyckliga händelser. Moderniteten möter traditionen. Modern klagar över att hon har åtta barn och att sju av dem redan lämnat hemmet i jakten på pengar. Redan i Allt går sönder kryddade Achebe sin berättelse med kärnfulla  ordstäv och folkliga liknelser och det fortsätter han med i Inte längre hemma. Obis språk och kultur är igbo och han upptäcker under vistelsen i London vad Nigeria verkligen betyder för honom. Inte längre hemma är en fantastisk skildring av ett land i förändring.  Romanen tilldrar sig på 1950 - talet; Nigeria blir självständigt 1960 - och man har redan börjat förbereda sig för självstyre. Man flyter snabbt genom bokens 224 lättlästa sidor av intresse för tiden, platsen och Obis öde. Chimamanda Ngozi Adicie räknas som Achebes arvtagare. Allt går sönder nämns  också i Americanah. Både Achebe och Adichie referar till Hjärtpunkten av Graham Greene. Naturligtvis måste den ju läggas till läslistan.

Americanah

Äntligen har jag läst den första av tre i min afrikanska (för att inte säga nigerianska)  sommarläsning, den mest omfångsrika, Americanah, Bonnier pocket, av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen omspänner femton år; tilldrar sig på tre kontinenter och har ett omfattande persongalleri. Huvudpersoner är Ifemelu och Obinze, två nigerianska ungdomar som är vansinnigt förälskade. Inte trodde man att något skulle komma emellan dem! Men Ifemelu får ett stipendium och åker till Princeton och olika omständigheter gör att de tappar kontakten. Obinze ska åka efter, men han får inget visum. Attacken mot World Trade Center har kommit emellan. Han kommer till England, men blir "avlägsnad" - som ett ting, tycker han. Båda återvänder så småningom till ett Nigeria, som inte alls är sig likt. Mycket har hänt. En rik, materialistisk medelklass har vuxit fram. Allt är affärsuppgörelser; ofta lagom skumma. Ifemelu blev svart i den minut hon kom till USA. På samma sätt upphör hon att vara svart när hon kommer hem. Då är hon i stället Americanah. Klass, ras, makt och skillnader mellan könen är viktiga teman. Ifemelu har en egen framgångsrik blogg där hon framför sin samhällskritik i full frihet i USA. Den blogg hon skriver i Nigeria får en annorlunda framtoning. Romanen omfattas av en ramberättelse där Ifemelu sitter på en afrikansk hårsalong i Princeton för att få en äkta afrikansk flätning på sitt hår inför återresan till Nigeria. Det är kvinnorna och deras villkor som är mest framträdande i Americanah. Kanske hade Americanah vunnit på något mera koncentration. Vissa partier tappade spänningen och jag blev förströdd. Men -  hur som helst är det en storartad roman. Och översättningen som är gjord av Ragnar Strömberg är utmärkt. Americanah är utgiven på Bonnier Pocket. Läs!

Tropiska fiskar

Doreen Baingana, Tropiska fiskar
I fin översättning av Boel Unnderstad.
Bokförlaget Tranan 
 
Tre flickor, Patti, Rosa och Christine varvar sina berättelser från tiden efter Idi Amin i Uganda.
Genom dem får man en bild av familjens historia med en frånvarande fader och en mor som främst ägnade sig åt fadern så länge han levde, det vill säga innan han drack ihjäl sig.
Man anar också vad som  förorsakade hans fall.
Flickorna gick på internatskola. Patti beskriver hungern hon upplevde  i de lägsta klasserna.
De äldre flickorna fick åka hem då och då och ta med sig förnödenheter tillbaka.
Religionen tillmättes stor betydelse, men påverkade naturligtvis flickorna i olika hög grad.
Patti, till exempel, blir frälst och kommer att bli något av hemmadotter.
Christine, den yngsta,  får det största utrymmet alltifrån det första kapitlet när hon som liten smyger sig in i föräldrarnas sängkammare (förbjudet område!) och går igenom moderns smycken och fantiserar kring dem och föräldrarnas förhållande. Det är fint skildrat.
Det absolut starkaste avsnittet i boken har rubriken  Ett tackbrev. Rosa skriver ett brev till den före detta pojkvännen David som smittade henne med HIV. Det är  personligt men ger också en historisk återblick på aidsepidemins utbrott i Uganda
Christine flyttar sedan till ett annorlunda liv i Los Angeles där hon tjänar så mycket pengar att hon kan shoppa allt hon varken vill ha eller behöver. Hon är ensam, främmande och vilsen. Förundrad iakttar hon kulturskillnaderna. Men frågan är om hon vunnit mera än hon förlorat?
Efter åtta år återvänder hon hem och finner allt oförändrat. Utom hon.
Tropiska fiskar är en debut som gör mig nyfiken på nästa alster av Doreen Baingana.
Ingrid  tipsade mig om Tropiska fiskar.