Tredje
delen i Moa Martinsons serie om Betty i Tallbo har titeln
Klockor vid
Sidenvägen. Romanen är närmast en fördjupning av händelser från de
tidigare delarna. Författaren hoppar i tiden med början i Bettys
barndom. Bettys humörsvängningar pendlar mellan ilska och dåligt
samvete; avsky och medlidande. Hon är generös mot sina grannar men hon
saknar jämnåriga att tala med. Maken Fredrik och svågern Fritz visar
inga tecken till att ta sitt ansvar och de får sina fiskar varma med
jämna mellanrum. Betty tar upp kampen med vitroten (kvickroten). Hon
vill börja odla grönsaker. Hon inser att hon snart inte kan tjäna pengar
på skogsarbetarnas kaffe längre. Hon måste tänka på försörjning åt sig
och barnen på annat sätt. Sömnad, kanske? Betty är stolt över sitt
fattiga men renskurade hem och spetsarna på barnens lakan och de små
broderade dukarna. Det finns mycket av kulturhistoriskt värde i Moa
Martinsons böcker. Några tidsmarkörer finns med även om Tallbo ligger
bortom all ära och redlighet. De dialektala orden är roliga och inte
alltid lätta att slå upp. Farfar kommer hem med chokladdruvor som var
det godaste Betty viste när hon var liten. Det är precis vad det låter
som; vindruvor doppade i choklad. Och de kostade 5 öre styck vilket jag
tycker var ganska dyrt. Klockor vid Sidenvägen är lika lättläst som de
tidigare delarna men kanske något mindre intressant eftersom mycket
redan är sagt.
Titel: Klockor vid Sidenvägen
Författare: Moa Martinson
Förlag: Tidens förlag
Tryckår: 1957
Antal sidor: 203
Inlägg
