Rotlös

Rotlös av Tsitsi Dangarembga är inget mindre än en afrikansk klassiker. 1988 kom den ut med titeln Nervous Conditions. 1990 kom den på svenska med titeln Rotlös och i översättning av Irja Carlsson. Men innan dess hade den förkastats av många olika förlag. Nu är förhållandena helt annorlunda och den läses över hela världen. Scenen är Rhodesia, nuvarande Zimbabwe, sent 60 - tal. Berättare är den unga Tambudzai, Tambu,  vars bror tragiskt omkommit. Därmed blir en plats ledig på missionsskolan där Babamukuru är rektor. Efter mycket diskuterande får Tambu den platsen, trots att hon är flicka. Babamukuru och hans familj har vistats några år i England och ibland minns inte barnen sitt eget språk, shona. Tambus kusin, Nyasha, är en stridbar flicka som inte försummar ett tillfälle att utmana sin far. Hon bränner ut sig på kuppen och hamnar i matmissbruk. Tambu är smartare. Hon är mera robust och vet att hålla tyst. I Rotlös möter en många kvinnor i olika positioner i samhället. Tambus mor är gift med den ryggradslöse Jeremiah. Hon föder en rad barn varav några dör. Maiguru, som är gift med Babamukuru, har det mycket bättre ställt. Hon är dessutom utbildad och har en fil. mag. vilket ju inte är så vanligt. Hennes man är släktens överhuvud och något av en god patriark även om han är fast i det gamla samhälles tankesätt och är alldeles för devot mot kolonialmakten. Men han tar hand om hela den stora släkten och alla litar på honom. Tambus hem kallas hemmanet och det är där släkten träffas till väldiga julkalas och andra sammankomster. Tambus moster Lucia gör uppror på sitt eget sätt. Hon är vacker och ogift och gör ingen hemlighet av sina kärleksaffärer. Hon skonar inte ens sin syster och svåger. Och många tycker att Lucia kunde blivit en bra andra hustru åt Jeremiah. Kvinnorna börjar röra på sig var och en på sitt sätt och efter egna förutsättningar. Tambu älskar skolan och är mycket framgångsrik. Hon blir godkänd för studier i Heliga hjärtats klosterskola och efter mycket parlamenterande i släkten får hon lov. Tambus vidare öden får en följa i romanerna Förnekelsens bok och En kropp att sörja. Rotlös är en riktig bladvändare. Jag sträckläste. Tembus stora släkt känns väldigt levande men det är framför allt kvinnorna och deras villkor som fångar intresset. Undertiteln till Rotlös: Roman om en svart flickas uppväxt i Afrika. 

Titel: Rotlös

Författare: Tsitsi Dangarembga

Översättare: Irja Carlsson

Förlag: Trevi

Tryckår: 1990

Antal sidor: 264

En smakebit på søndag v. 2 2025

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Jag sörjde inte när min bror dog. Och jag tänker inte ursäkta mig för det som ni kanske betecknar som känslokyla, för det är inte alls frågan om det. Jag kan känna en hel del nu för tiden, betydligt mer än jag kunde göra som ung när min bror dog, och det har att göra med många andra saker än att jag har blivit äldre. Jag ber alltså inte om ursäkt utan börjar direkt att som jag minns dem återge de händelser som ledde fram till min brors död och gjorde det möjligt för mig att skriva ner den här berättelsen. För även om min brors död ingår som en viktig del i historien om mig så handlar min historia inte om döden utan om min egen och Lucias flykt, om den fälla som min mor och Maiguru satt fast i och om Nyashas upprorsförsök - Nyasha, den ensamma och klarsynta, min farbrors dotter, som kanske inte lyckades med sitt uppror." 

Ur Rotlös av Tsitsi Dangarembga. Romanen om en svart flickas uppväxt i Afrika.          Fler smakebitar HÄR

Jag står här och stryker

Novellsamlingen Jag står här och stryker innehåller Tillie Olsens (1912 - 2007) mest kända texter.  Hon föddes av ryskjudiska immigranter i Nebraska. Hon blev kommunist och hamnade  som politisk aktivist i fängelse. Där ådrog hon sig TBC.  Tidigt började hon skriva på en roman om en arbetarfamilj under 30 - talet. Den kom inte ut förrän 1974 under titeln Yonnondio. 1936 gifte hon sig med Jack Olsen och fick med honom tre döttrar. Dessutom hade hon en dotter, Karla (efter Karl Marx), sedan tidigare. På grund av makarnas politiska verksamhet blev det svårt med arbete för dem. Tillie Olsen förvärvsarbetade, skötte hemmet och försökte få tid att skriva. Kvinnorättsrörelsen och medborgarrättsrörelsen hjälpte henne framåt. Hon är nu en etablerad författare och föreläser och skriver om bortglömda kvinnliga författarskap. Numera finns hennes egna verk på de akademiska litteraturlistorna. Ge mig en gåta hette novellsamlingen när den första gången gavs ut på Trevi förlag 1980 i översättning av Else Lundgren. Titelnovellen handlar om en mamma som medan hon står och stryker reflekterar över sin äldsta dotters barndom och uppväxt. Alltför tidigt fick dottern ta ansvar i familjen och stå tillbaka för sina yngre syskon. Modern är ensamstående och har inte mycket val. Hon inser fuller väl vilket pris hennes dotter fått och får betala. Den här berättelsen är hjärtskärande. Moderns sorgsna, nakna  berättelse griper tag i en med tusen hullingar. I novellen som handlar om den vita flickan, Helen, som följer med sin färgade bästis, Parialee Phillips (bara namnet), till hennes baptistkyrka när hon ska döpas är en omtumlande upplevelse för Helen - och läsaren. Flickornas olika ställning i samhället och hudfärg kommer att sätta deras vänskap på prov. Parialees munviga jargong är mycket roande. Tillie Olsen förstår att "piska upp" en stämning. Jag blev helt andlös. Samlingen sista novell, Ge mig en gåta, skildrar en 69 - årig kvinna, Eva, som kommit därhän i livet att hon vill ha det tyst och lugnt och ensamt omkring sig. Hennes man sedan 45 år förstår inte mycket. Han vill flytta till Fridhem. (Om det inte vore så sorgligt skulle en kunna skratta.) Fridhem är ett äldreboende där man har full service och folk omkring sig hela tiden. Eva vill inte längre rätta sig efter andras idéer, men frågan är om det inte är just det hon får göra. Jag tycker mycket om Jag står här och stryker; allt ifrån innehållet till formatet och det fina omslaget som designats av Lotta Kühlhorn.