Bara spöken

Den första novellen i Bara spöken. Berättelser av Judith Hermann har titeln Ruth (väninnor). Det var den svåra bok nr två efter succédebuten Sommarhus, senare. Bara spöken blev ännu en succé. Sju berättelser om vackra, ekonomiskt oberoende konstnärstyper. Det handlar om kärlek och resor. "Kärlek och resande kan vara två sidor av samma sak. Båda väcker en svårbestämd längtan och stora förväntningar. Världen är för ett ögonblick ny, men allt är ändå övergående." Så står det på bokens baksida. Berlin är alltid utgångspunkten. Det händer inget dramatiskt; de himlastormande känslorna lyser med sin frånvaro och jag förstår inte vad Judith Hermann gör med mig som läsare. Det är ändå så spännande och hennes texter har ett sådant driv att man läser och läser om och försöker hitta själva hemligheten utan att någonsin lyckas. Ruth är en vacker skådespelare som fått en tvåårig anställning vid en landsortsteater och flyttar ifrån Berlin och sin namnlösa väninna. Väninnan är mera plain och helt nöjd med det. De båda kvinnorna har bott ihop länge och delat det mesta men varandras pojkvänner har de aldrig intresserat sig för. Förrän nu. Ruth blir blixtförälskad i den store Raoul och berättar för väninnan. Som avråder. Efter att ha träffat Raoul avråder hon ännu mera. I ett obevakat ögonblick säger Raoul till väninnan: "En sådan som du har jag aldrig någonsin sett förut." Hur nu det ska tolkas. Raoul drar sig ur leken och Ruth misstänker en hustru i München. Det oväntade som sedan händer ska inte avslöjas här. Läs för allt i världen Judith Hermann. Hon är det unga Tysklands författare nummer ett och jag förstår att det talas om ett Hermann-sound.

Titel: Bara spöken

Författare: Judith Hermann

Översättare: Ulla Ekblad - Forsgren

Förlag: Ordfront

Tryckår: 2003

Antal sidor: 276

Sommarhus, senare

Två noveller har jag läst i Sommarhus, senare av Judith Hermann. Titelnovellen och en annan med rubriken Sonja. På sätt och vis liknar de varandra. Båda handlar om vänskapen mellan en man och en kvinna. Paret i titelnovellen har varit ett par men har lämnat det stadiet. Det är bara omgivningen som tycker att de fortfarande är ett par. Stein i titelnovellen är fullständigt besatt av tanken på att skaffa ett hus. Han bor väldigt billigt eftersom han flyttar runt hos sina vänner med sina tillhörigheter i tre plastpåsar. En får nog säga att Stein är lite sär. F.d. flickvännen presenteras för olika hus tills Stein en dag är försvunnen. Det visar sig att han verkligen köpt ett hus. Som knappt hänger ihop. Allt är på gång att falla av. F.d. flickvännen är förfärad. Men Stein ska renovera. En tid senare får f. d. flickvännen en tidningsartikel sänd till sig om en berlinare som köpt ett 1700 - talshus och renoverat det. Adressen är skriven med Steins handstil. I artikeln verkar han vara försvunnen. På något sätt är detta precis vad en kunde förvänta sig. Och ändå inte. 

Sonja handlar om en ung kvinna som möter berättarjaget på tåget mellan Hamburg och Berlin. Hon är ganska alldaglig men verkar fatta tycke för honom direkt. Eller - har hon sett honom tidigare?. Hon tar kontakt och när berättaren ska stiga av tåget får han en lapp med hennes telefonnummer. Berättaren, som är konstnär, har en flickvän, Verena, som är vacker och han älskar henne mycket och vill bilda familj med henne. Sonja och berättaren träffas då och då och har ganska trevligt ihop. Men det uppstår ingen ljuv musik. Berättaren irriterar sig en hel del på Sonja som har en otrolig förmåga att dyka upp överallt. Han får genast syn på henne även i en större folkmängd. Han förstår inte hur hon fått veta att han ska ha utställning, men plötsligt står hon där i en port tvärs över gatan. Sonja känner till Verenas existens men det verkar inte besvära henne. "En dag gifter du dig med mig," säger hon. "Du är helt knäpp, Sonja," får hon till svar.  Då ställer hon sig på järnvägsspåren framför ett framrusande tåg och skriker rasande: "Gifter du dig med mig? Ja eller nej?" Skrattande svarar han "Älskade Sonja! Ja! Jag gifter mig med dig när helst du vill!" Sonja: "Än vill jag ju inte, förstås. Men sen. Sen vill  jag nog." Upplösningen påminner en hel del om den i Sommarhus, senare. Judith Hermann är oavbrutet fascinerande.