Visar inlägg med etikett André Gide. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett André Gide. Visa alla inlägg

måndag 13 februari 2023

På spaning efter den tid som flytt.1. Swanns värld

Nu är den läst, första delen av Marcel Prousts (1871 - 1922) väldiga verk På spaning efter den tid som flytt.1. Swanns värld. Jag kan bara förvåna mig över att det inte är gjort tidigare. Det har tagit lång tid, men det var det värt. Jag har roat mig oavbrutet. Inte visste jag att Proust var rolig. Ibland nästan lite elak. Han skildrar sekelskiftets (la belle epoque) franska societet med klarsynt realism. Han har blick för blommor och natur; han har djupgående kunskaper om arkitektur, konst, musik och litteratur. Ofta använder han sig av en känd tavla när han ska beskriva någons utseende. En viss melodislinga väcker minnen - inte bara en madeleinekaka och lindblomsté (viss likhet med nattvarden?). I början av läsningen slog jag upp alla kyrktorn som nämns under promenader i somrarnas Combray, men det slutade jag med. Blommande hagtornshäckar och månsken är ofta förekommande i Combray. Efter 1905 och moderns död stängde Proust in sig i sitt korkbeklädda rum sittande i sin säng av koppar och skrev. Som barn och yngling var Proust sjuklig och ömtålig; starkt bunden till modern. Men innan han stängde in sig hade han umgåtts mycket i de fina salongerna vilket naturligtvis var en förutsättning för tillkomsten av Spaningen. Berättarjaget är detsamma som som författarjaget, något som Proust inte sticker under stol med. Det går inte att berätta om romanen. Någon handling finns inte. Det handlar istället om skarpsynta beskrivningar och analyser av sinnesintryck.  Charles Swann är en man som umgås med familjen Proust och andra förnäma familjer. Åtminstone ända tills han gifter sig med demimonden Odette. Hon är inte välkommen överallt. Ibland förstår en inte de subtila regler och oskrivna lagar som styr aristokratin och de förnäma borgarna. Odette har som "flickvän" bedrivit ett avancerat fulspel som drivit Swann till svartsjukans yttersta gränser. Vad sägs om att han får bekosta en utflykt för Odette och hennes vänner där hon frikostigt också bjuder på middag utan att Swann är medbjuden? Många av personerna i Swanns värld har verkliga förebilder. Anatole France står modell för författaren Bergotte. Leontine Lippmann, Anatole Frances musa, inspirerade till madame Verdurin, mäktig salongsvärdinna som med tiden i all stillsamhet slutade inbjuda Swann till sina evenemang. När Swanns värld var klar kunde inte Proust hitad någon som ville ge ut den. André Gide var en av dem som tackade nej, vilket han mycket snart kom att ångra djupt. Du cotê de chez Swann kom ut 1913. Då fanns också manuskripten till yterligare delar klara men världskriget kom emellan. 1933 brändes Prousts arbeten överallt i nazityskland. Det visste jag inte.

måndag 16 maj 2011

En subversiv kritiker

Frank Lestrignant, litteraturprofessor vid Sorbonne, har skrivit en maffig första biografidel om nobelpristagaren André Gide, 1869 - 1951. Lena Kåreland, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet, har läst och gillat och längtar redan efter del två som dessvärre inte kommer förrän 2012.
Titel:
André Gide l`inquiéteur. Le siel sur la terre ou l`inquiétude partagée.

André Gide var endabarn och blev tidigt faderlös. Senare i livet skulle den ledande symbolistiske poeten Stéphan Mallarmé bli som en ställföreträdande fader för Gide.

Gide, som var både homosexuell och protestant ville skapa en ny humanistisk moral. Han tog intryck av Nietzsche i dennes förakt för traditionella familjen.
André var en stor resenär och kom att älska öknen. I Afrika upptäckte han kolonialismens verkningar. Han introducerade utländska författare för en fransk publik och älskade musik, speciellt Chopin.
1947 tilldelades han Nobelpriset.
I den egna bokhyllan hittar jag Pastoralsymfonien som gjorde ett starkt intryck på mig som mycket ung och som det förmodligen är dags att läsa om nu.

Läs Lena Kårelands understreckare HÄR

1951 skrev Jean- Paul Sartre om
Den levande Gide
ett slags genmäle på alla nekrologerna efter Gides bortgång som visar att André Gide verkligen lyckatds i sin föresats att utmana samhället och aldrig låta det slå sig till ro.