Sommarhus, senare

Två noveller har jag läst i Sommarhus, senare av Judith Hermann. Titelnovellen och en annan med rubriken Sonja. På sätt och vis liknar de varandra. Båda handlar om vänskapen mellan en man och en kvinna. Paret i titelnovellen har varit ett par men har lämnat det stadiet. Det är bara omgivningen som tycker att de fortfarande är ett par. Stein i titelnovellen är fullständigt besatt av tanken på att skaffa ett hus. Han bor väldigt billigt eftersom han flyttar runt hos sina vänner med sina tillhörigheter i tre plastpåsar. En får nog säga att Stein är lite sär. F.d. flickvännen presenteras för olika hus tills Stein en dag är försvunnen. Det visar sig att han verkligen köpt ett hus. Som knappt hänger ihop. Allt är på gång att falla av. F.d. flickvännen är förfärad. Men Stein ska renovera. En tid senare får f. d. flickvännen en tidningsartikel sänd till sig om en berlinare som köpt ett 1700 - talshus och renoverat det. Adressen är skriven med Steins handstil. I artikeln verkar han vara försvunnen. På något sätt är detta precis vad en kunde förvänta sig. Och ändå inte. 

Sonja handlar om en ung kvinna som möter berättarjaget på tåget mellan Hamburg och Berlin. Hon är ganska alldaglig men verkar fatta tycke för honom direkt. Eller - har hon sett honom tidigare?. Hon tar kontakt och när berättaren ska stiga av tåget får han en lapp med hennes telefonnummer. Berättaren, som är konstnär, har en flickvän, Verena, som är vacker och han älskar henne mycket och vill bilda familj med henne. Sonja och berättaren träffas då och då och har ganska trevligt ihop. Men det uppstår ingen ljuv musik. Berättaren irriterar sig en hel del på Sonja som har en otrolig förmåga att dyka upp överallt. Han får genast syn på henne även i en större folkmängd. Han förstår inte hur hon fått veta att han ska ha utställning, men plötsligt står hon där i en port tvärs över gatan. Sonja känner till Verenas existens men det verkar inte besvära henne. "En dag gifter du dig med mig," säger hon. "Du är helt knäpp, Sonja," får hon till svar.  Då ställer hon sig på järnvägsspåren framför ett framrusande tåg och skriker rasande: "Gifter du dig med mig? Ja eller nej?" Skrattande svarar han "Älskade Sonja! Ja! Jag gifter mig med dig när helst du vill!" Sonja: "Än vill jag ju inte, förstås. Men sen. Sen vill  jag nog." Upplösningen påminner en hel del om den i Sommarhus, senare. Judith Hermann är oavbrutet fascinerande.
 

Alice forts.

Den tredje berättelsen/novellen i Alice av Judith Hermann har titeln Richard. Alice sätter på sig solglasögonen och stiger ut på gatan som möter henne med sitt myller av talande, nickande och gestikulerande människor. I parken intill är ljuden annorlunda. Snart kommer hon att passera ett blomsterstånd vid Prenzlauer Allee.Den här promenaden påminner om Mrs Dalloways och Virginia Woolf. Alice ska besöka Margaret och Richard. Han sitter uppe i sin pyjamas och dricker vatten och röker. Rökningen gör varken från eller till i det här stadiet. Man väntar slutet vilken dag som helst. Kroppen har lagt av men hjärtat slår. Margaret och Richard har talat om allt; till och med begravningen. Parallella världar, känns det som. Och i Alices våning sitter Raymond i sitt universum.

Malte är Alices morbror (eller är det farbror?) som tog livet av sig endast 22 år gammal. Alice har bestämt sig för att hon ska försöka komma lite närmare. Som barn har hon bar förstått att det är något särskilt med honom men ingen vill berätta om vad. Alice har bläddrat i fotoalbum och hon har funnit ett namn, Friedrich. Och hon har funnit honom i telefonkatalogen. Friedrich lovar att ta kontakt med Alice nästa gång han kommer till Berlin. Och det gör han. För fyrtio är sedan hade portvakten fått bryta upp dörren till Maltes lägenhet bara för att finna att det var för sent. "Malte om vilken man sade att han hade haft en besvärande dragning till slutet - sade de andra det?" 

Den sista novellen i Alice har titeln Raymond som i Alices sambo, Raymond. Han är död och Alice håller på att städa ut hans saker. Hon börjar med jackorna och minnena som förknippas med dem gör sig påminda. Alice är inte sentimental. "Först hitta, sedan förstå, sedan kasta bort. Få distans. Gör det i lugn och ro." Man förstår att de talat om det. Och var finns nu den andra handsken? I början ser hon den döde sambon överallt. Under den första sommaren utan Raymond har hon ofta gått till badhuset vid parken där Raymond alltid badat sedan han var liten. Alice lyssnar på de andras samtal och försöker ibland delta utan att lyckas. Däremot blir hon ombedd att flytta på sig. Mammorna behöver plats åt sina barn. Personer som förekommit i de tidigare novellerna skymtar förbi i Alices tankar. Någon hör av sig. Alice Hermann är duktig på att teckna bakgrunden för att sedan låta figurerna framträda. Författaren har uppenbarligen fullt förtroende för läsaren. Karin Löfdahl har översatt och ibland tycker jag att hon gjort ett par grodor trts att hon är en rutinerad översättare. Men det påverkar inte min uppfattning om Alice. Tack Ugglan&Boken som hittade Judith Hermann åt mig!

