Jaquette Liljencrantz. Ett romantiskt kvinnoöde

Sammanställt av Ture Nerman. 1965. Dynamit i blått biblioteksband. På väg att skatta åt förgängelsen

Baronessan Jaquette Liljencrantz föddes 1845 i Arvfurstens palats i Stockholm. Och sedan bar det bara utför. JL var ett nervöst och sjukligt barn (något hon också visste att utnyttja), men hon hade det ändå förhållandevis bra fram till moderns död när flickan var nio år. Fadern var en upptagen man och förströdd far. Bröderna var tyranniska, elaka och okänsliga. 1869 rymde JL till Köpenhamn. Fritz von Dardel nämner skandalen i sina Minnen och talar om JL som den unga damen som har gjort sig ” känd för sin excentricitet och ett genom romanläsning överspänt sinne”. Har vi hört det förut?

JL träffar den nittonårige norske studenten Anton, blir gravid, föder en som som lämnas bort och dör. Anton åker hem till familj och fästmö i Bergen och det hjälper inte att JL åker efter och gör livet surt för honom i sina försök att tilltvinga sig giftermål och upprättelse. Hon får åka tillbaka till Köpenhamn. Där möter hon nästa knöl som lurar av henne en stor summa pengar av hennes snabbt krympande förmögenhet. JL blir kvinnosakskvinna. Blir någon förvånad? Hon kämpar för ensamma mödrars rätt och kvinnlig rösträtt.Hon har också blivit socialist och möter bl. a. den jämnårige blivande agitatorn August Palm som också låtit sig inspireras av det danska arbetarpartiet. Dessutom arbetar JL som lyrikuppläserska. Hennes uppfinningsrikedom och företagsamhet är det inget fel på. Och inte heller på uthålligheten. JL gifter sig så småningom med en socialistisk tidningsredaktör, får en son och blir ganska snart änka. Hon dör 1924 blind, sjuk och ensam. Hon får en storstilad begravning och hylla s av det danska arbetarpartiet som en idealist och martyr. Bättre för sent än aldrig.

Ture Nerman har läst opublicerade memoarer och de fyra publicerade häften i vilka JL berättar sin kärlekshistoria med lille Anton. Hennes öde griper hårt. Visst är det en partsinlaga och det är inte säkert att hon alla gånger är så sympatisk (det har hon inte råd med). Men JL är säkert språkrör för många andra olyckssystrar. Hon är inte nådig i sina omdömen; hon berättar kärvt och enkelt och hon känns förundransvärt modern.