Alice

Alice: fem berättelser av Judith Hermann. Alice är den röda tråden i berättelserna om fem mäns dödsbäddar. Micha är maken till väninnan Maja. Alice har haft en historia med Micha också men den är  sedan länge ett avslutat kapitel. Alice ska stötta Maja och hjälpa henne med barnpassning. För att kunna vara nära Micha hyr de en semesterlägenhet i en källarvåning hos ett äldre par. Allt beskrivs mycket detaljerat och sakligt nedtonat. Micha är novellens titel.

Conrad är titeln på nästa novell. Han är i 70 - årsåldern liksom hustrun Lotte. De har bjudit in Alice och två av hennes vänner till sitt boende i Italien. När Alice, Anna och rumänen kommer fram ligger Conrad sjuk i en feber som tilltar. Alice hälsar på honom på sjukhuset. Conrad är förvånansvärt tilldragande där han ligger i sängen med endast ett lakan över sig. Har du badat, undrar han, och försäkrar att han snart är hemma igen. Ingen är beredd på vad som händer.

Judith Hermann är väldigt detaljerad och noterar stort som smått. Men hon väljer speciella detaljer. Flera liv pågår på olika nivåer samtidigt. Det gäller bokstavligen och bildligen liv och död. Efter en kort startsträcka blir jag helt fascinerad. Judith Hermann är oktober månads novellist i Ugglans & Bokens utmaning Novelltolvan 2025: Kvinnliga författare.

En smakebit på søndag v. 41 2025

"På Vasilijön i Petersburg bodde de här åren inte bara utländska affärsmän och deras familjer, utan även många ryska konstnärer och lärde. Det var oundvikligt att de hörde talas om tyskan, den vackra, bleka med det ljusa håret som sades bo där uppe på Malyj Prospekt, nästan alltid ensam och i rum lika mörka, mjuka och kyliga som havet. Konstnärerna och de lärde gjorde visit. Min mormorsmor vinkade in dem med en trött, smal hand, hon sa inte mycket, hon förstod knappt någonting, hon såg dröjande och drömmande på dem under tunga ögonlock. Konstnärerna och de lärde satte sig i de djupa, mjuka sofforna och fåtöljerna, de sjönk in i de tunga och mörka tygerna, hembiträdena kom kom med svart kaneldoftande te och marmelad gjord på blåbär och björnbär."

Ur Sommarhus, senare av Judith Hermann 

Hemma

Den namnlösa protagonisten i Hemma av Judith Hermann bryter plötsligt upp från sin man, Otis, och sin utflugna dotter, Ann, och bosätter sig vid en polder i norra Tyskland. Hon bor i ett förfallet hus i en liten by som hon finner hemsk. Hon vill ha utrymme. Hon vill vara för sig själv och inte inlåta sig med någon. Hon arbetar hos sin bror Sascha, som är nästan 60 och har en sjökrog och en flickvän, Nike, som är 20. Nike ser ut som en muräna när hon sover och hennes hår glöder i mörkret, säger Sascha. Plötsligt tänds ljusen i huset intill kvinnans. Konstnären, Mimi, som bor där har kommit hem. Kvinnorna blir goda vänner och den namnlösa får även träffa Mimis bror, Arild, som är lantbrukare och doftar ensilage och after shave. Utan vidare krusiduller går kvinnan omedelbart i säng med Arild. Kvinnan skriver ofta kärleksfulla brev till sin man, hoardern Otis. Alla människorna i byn är äldre eller medelålders och aningen skamfilade av livet. De är måna om sin integritet; raka och enkla. I utkanten av byn finns en rad husvagnar som vaktas av hotfulla hundar. Unga Nike umgås i de där vagnarna. Sascha förstår inte vad hon gör där. Spelar kort, säger hon. I slutet av romanen händer något förfärligt som en aldrig får någon egentlig förklaring till. I boken förekommer ofta lådor av olika slag. Kvinnan har en låda på vinden för att infånga den mård som tros härja där. Nike hölls instängd i en låda av sina föräldrar, mm. De här lådorna symboliserar något. Många meningar läser jag flera gånger och försöker utvinna det mesta möjliga av dem. Hemma har något alldeles särskilt som är svårt att sätta fingret på.  En kan läsa Hemma rakt upp och ner och vara nöjd med det.  Men sedan börjar den leva sitt eget liv och symboliken stiger mot ytan. Och en börjar fundera. Hemma är det bästa jag läst på mycket länge.

Titel: Hemma

Orig:s titel: Daheim

Författare: Judith Hermann

Översättare: Jesper Festin

Förlag: Weyler

Tryckår: 2022

Antal sidor: 168

Min mening v. 6 2023

MIN

Robert på bokbloggen Mina skrivna ord: Veckans mening v. 6: "Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den n även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på." Min mening kommer ifrån Hemma av Judith Hermann

"I kassan satt en kvinna i samma ålder som jag är i nu, förvånande nog läste hon en bok, och när hon blev tvungen att ta betalt lade hon den åt sidan på ett ytterst motvilligt vis, det gjorde intryck på mig."